Vem är Göran Persson?
Men det jag blir mest upprörd över är ändå all den galla han spyr över sina partikollegor. Han tycks ha ett enormt behov av att svartmåla och misskreditera de flesta i hans närhet. Varför? Är det för att framhäva sin egen förträfflighet eller är det utslag av någon slags avund till personer som är mer begåvade än han själv? Oavsett vilket så vittnar denna dokumentär om hur omdömeslös Göran Persson är. Man gör bara inte så här.
Ett är då säkert, Göran Persson är en mycket ensam man, och jag tror att han föredrar ensamheten. Då kan han ensam i sin kammare fatta de svåra besluten utan att bli emotsagd. Då kan ensam i sin kammare formulera de storsvulna politiska tankarna utan att någon är emot. Då kan han ensam i sin kammare odla sin självgodhet och nöjt konstatera att han är världsbäst.
Så tack gode gud för att han åtminstone hade den goda smaken att avgå som partiledare. Men jag kan inte annat än att undra om han inte är lite besviken ändå över att inte få bli en byst i gamla Riksdagshuset. Det är nämligen så att om man varit statsminister i minst 3 mandatperioder, d v s 12 år, så blir man porträtterad som en bronsbyst och beskådad av de flesta besökare. Om tiden är mindre än 12 år blir man bara en liten medaljong placerad på någon av väggarna knappt synbart. Göran Persson blir alltså bara en medaljong och det måste väl ändå störa hans stora ego.
Nu lägger vi fördettingen Persson till handlingarna. Ut med det gamla och in med det nya. Heja Mona!
Pia
Göran ut och Mona in.
Magiskt. Overkligt. Fantastiskt. Omtumlande. Är det verkligen sant? Har vi nu äntligen fått vår första kvinnlga partiledare efter 118 år? Jo, det har vi. Och som vi har väntat. Men nu så. En enig kongress utsåg i helgen Mona Sahlin till vår nya partiledare. Det går nästan inte med ord beskriva den stämning som rådde i kongresshallen i Stockholm när klubban föll och Mona blev vald. Det fullkomligt kokade av glädje, av värme, av stolthet och av en massa förväntningar förstås. Glädjetårarna rann nog på de flesta av oss. Inte minst hos Mona själv.
Om Göran Persson fällde någon tår såg jag däremot inte. Han tyckte själv på en direkt fråga att han lyckats hålla sig kontrollerad under hela denna sista vecka som partiledare. Sentimentala är vi alla som politiker och vi älskar att gråta, sa han, men han tyckte ändå att det hade gått över förväntan med alla avtackningar. För många sådana har det blivit. I tisdags hade vi i riksdagsgruppen vår avtackning av Göran. Det kändes också lite märkligt. Han kommer in, sätter sig vid podiet, frågar gruppen om vi är redo att börja mötet och vi svarar ja, precis som vanligt. Men, det är något som inte stämmer. Lågmäld, trött och nästan lite ointresserad går han igenom dagordningen punkt för punkt. Ögonkontakt går inte att få. Antingen så tittar han upp i taket eller ner i golvet.
Då börjar jag osökt att tänka på den kända strofen ur låten "Det är då som det stora vemodet rullar in...". För vemodigt är det förstås när sista versen ska sjungas för en man som har berört och upprört så många människor. Själv bedyrar han att det enbart ska bli skönt att få ägna sig åt egna intressen och slippa stå i rampljuset dagligen. Jag tror att det är en sanning med viss modifikation. Han har älskat strålkastarljuset. Inte tu tal om annat. Det skulle inte förvåna mig om han om något år är tillbaka i ett måhända blekare rampljus och i en liten annan roll. Men ett är säkert - vi kommer med största sannolikhet få möta Göran Persson i medierna även framledes.
Men nu är det Monas tur. Hennes installationstal i söndags innehöll det mesta och var oerhört laddat. En av Monas många goda egenskaper är att hon vågar vara självkritisk. Hon ställde många relevanta frågor om varför det gick som det gjorde i valet och frågor om vad vi måste göra för att vinna tilbaka förtroendet. Och att ställa frågor är bra, men det är svaren som räknas. Vi måste snabbt komma igång med förnyelsearbetet kring ett antal frågor som vi har förlorat mark kring, t ex skolan och utbildning, ungdomsfrågor överlag och inte minst den alltid lika aktuella frågan om jobben. Var kommer jobben att finnas i framtiden?
Om tre och ett halvt år är det val igen. Då ska vi vara redo. Då ska våra svar vara glasklara. Då ska vi vinna tillbaka väljarnas förtroende. Dags att börja jobba nu!
Pia
Grattis The Ark!
