pias blogg

 - Har kungen verkligen bestämt saker i Sverige? undrade dottern förvånat.

Av någon anledning hamnade familjen i ett samtal om kungahuset härom kvällen. Det började med att drottning Elisabeth helt plötsligt dök upp i TV-rutan. Sambon här hemma var då snabb med att upplysa dottern om hur idiotiska engelsmännen är som betalar hundratals miljoner för sitt kungahus varje år till ingenting, pengar som skulle kunna gå till annat. (Jag trodde att han skulle säga något om att hur många nya golfbanor som helst skulle kunna anläggas för de pengarna, golf-fantast som han är, men den här gången lät han bli.)

I stället kom diskussionen att handla om vilken funktion kungen och kungahuset egentligen har och om det är värt pengarna. 100 miljoner om året betalar vi kungen och hans hov varje år för att de på bästa möjliga sätt ska representera vårt avlånga land.

- Vaddå, kan inte någon annan göra det då? frågade dottern. Måste det vara en kung som åker till andra länder och talar om för dem hur bra vi är? Det kan väl vem som helst göra. Gör han ingenting annat då?

Jo, det gör han nog, men jag vet inte vad. Ärligt talat vet jag faktiskt väldigt lite om vad han och övriga kungafamiljen pysslar med, och lika ärligt talat så bryr jag mig heller inte så mycket om det. Det kanske jag borde göra, i egenskap av skattebetalare, men det finns liksom en del andra saker att lägga sin energi på.

Just ja. Kungen har ju faktiskt en annan viktig uppgift, nämligen att öppna det nya riksåret för oss ledamöter. Han har då inte under mina tre år i Riksdagen tilltalat oss med "Kära Örebroare". I år var han riktigt i stöten och sa något om klimatpåverkan och den hotade miljön. Det går framåt.

Dottern började nu bli irriterad över, som hon tyckte, mina dumma svar.

- Jamen, måste man vara kung för att hälsa er välkomna till Riksdagen då? Hur knäppt som helst. Det måste väl ändå vem som helst kunna göra.

Så sant. Jag berättade i alla fall om hur kungar har styrt och ställt i Sverige genom år-hundraden och alla dessa krig och fredsuppgörelser som har varit. På den tiden bestämde kungen också hur stora skatterna skulle vara så att vi klarade av att ha en stark armé. Att människor hade det eländigt spelade mindre roll, huvudsaken att det fanns pengar till krig.

Nu har kungen inte de befogenheterna längre, tack och lov. Nu får han i stället försöka se så respektabel ut som möjligt och charma våra internationella vänner så att de faller pladask, för då får vi ännu flera jobb till vårt land sägs det.

Men jag måste bara berätta för er, om ni inte redan visste det förstås, vad som står i successionsordningen. För det första har en kung eller drottning i Sverige inte religionsfrihet som vi andra utan det är den rena evangelistiska läran som gäller. Det är den läran som Svenska kyrkans idéer vilar på. Men det är ändå inte det värsta, lyssna på detta:

En prins eller prinsessa får inte gifta sig med vem hon eller han vill. Successionsordningen säger att regeringen måste godkänna den person som en prins eller en prinsessa ska gifta sig med.

Va? Det hade jag ingen aning om. Visserligen är denna successionsordning från 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins, men nu skriver vi år 2007 och samma ordning gäller. Det är ju barockt! Tänk om det verkligen är så att kronprinsessan Viktoria går i giftastankar med den där Daniel eller vad han nu heter? Tänk om Fredrik Reinfeldt fortfarande är statsminister då och får för sig att Daniel inte är fin nog? Han kanske inte har tillräckligt blått blod? Fredrik Reinfeldt kanske rent av säger nej? Han har ju faktiskt möjlighet att göra det, enligt en av våra grundlagar. God save the king, eller vad säger man...?

Pia

Jag säger bara Kenneth Skoog. Vilken hjälte. Du är värd hur många tusen tack som helst.

Det hände förra lördagen. Jag skulle åka och hämta dotterns kompis Matilda som skulle sova över hos oss. För en gång skull var jag ute i så pass god tid att jag hann slinka in på Åkrahallen och handla lite till kvällen. Konstaterade samtidigt att jag nog behövde tanka bilen. Sagt och gjort. Efter att ha gjort mina inköp tankande jag så bilen vid Volvopumpen som ligger på samma område. Åker sedan mot Salas enda rödljuskorsning, som ligger alldeles intill Åkrahallen, och svänger vänster för att komma hem till Matilda. Efter några minuter är jag framme och vi skjutsar först Matildas mamma till firmafesten innan vi åker tillbaka till Stora Ensta där dottern väntar.

Väl hemma, när alla kuddar, täcken och väskor var på plats, sätter jag mig vid datorn för att leta material inför en interpellationsdebatt som skulle gå av stapeln en vecka senare. Så plötsligt ringer det.

- Är det Pia Nilsson jag pratar med? undrade en försynt man i andra änden.

- Ja det är det, svarade jag och tänkte att det nog var en väljare som antingen ville skälla eller ha synpunkter på något.

