Semester.
I augusti förra året åkte vi tillsammans med goda vänner till Bulgarien för att få lite sol efter en bedrövlig svensk sommar. Vi hinner lagom dit förrän regnet står som spön i backen. Det var som förgjort. I år tog vi en rövare och höll oss på hemmaplan för att tillsammans med samma goda vänner styra vår kos till en av västkustens pärlor, nämligen Kungshamn. Och tala om tur. Solsken och värme i sju dagar. Fantastiskt! Alla nedpackade tjocktröjor, flossade mjukbrallor och knöliga regnkläder kunde vi gladeligen lägga åt sidan och i stället nöta på våra medhavda linnen och shorts.
Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid "det stora vattnet". Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.
En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.
Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?
Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.
Och vid horisonten skymtar en segelbåt...
Pia