pias blogg

Vilken tur att man inte minns allt man gör. Häromdagen när jag rotade runt i garaget, som för övrigt är mer förråd än garage, ramlade plötsligt en sån där liten grön rutig skrivbok i A5-format fram där det snyggt och prydlig står "Pia Nilsson, klass 1, Kyrkskolan".  Naturligtvis släppte jag allt jag hade och började bläddra i min nostalgiska lilla skrift. Jag säger bara, kära nån och du milde tid. Är detta verkligen möjligt av en 7-åring?

På första sidan har jag skrivit inte mindre än 180 stycken a:n. Ett a i varannan ruta, och på den tiden skrev man det gamla a:et som även datorerna gör. Men att skriva ett sånt a kräver lite mer precision än att skriva det "nya" a:et. Och mitt på sidan har jag försökt att rita en apa. Ganska bra gjort för att vara 7 år måste jag säga. Jag borde egentligen ta en bild och lägga ut på bloggen men jag vet inte hur man gör. Måste ta reda på det.

Jag bläddrar vidare och finner något riktigt gulligt på nästa sida. Där har fröken först skrivit meningen "Vi får mura en mur, sa Li." Sedan har jag försökt att skriva lika snyggt som fröken och det blev rätt bra om jag får säga det själv. Mitt på sidan har jag sedan ritat en bild av Li och hennes kompis Lo som murar en mur. (Jag tror att de var ett par troll).

På nästa sida har jag skrivit 180 stycken i:n med en egenhändigt ritad igelkott. Sidan därpå har 180 o:n med en liten, liten ostbit mitt på. Och så där fortsätter det bokstav för bokstav. När jag kommer fram till r-sidan stannar jag till. Oj, vilken möda jag har lagt ner på att få till såna där vackra r med den lilla klutten på, precis som de dataskrivna r:en. Och den ritade rosen är faktiskt riktigt vacker och det syns att jag har ritat av den från någon bild.

Vissa saker minns jag så väl från de första skolåren, men det här har helt fallit helt i glömska. Tack och lov. Hur kul är det att skriva samma bokstav 180 gånger på en och samma sida? Det borde få vilken 7-åring som helst att tröttna och förtränga. Jag är nog mest förvånad över hur noggrann jag var. Inte en enda av de 180 bokstäverna ser slarviga ut. Men hur orkade jag med dessa meningslösa uppgifter?

När så skolminister Björklund (som nog är i min ålder) talar om ordning och reda, lärarauktoritet och tillbaka till någon svunnen tid undrar jag om det är den här tiden, i början av 70-talet, som han har i åtanke. På den tiden vågade varken jag eller andra någonsin ifrågasätta de vidriga uppgifterna vi ibland fick göra i skolan. Frökens ord var lag. Är det den respekten Björklund efterlyser? Jag hoppas verkligen inte det.

Som tur var så fick inte min dotter skriva 180 a:n i ett grönt skrivhäfte när hon var 7 år. Hon fick göra betydligt roligare saker som hon också minns med ett leende på läpparna. Det har trots allt hänt en del sedan min och Björklunds skolgång. Tack och lov.

Pia

Så var det dags igen att få höra ett sanningens ord från Dottern i huset. Med stor inlevelse lades en dagsfärsk recension fram av de största politiska partierna i Sverige i dag. Som utgångspunkt hade hon valt den svåra men ack så viktiga frågan "Vad vill de egentligen?"

Centerpartiet fanns det inte mer att säga om än att de förmodligen inte är riktigt kloka när de lägger fram förslag om att ta bort barnbidraget för många barn. Helbängt.

Folkpartiet är bara skola och betyg. Betyg, betyg och åter betyg. Inte så kul, faktiskt.

Kristdemokraterna....nej, det fanns inget alls att kommentera. Den retoriska frågan om de verkligen har gjort något bra ställdes till mamman. Jag passade med svaret.

Moderaterna då? Jo där finns det tydligen rätt många unga som är lite roliga, och många rika också.

- Men moderaterna vill ju bara spara och spara hela tiden.

Så till slut närmade vi oss pudelns kärna, mitt kära socialdemokratiska parti. Vad fanns det att säga om det då?

