Vem är Göran Persson?
Jag känner mig besviken, lite smått förbannad och snudd på grundlurad av ingen mindre än Göran Persson, vår före detta partiordförande och statsminister. Den dokumentär som nu visas i TV har verkligen förändrat min bild av denne Persson, vem han nu är. Jag börjar tro att den ledare som jag har beundrat och respekterat nog inte har existerat. Faktum är att jag känner mig lurad, förd bakom ljuset. Vem är han egentligen? En slug mytomanisk kamelont eller bara en bitter gammal luggsliten räv? Jag vet inte. Det känns banne mig olustigt, måste jag säga.
Men det jag blir mest upprörd över är ändå all den galla han spyr över sina partikollegor. Han tycks ha ett enormt behov av att svartmåla och misskreditera de flesta i hans närhet. Varför? Är det för att framhäva sin egen förträfflighet eller är det utslag av någon slags avund till personer som är mer begåvade än han själv? Oavsett vilket så vittnar denna dokumentär om hur omdömeslös Göran Persson är. Man gör bara inte så här.
Ett är då säkert, Göran Persson är en mycket ensam man, och jag tror att han föredrar ensamheten. Då kan han ensam i sin kammare fatta de svåra besluten utan att bli emotsagd. Då kan ensam i sin kammare formulera de storsvulna politiska tankarna utan att någon är emot. Då kan han ensam i sin kammare odla sin självgodhet och nöjt konstatera att han är världsbäst.
Så tack gode gud för att han åtminstone hade den goda smaken att avgå som partiledare. Men jag kan inte annat än att undra om han inte är lite besviken ändå över att inte få bli en byst i gamla Riksdagshuset. Det är nämligen så att om man varit statsminister i minst 3 mandatperioder, d v s 12 år, så blir man porträtterad som en bronsbyst och beskådad av de flesta besökare. Om tiden är mindre än 12 år blir man bara en liten medaljong placerad på någon av väggarna knappt synbart. Göran Persson blir alltså bara en medaljong och det måste väl ändå störa hans stora ego.
Nu lägger vi fördettingen Persson till handlingarna. Ut med det gamla och in med det nya. Heja Mona!
Pia
Men det jag blir mest upprörd över är ändå all den galla han spyr över sina partikollegor. Han tycks ha ett enormt behov av att svartmåla och misskreditera de flesta i hans närhet. Varför? Är det för att framhäva sin egen förträfflighet eller är det utslag av någon slags avund till personer som är mer begåvade än han själv? Oavsett vilket så vittnar denna dokumentär om hur omdömeslös Göran Persson är. Man gör bara inte så här.
Ett är då säkert, Göran Persson är en mycket ensam man, och jag tror att han föredrar ensamheten. Då kan han ensam i sin kammare fatta de svåra besluten utan att bli emotsagd. Då kan ensam i sin kammare formulera de storsvulna politiska tankarna utan att någon är emot. Då kan han ensam i sin kammare odla sin självgodhet och nöjt konstatera att han är världsbäst.
Så tack gode gud för att han åtminstone hade den goda smaken att avgå som partiledare. Men jag kan inte annat än att undra om han inte är lite besviken ändå över att inte få bli en byst i gamla Riksdagshuset. Det är nämligen så att om man varit statsminister i minst 3 mandatperioder, d v s 12 år, så blir man porträtterad som en bronsbyst och beskådad av de flesta besökare. Om tiden är mindre än 12 år blir man bara en liten medaljong placerad på någon av väggarna knappt synbart. Göran Persson blir alltså bara en medaljong och det måste väl ändå störa hans stora ego.
Nu lägger vi fördettingen Persson till handlingarna. Ut med det gamla och in med det nya. Heja Mona!
Pia
Kommentarer
Postat av: Anders Olsson
Tja Pia.
Jag håller med dig fullt ut. Jag känner mig också jäkligt grundlurad. Att han har representerat mig under dom två mandatperioderna som han var statsminister gör mig sorgsen. Nu behöver vi kvinnorna i politiken mer än någonsin!
Heja både Mona & Pia.
Trackback