pias blogg

Ibland måste även en politiker få vara lite världslig och gå på stan utan något ärende; trängas på gatorna, glutta i skyltfönster eller smita in i någon butik bara för att få insupa lite av det flärdfulla. Känna och klämma lite och kanske prova något. I fredags tog jag mig tid till det. Lite koll vill man ju ha på vad som gäller i modeväg nu när våren närmar sig. Inte för att jag låter mig påverkas(hmm...?), nej, nej, det är bara kul att få göra något annat än att äska, yrka och interpellera. Dottern brukar tycka att det är lite orättvist att jag får gå på de spännande gatorna i Stockholm hur mycket som helst medan hon får korsa de två som finns i Salas centrum. Har dock försökt förklara för henne att de gånger som jag ger mig ut på stan är lätträknade.

Men min vandring i butikerna längs Drottninggatan gav en märklig känsla, en känsla av déjà vu.  Jag har ju sett det förut. 70-tal med höga jeansmidjor, tunikor klädda med blomrankor och mycket lila. Nej, aldrig mer! ( Tänk så många gånger man har sagt så, förresten.) Detta högaktuella mode får mig osökt att tänka på Puss & Kram-jeansen som man bara skulle ha. Har du hört talas om dem? Det var Gul och Blå som lanserade Puss & Kram och gud så mallig jag var när jag fick mina första Kajsa. De var så fruktansvärt tajta upptill att man fick ligga på sängen för att få ihop gylfen men nertill fladdrade det rejält. Och snacka om hög midja. På bakfickorna var det två stora vackra broderade örnar (tror jag).

Om jag inte helt missminner mig så var det nog när jag började högstadiet i Sala som jag och mina syskon åkte med mamma till Gul- och Blåaffären i Avesta för att köpa dessa dyrgripar, för dyra var dem. Några i klassen hade tre eller fyra par men jag fick nöja mig med ett enda eftersom vi var fyra syskon som alla skulle kläs och pengar var det inte så gott om i vår familj. Till dessa brallor skulle man då ha en slags bussarong. Nu heter det visst tunika, vilket jag blev varse när jag i en av butikerna frågande om det fanns några enfärgade bussaronger eller om alla var mönstrade. Expediten tittade lite undrande på mig och då slog det mig att hon inte hade en aning om vad en bussarong var. Det heter tunika. Men nog tycker jag att det är skillnad alltid, i en bussarong ser man inte lika mammaklädd ut i som i tunikorna.

Jag kan tycka att många klär i tunikor men de få gånger jag har provat någon så kan jag bara inte låta bli att tycka att jag ser gravid ut eller att andra tror att jag är det och vill dölja det med detta klädesplagg. Och dessa himla mönster, snirklande blommor och blader och diverse mönstermodefjonger som ska föreställa, ja, vaddå? Vad är det för fel med enfärgat i svart och vitt? Sånt som onekligen håller i längden.

Många undrar hur vi får gå klädda i Riksdagen egentligen och om det finns någon speciell klädkod. Ärlig talat så vet jag inte om det finns det men till min stora glädje så är det i alla fall tillåtet att gå i jeans, gärna i kombination med en snygg kavaj. Det sägs att några av talmännen har reagerat när det har kommit in kavaj- och slipslösa män i kammaren. En oskriven regel säger nämligen att till riksdagens kammare göre sig ingen herre besvär med mindre än att vederbörande bär slips och kavaj. Huruvida det faktiskt förhåller sig så vet jag inte.

Nåväl, låt oss inte fördjupa oss i fåfängans förföriska värld. Det finns ju annat som är så mycket viktigare, som t ex vem som ska bli vår ekonomiska talesman efter Pär Nuder. Få se om jag blir nominerad, hi, hi....

Pia

Det hade jag ingen aning om. Att så många vet så lite om våra politiska partier och vilka som styr vårt land. Många vet helt enkelt inte om det är Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt som är statsminister eller om det är socialdemokrater eller moderater som styr vårt land. För många tycks det heller inte spela någon större roll. Rätt ofattbart, kan jag tycka. Jag menar, hur kan man bara ha missat det? Och nu riktar jag mig till ungdomar eller yngre vuxna som det brukar heta. De äldre verkar ju ha koll men uppenbarligen inte de som är upcoming.