- Det verkar mest vara gamlingar med i ditt parti och det är inte så himla kul. Och när ni ska göra nå´t så ska det alltid vara så perfekt hela tiden. Och Mona måste tala om vad hon tänker göra om hon blir statsminister. Det är det ju ingen som får veta idag.

- Hon kan ju inte bara skälla på Reinfeldt och tala om alla fel som han gör. Ni får ju ändå inte rätt. Det är ju han som bestämmer.

- Men hallå, så kan du väl inte säga. Att moderaterna vill spara och folkpartiet bara tjatar om betyg det håller jag med dig om, men inte är väl mitt parti så där...mossigt. Och vaddå, Mona måste ju tala om vad som händer när Reinfeldt beslutar om en massa konstigheter.

Med alla medel försökte jag förstås försvara mitt eget parti men insåg ganska snabbt att det var meningslöst. Jag nådde liksom inte fram. Det var bara att svälja de drapor som delades ut av denna unga dam som år 2014 kommer att få lägga sin röst på ett politiskt parti för första gången. ( Herregud, det är ju snart.) Så lite försiktigt undrar jag vad det är jag har närt vid mitt bröst? En trotsig och kritisk liten parvel som inte gör som mamma vill utan vågar uttrycka helt egna tankar? Hugaliga!

Annars har jag fått ovanligt många mail i veckan som gick, bl a från en småföretagare här i länet som på allvar börjar tröttna på alla regler och pålagor som bara ökar. Han är och har alltid varit en hårt arbetande man som inte vill ligga någon till last utan vill i stället lämna sitt bidrag till stacken genom att anställa en eller ett par medarbetare. Men de villkor som han och många andra småföretagare lever under i dag är inte rimliga. Att t ex behöva stå för sjuk-kostnaden de 14 första dagarna kan få många mindre företagare på fall. Den marginalen finns sällan.

De stora giganterna klarar sig alltid men reglerna kanske måste ändras så att de också kan passa in i småföretagarens verklighet som ser lite annorlunda ut. För att inte tala om trygghetssystemen som vi andra tar rätt mycket för givet. Om företagaren blir sjuk eller vill vara föräldraledig får han eller hon vackert betala för den tryggheten själva. Det är inte riktigt juste, tycker jag. Det vill jag ändra på. Det finns säkert en hel skredus med regler och pålagor som behöver ses över. Och det ska inte göras senare utan nu.

Pia

Måndagsmorgnar brukar inte var en höjdare. Segt och halvtrist sådär. Men den här morgonen kom jag på mig själv med ett leende på munnen. När man har bokat in ett möte på sin gamla arbetsplats här i Sala - naturbruksgymnasiet - kan man ju inte bli annat än glad. Visserligen har alla "mina" elever slutat vid det här laget men det finns ju alltid nya att stifta bekantskap med. Och bara det att få träffa mina härliga kollegor, Kicki, Prollo, Gilla och gänget. En himla bra dag, med andra ord.

Den främsta anledningen till besöket var att få träffa tre unga och mycket framgångsrika avgångselever som i höstas körde i gång ett UF-företag inom skogsnäringen. Erik, Jerry och Victor, som nu går sin sista termin på det skogsinriktade naturbruksprogrammet, säljer helt enkelt skogstjänster till skogsföretag runt om i Mälardalen. De har lyckats över förväntan och deras prestation har rönt stor uppmärksamhet inom hela skogsbranschen. Många reportage har det blivit, inte minst i branschens egna facktidningar.

Naturligtvis blir jag nyfiken och undrar vad det är som driver de här killarna att vilja satsa så mycket tid och energi som de faktiskt gör på sitt företag. Och ännu mer intressant är att få veta vilka hinder de har stött på och vad jag och andra kan göra för att förbättra för dem som vill starta egna företag. Och gissa om det fanns åsikter? Massor från dessa kloka unga herrar.