På "den gamla goda tiden" ( innan Lordi och The Ark) visste man precis hur vinnarkonceptet skulle se ut. Lite Lotta Engberg eller Kicki Danielsson mixat med ett ABBA-likande sound, serverat av några Fame-kopior och producerat av Bert Karlsson. På sätt och vis gäller det fortfarande. Kolla bara vilka som toppar Svensktoppen och andra listor - Markoolio och Linda Bengtzing med låten "Bästa schlagern". I den låten finns alla ingredienser som gjorde Sverige så framgångsrikt i den europeiska schlagervärlden.
Men ur led är tiden, tycker en del. Något har hänt. Schlagerhimlen har bytt skepnad. Ja, det har den och det tycker jag är rätt kul. Inte minst har vi våra östeuropeiska länder att tacka det för. Å ena sidan har ett delvis nytt mystikfyllt sound skapats ofta inramat med stolta folkdansare och en mängd exotiska instrument. Men å andra sidan har också den gamla beprövade Heavy-Metal-Rocken letat sig fram till schlagervärldens arenor. Det hade ju varit helt otänkbart för låt säga fem eller sex år sedan. Vad har egentligen hänt?
Jag tror att det handlar om att vara annorlunda. Att ta ut svängarna. Att spränga gränserna. Att synas. Att våga. Det gör The Ark och det gjorde i allra högsta grad den finska gruppen Lordi som vann förra året. Och folket bara älskar dem. Det är väl härligt och lagom galet? Återstår att se hur väl våra vänner på arken lyckas i Helsingfors och vilka motståndarna blir. Men deras chanser borde vara tämligen goda, kan jag tycka. Ola Salos sång är ju fantastisk och scenshowen går inte av för hackor den heller. Frågan är om det är ett vinnarkoncept att uppträda i bar överkropp även i Helsingfors?
Pia
Behövs kvinnodagen?
- Åh, vad ni tjatar om jämställdhet. Ni blir visst aldrig nöjda.
Nej, vi är stolta men inte helt nöjda. Mycket har hänt de senaste 30 åren men bättre kan det bli. Det handlar inte om att låta oss kvinnor slippa diska eller dammsuga som en del tror - det handlar om våra rättigheter och möjligheter på alla områden. Jämställdhets- och diskrimineringsplaner till trots, men verkligheten överträffar dikten. Vad gör vi för att lönen för lokalvårdaren Aina ska bli högre? Vad gör vi för att hjälpa de kvinnor som får ett knytnävsslag till frukost varje morgon? Eller vad gör vi för att få fler kvinnor i styrelserummen? Jo, vi är mästare på att formulera oss i vackra visioner och allmänt hållna klyschor som många inte känner igen sig i. Verkligheten är ofta betydligt grymmare. I stället ligger de här tjusiga dokumenten och samlar damm till nästa gång det kommer något påbud om att " nu ska de där politikerna ha ett beslut om jämställdheten igen".
Men ibland händer det faktiskt att vi hotar med att fatta beslut om t ex kvotering till bolagsstyrelser. Då skriks det i högan sky från många. Inte ska man väl kunna få en styrelsepost bara för att man är kvinna? Hur skulle det se ut? Det måste väl ändå vara kompetensen som avgör?Ja, kanske det. Men det sätter åtminstone större press på valberedare och andra att utse duktiga kvinnor i stället för bara duktiga män. Och de duktiga kvinnorna finns, kan jag lova, men då får man leta på andra ställe än i bastuklubben.
Pia
hejarop och kritik!
När jag håller mina anföranden, som det kallas, förbereder jag mig mycket noga. Det som tar mest tid är nog att försöka hitta rätt nivå på språket. Folk som aldrig någonsin har hört talas om det jag ska berätta bör åtminstone ges en chans att hänga med. Ibland brukar jag tänka att även min mamma som inte är insatt ska förstå. För att det ska fungera behöver man jobba en del med själva framförandet också. Det är inte speciellt kul eller ens intressant att lyssna till någon som mekaniskt läser upp något innantill utan att bry sig om "sin publik". Då stänger man av.
Nu när vi sitter i opposition är det guld värt att lusläsa kammarprotokoll från tidigare år. Låter kanske lite mossigt men det är användbart. Jag kunde skönja några besvärande blickar från högeralliansens företrädare i går när jag citerade några väl valda utlåtande om vad de tyckte för bara ett år sedan, då när de satt i opposition. För idag är det nämligen ett annat ljud i skällan. Det är förvånande hur snabbt de verkar ha förträngt ett och annat, trots att de bara har styrt Sverige i 5 månader. Ett exempel är att moderaterna förra året menade att kollektivtrafik bara var något för storstäder. I dag hävdar de att en attraktiv kollektivtrafik ska finnas i hela landet. Återstår att se vad som egentligen gäller.
Det är inte alltid man får uppskattning för den politik man står för. Fick ett anonymt sms för några dagar sedan där någon tyckte att det jag stod för bara är en skitpolitik. Vad som var skit fick jag inte veta, men jag antar att det kommer i från någon rabiat högeranhängare som ser rött varje gång vi sossar nämns vid namn. Viss kritik får man väl tåla...
Pia