Jag säger bara, hur i hela fridens dar kan ni ha missat oss? Vi finns ju ta mig tusan överallt! Så tillgängliga som vi är idag har vi väl aldrig varit. Du kan googla fram oss, du kan läsa våra bloggar, du kan läsa om oss (för du läser väl tidningar?), du kan chatta med oss lite varstans och det händer faktiskt att några av oss till och med dyker upp i TV då och då, inte i Big Brother eller Top Models men det finns ju andra underhållningsprogram. Jag tänker på Agenda, Debatt eller Kvällsöppet. Seriösa TV-program som alla borde titta på. Va? Kollar ni inte på det? Vadå, suger det? Inte coolt? Okej. Vad menar ni då? Menar ni att vi ska vara några slags skitballa figurer som ser till att rocka fett? Men hur gör man då? Jag bara undrar liksom. Kom med förslag.

Är det verkligen inte det minsta intressant att veta hur vi politiker vill göra Sverige och världen lite bättre att leva i? Kom igen nu, lite intressant kan det väl vara. Pyttelite i alla fall. Saknar det betydelse menar ni vem som är statsminister eller vilka som sitter i regeringen? Är det verkligen ingen skillnad? Jag känner mig nästan förolämpad. Skulle jag som sosse likaväl kunna vara en moderat, menar ni? Jamen, det är ju två helt skilda ideologier som vi står för och det är skillnad. Gemenskap för alla eller bara för några? Bostäder till alla eller bara för några? Högskola för alla eller bara för några? Sjukvård till alla eller bara för de som betalar?

Det vore ju kul om vi kunde träffas någon gång och diskutera det här lite mer ingående. Var håller ni hus? Läste att en del av er hänger vid Centralstationen i Västerås. Jag kan komma dit, det passar alldeles utmärkt. Om ni har tid, vill säga, och lust förstås. Hör av er.

En som har hört av sig till mig är Arne. Han är ingen ungdom direkt men en mycket engagerad lastbilsägare här i Sala som ville visa mig hur trafikfarlig väg 56 mellan Heby och Tärnsjö är. Den här vägen är tänkt att bli "Den räta linjen" och har funnits uppsatt som ett prioriterat vägobjekt hos Vägverket hur länge som helst men ändå händer det inget. För det första är körbanorna så smala att det är hart när omöjligt att mötas med mindre än att man får ta väggrenen i anspråk. Gör man det så löper man stor risk att hamna i diket med sin last. Och för det andra, om lasten dessutom är miljöfarlig är det riktigt illa för vägen löper längs en ås som försörjer stora delar av Heby kommuns befolkning med vatten. Riktigt hur många olyckor som har inträffat längs denna väg är svårt att veta men varje dygn trafikeras den av 1700 lastbilar och långtradare så då förstår ni hur stor olycksrisken är.

Jag fick förmånen att följa med Arne i en av hans lastbilar en dag och denne Arne Eriksson är verkligen ett föredöme för åkeribranschen, måste jag säga. Inte nog med att han driver på för att få till stånd Den Räta Linjen, han är också djupt engagerad i säkerhetsfrågor som att installera alkolås, hålla hastighetsgränserna och se till att efterleva EU:s regler om kör- och vilotider. I stället för att tala om att bli motarbetad som småföretagare försvarar Arne många av de förordningar och regler som gäller hans näring utifrån ett moraliskt perspektiv, och det hedrar honom. Han menar att åkeribranschen måste kunna föregå med goda exempel så att fler branscher tar efter. Härligt att höra. Heja Arne Eriksson och stå på dig!

Pia

Nu har jag gjort något riktigt annorlunda. Jag har debatterat alkoholpolitiska frågor. Debatt och debatt, det var kanske att ta i, det kanske mer hade prägeln av ett politiskt samtal. Talarstolar i all ära (eller vad säger du Jörgen Johansson?) så blir kommunikationen liksom lite enklare och rakare med pinnstolar och bygdegårdsbord som i IOGT-lokalen i Västerås. Och alla var vi där och alla hade vi åsikter förstås, till en början ganska likartade men ju längre samtalet pågick desto större blev skillnaderna.