De ekonomiska bitarna är svårast och tråkigast att hantera; bokföring, arbetsgivaravgifter och försäkringar. De uppgifterna har en viss förmåga att hamna lite längre ner på måste-göra-listan. Däremot är de rörande överens om att den frihet som det innebär att vara entreprenör är oslagbar. Att själv kunna styra sin arbetstid och mängden uppdrag är den stora drivkraften för de här killarna. Och just drivkraft, medvetenhet och hårt arbete är a och o för att lyckas med sitt företagande. Du måste kunna branschen för att företaget ska överleva.

Men trygghet då? Går det att utveckla trygghetsnäten för egna företagare eller klarar man sig bra utan?

- Det är nog bra om det finns hjälp att få, i alla fall när man kör i gång, menar Erik. Då kanske fler skulle våga.

- Men det vi saknar mest är entreprenörskap som kurs i skolan. Det borde finnas för varje inriktning, tycker Victor. Då får man veta precis vad som gäller för varje bransch och då skulle säkert fler ta chansen.

- Och gör gärna något åt de höga dieselpriserna, de slår hårt kan man säga.

Samtidigt flikar Tommy in att certifieringen är viktig för att få fram seriösa skogs-entreprenörer. Tommy är läraren som har stöttat och pushat på dessa killar i både med- och motgång. En fantastisk eldsjäl. Ni som har sett programmet "Klass 9A" vet hur viktigt det är med inspirerande lärare. De finns inte bara i Malmö, de finns i allra högsta grad även på Naturbruksgymnasiet i Sala.

Lycka till i framtiden!

Pia

Konstaterar bara att våren är här. Big Bertha har nämligen flyttat in i huset och det är ett tydligt vårtecken. Häromdagen stötte jag på henne i köket av alla ställen. Lutat mot kylen stod hon där alldeles nyputsad och fin, i tryggt sällskap med en järnsjua, tror jag. Det våras för golfklubbor med andra ord. Och det är samma procedur varje år. Någon gång i början av april plockas golf-fernissan fram och nya trasor till putsen inhandlas. Fjolårets duger inte. Sedan är det i full gång.

Jag har bara inte förstått varför det ska göras i köket. Det finns både uthus och drängkammare att hålla till i men nehej då, i köket ska man vara. Och det är hart när omöjligt att få kontakt med den golfspelande halvan när denna procedur börjar. Han är bara helt uppslukad. Nu kanske det är någon liten journalist som läser det här och undrar hur sjutton vi riksdags-ledamöter kan ha tid med att spela golf också. Då kan jag lugna eder alla för jag spelar inte golf. Nog har jag stått på ranchen på Sala GF:s golfbana och slagit någon hink, som det brukar heta, och varje gång bollen har farit iväg har jag undrat lite förvånat över hur det gick till. Det är inte min grej helt enkelt.

Vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte undan. Jag höll ju nästan på att snubbla över "gamla Berthan" där hon stod lutad. Men det går väl ändå an så här tidigt på säsongen för det blir bara värre längre fram när själva golfspelandet börjar sätta fart. Som när det ska tvättas. Herregud, man kan ju få spader för mindre. När tvättmaskinen kör i gång hör man plötsligt ett förfärligt skramlande. Vad det är som låter? Jo, det är bara ett tiotal peg som har ramlat ur den golfspelandes byxfickor. Vet du vad en peg är? Det är en liten mojäng som man placerar golfbollen på innan man slår iväg den. Den liknar nästan ett stort grovt häftstift och kan vara blå, röd, vit och säkert en massa andra färger också. Så när tvätten är klar är det bara att tömma maskinen på kläder och peg. Och de där små rackarna tycks överleva oavsett vilket tvättprogram man än väljer.

Som om inte det vore nog så får allt som ofta köks- och hallmattan utgöra försöksgreener.

Om jag har förstått det hela rätt så är en green det område som är närmast själva hålet, ( oj, vad jag har lärt mig), och då gäller det att hålla tungan rätt i mun och sikta så bra som möjligt så att bollen ramlar i. Och har man då inga riktiga greener att spela på så får hallmattan duga. Som sagt, jag passar.