- Jag heter Kenneth Skoog och jobbar här i Sala. Du, det är inte så att du saknar din plånbok? Tycker att jag känner igen dig på kortet här...

Inom loppet av tre röda sekunder når min EKG-kurva Himalayas höjder och min hjärnas tankebanor formas till ett enda stort fågelnäste. Men herregud, hur sjutton kan han ha kommit åt min plånbok? Plötsligt slog det mig hårt och brutalt - visst, jag la ju plånboken på biltaket när jag tankade och hade inte en tanke på det när jag sedan åkte vidare till Matilda.

Gud så pinsamt och genant. Var hade han hittat den? Då började han berätta. Han hade precis som jag varit och handlat och skulle sedan svänga vänster mot centrum vid rödlyset när det blir rött och han stannar bilen. Då ser han en blodrödfärgad lite mindre plånbok som ligger mitt i korsningen. I samma ögonblick kommer en bil med ett gäng killar från Avestahållet och tvärstannar när de får syn på plånboken. Snabbt som attan hoppar en av killarna ur bilen, rafsar åt sig plånboken och drar sedan vidare ner mot centrum.

Märkligt, tänkte Kenneth Skoog. En typisk tjejplånbok både till färg och till form som knappast kan tillhöra de där grabbarna, varpå denne Kenneth Skoog tar upp jakten på de unga förövarna. De blir förmodligen så stressade att de efter ett par kilometer helt sonika kastar ut plånboken från en av bilrutorna. Kenneth Skoog stannar sin bil och plockar upp den.

Min första tanke var förstås att plånboken nu var länsad på pengar, riksdagskort, SJ-kort, körkort, bankkort och allt annat man brukar ha däri. Plånboken rymmer ju halva ens liv, herregud. Men döm om min förvåning när Kenneth så berättade att samtliga kort fanns kvar, även de på dottern. Helt otroligt! Några pengar kunde han däremot inte hitta men en jädra massa kvitton. Skit samma med de pengarna, alla id-handlingar var ju kvar.

Men varför gjorde sig Kenneth det besväret att åka efter killarna i den där bilen, kan man ju undra? Jo, han förstod som sagt ganska snabbt att det inte var deras plånbok och han hade själv blivit av med sin för en tid sedan och vet vilket jobb det är med att spärra bankkort och fixa körkort och allt annat som måste göras. Vilken hjälte, va?

Pia

Har haft lite intressant prat med min dotter den senaste veckan. Om dittan och dattan mest, men också om politiken. Och det har kommit helt på hennes initiativ, tro´t eller ej. Hon undrar t ex över skatter. Varför finns de?

Glad i hågen och, som jag själv tycker, superpedagiskt  försökte jag ta mig an den angenäma uppgiften att förklara för henne det fina med den kråksången. Om hur viktigt det är att alla får gå i skolan, oavsett om man har rika föräldrar eller inte. Om hur viktigt det är att alla som behöver får sjukvård får det, oavsett om man är rik eller inte. Om hur viktigt det är att alla kan få låna en bok på bibblan, oavsett om man har pengar eller inte. Om hur viktigt det är att de som blir sjukskrivna får pengar till mat och hyra och att alla som blir gamla får sin pension och hemtjänst om man så behöver.

Sist men inte minst berättade jag för henne att vi sossar inte vill att alla ska betala lika mycket i skatt, utan att det är de som tjänare mest som får betala mest i skatt. Jodå, hon kunde väl nästan tycka att det var bra. Men ändå inte riktigt.

- Jag tycker att det är lite taskigt att låta så många tjejer betala skatt. Man skulle låta alla tjejer som t ex jobbar i klädaffärer slippa betala skatt, för då skulle dom kunna ha kvar sina pengar eller köpa kläder för dem.

- Jamen, alla måste ju betala någonting i alla fall. Det är liksom det vi kallar för solidaritet.

- Nu säger du såna där svåra ord igen. Men vaddå, det finns väl andra som kan betala mer i stället?

Det var just det. Vissa kan onekligen betala mer, men att låta några slippa helt ställer jag inte upp på. Men i min dotters värld just nu kretsar mycket kring kläder och att man ska vara bussig mot tjejer som bara är bäst.

Och som av en händelse råkade vi titta på duellen i söndagskväll mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I normala fall brukar hon dra sig undan till datorn när det vankas politiska program på TV, men just den här kvällen blev hon sittandes bredvid mig i soffan. Efter ett tag säger hon:

- Hur är den där Fredrik Reinfeldt egentligen? Han verkar inte vara så bra. Men Mona Sahlin pratar i alla fall nästan så att man förstår och hon säger rätt bra saker, mamma.

Är det måhända ett politiskt medvetande som har börjat vakna till liv hos min dotter, eller försöker hon bara att vara mig till lags? Det lär väl dröja ett tag till innan jag får svar på den frågan. Nästa gång när vi närmar oss de politiska samtalen ska jag ge mig i kast med den viktiga uppgiften att förklara begreppet solidaritet. Självklart lika superpedagogiskt som vanligt...

Pia