I mitt politiska liv så här års är det alla årsmöten och kongresser som upptar stor del av tiden. Många tycker att det verkar vara lite öken men det är det inte. Många kloka resonemang förs och som rikspolitiker är det oerhört värdefullt att få lyssna in gräsrötternas synpunkter och försöka svara på frågor som ställs. Som på årsmötet i Skinnskatteberg där det framfördes lite kritiska röster om vår glesbygdspolitik. Vilka konsekvenser kommer det att bli för folk i glesbygd nu när så många bensinmackar är på väg att försvinna? Hur långt ska man behöva åka för att tanka bilen? Och kommer Skinnskatteberg att få någon etanolpump?

Något som var lite roligt under den kvällen var när årsmötet skulle välja en ny ordförande i arbetarekommunen. Lasse, som var föreslagen, begärde då ordet och ville deklarera vad han tyckte i ett antal viktiga samhällsfrågor. Han ville prompt göra det innan beslutet så att ingen av medlemmarna efteråt skulle känna att de hade köpt grisen i säcken. Tänk så klokt, egentligen. Så kanske fler borde göra. Heder åt dig, Lasse.

Pia

Fick en märklig fråga från Dottern häromdagen. Vi satt och tittade på konståknings-VM när hon plötsligt undrade hur jag som är socialdemokrat kan tycka att det är okej att utse världsmästare, i en bedömningssport dessutom.

- Är inte alla människor världsmästare? Är inte alla lika mycket värda, mamma?

Den var klurig. För naturligtvis har alla samma värde och var och en är sin egen världsmästare på ett sätt. Men det är ju inte vem som helst som kastar sig ut på isen för att göra en trippelaxel eller ett Salkow-hopp.  Man måste onekligen ha vissa förutsättningar för att klara det. Och de som har det och tycker att det är kul att tävla om bäst teknik och bäst känsla för musik, ja de må väl få göra det då. Själv älskar jag att underhållas av konståkningens virtuoser. Jag blir bara så himla imponerad.

Att däremot inte ge alla chansen att t ex få läsa kurser i matte, svenska och engelska bara för att man väljer en lärlingsutbildning på gymnasiet är att värdera människor olika. Och det är så skolminister Björkund vill ha det. På fullaste allvar tycker han att man inte ska "tvinga" elever med praktiskt handlag att läsa kärnämneskurser som kan leda till högskolebehörighet. Det tycker han är hemskt för alla vill ju inte läsa vidare. Det må så vara, men säg den arbetsgivare som inte behöver arbetskraft som kan mer engelska och matte än vad som krävdes för ett tjugotal år sedan. Som jag skrev i min blogg för en tid sedan så upptäckte jag som lärare att de mest begåvade eleverna kan finnas där man minst anar det. Det gäller bara att vara lite mer lyhörd för de varken syns eller hörs lika bra som de som kommer från hem med studietraditioner.

Som min pappa. Uppväxt i en bruksort i norra Västmanland där hans plats var given - i bruket. Senare i livet gick han en svetsarkurs och blev plåtslagare för att sedan få jobb på Maskinfabriken i Sala. Något år efter hans död fick jag veta av en av mina fastrar att pappa var en stor tänkare som barn och att han ofta gick och filosoferade och till och med skrev ner en och annan rad om livets många funderingar. Tänk om han hade fått utvecklat den ådran och läst vidare? Men det var förstås helt otänkbart på den tiden. Vem skulle betala de studierna i en familj med åtta barn och där traditionen bjöd att man skulle jobba och göra rätt för sig.

I dag har vi helt andra möjligheter. Trots det så kommer de flesta studenter på våra högskolor och universitet från familjer med starka studietraditioner. Högre studier är alltså fortfarande en klassfråga. Så får det inte vara och vi som är beslutsfattare måste göra allt vad vi kan för att ändra på det, vilket inte är helt lätt. Men vi kan väl åtminstone börja med att ge alla ungdomar samma chans i skolan.

Och så var det då detta med elräkningen och moms på skatten. Jag har nu fått veta att upprinnelsen går att finna i den skatteuppgörelse som gjordes 1990-1991. Då momsbelades VA, renhållning och energi och lagstiftningen är tydligen så konstruerad att det blir skatt på skatt. Jippi! Undrar om det inte är dags att göra något radikalt i den frågan...

Pia