Det finns hos många en glorifierad bild av att bruka alkohol. De där vinglasen i goda vänners lag, de där groggarna som förhöjer temperaturen på festen och de där afterwork-ölen tillsammans med jobbarkompisarna. Verkar rätt socialt, rätt trevligt och rätt oskyldigt. Det är det nog många gånger också, åtminstone för oss som kan sätta stopp efter ett par glas vin och för oss som inte är beroende av alkoholen för att klara av jobbet, familjen eller den inte alltid så käcka vardagen.

Men för vissa andra kan öl eller vin på ständigt återkommande afterwork-fester vara förödande. Det tar inte stopp vid de där två glasen inte, det fortsätter och fortsätter. Kanske inte när vi andra ser på utan hemma, när barnen ser på. Alltför många barn växer upp i hem där någon vuxen missbrukar alkohol eller andra droger. Och vi vet att 80 % av allt våld som sker i samhället idag är alkoholrelaterat. Det får vi bara inte acceptera.

Vad beror det här på då? Ja, den stora boven i dramat är tillgängligheten som bara ökar. I dag kan du ta med dig 230 liter alkohol hem från utlandssemestern. Tungt att bära kanske men det tycks inte bekymra så många. Och så har vi alla de små pubarna som växer upp som svampar i jorden. Under de dryga 10 minuter det tar för mig att gå från riksdagshuset till min övernattningslägenhet passerar jag säkert ett femtontal pubar och det är alltid fullt med folk oavsett veckodag.

Och? Vad är problemet? Vi är väl vuxna ansvarstagande människor som kan klara av en kväll på krogen? Vill jag dricka mig rejält berusad så får jag väl göra det utan att samhället lägger sig i? Men är ansvaret lika självklart ett antal liter öl eller sprit senare? När krogen väl har stängt framåt småtimmarna är det plötsligt samhällets ansvar att se till att skydda människor från alkoholens påverkan. Då ska samhället ta hand om de många kvinnor som blir våldtagna av berusade gärningsmän. Då ska samhället plocka upp resterna efter misshandlade ungdomar. Då ska samhället betala notan för de skador i trafiken som orsakats av alkoholen.

Är det så enkelt som att påstå att det är upp till var och en om man vill supa skallen av sig? Jag tycker inte det. Vi har alla ett samhällsansvar, men vi som beslutsfattare måste lyfta upp hela alkoholproblematiken och synliggöra den och våga diskutera den utifrån olika perspektiv. Och inte bara det, vi måste också våga fatta en del kontroversiella beslut som t ex att ge kommunerna större möjlighet att säga nej till serveringstillstånd, att begränsa krogarnas öppettider och ha en mycket tuffare granskning så att inte minderåriga eller berusade serveras alkohol.

Men den stora utmaningen ligger i att arbeta fram en attitydförändring till alkoholen, både bland äldre och yngre. Där har vi som beslutsfattare ett jättestort ansvar tycker jag, men det tycker inte moderaterna. Under vårt alkoholpolitiska samtal hos IOGT/NTO menade moderaternas företrädare att vi möjligtvis kan överföra våra värderingar till våra barn men that´s it.

Tänk om det kunde bli lite hippt, ballt och coolt bland ungdomar att inte dricka på helgerna? Vad kul det skulle vara. Det kanske rent av kunde få många vuxna att lägga av också. När jag gick andra eller tredje året på gymnasiet pågick en intensiv kampanj för att minska drickandet hos skolungdomarna. Man kunde vara med och tävla om biljetter till en Luciavaka i Stockholm om man skickade in några fyndiga textramsor mot alkoholen. En massa kända artister uppträdde och självaste Clabbe läste från scenen upp alla slagkraftiga texter som alla klasser skickat in. Jag minns en av våra som löd så här:

Man kan leka (klapp, klapp) och lira (klapp)

Utan brännvin (klapp, klapp) och bira (klapp).

Naturligtvis fick vi biljetter till Hovet i Stockholm och så vitt jag kommer ihåg så hade vi rysligt kul utan varken brännvin och bira.

Pia

Vad gör egentligen en riksdagsman? Den frågan får jag ofta och den är inte helt lätt att svara på. Uppdraget är ju så mångfacetterat och inkluderar så mycket. Bilden många har av oss är att vi mest sitter på sammanträden dagarna i ända, och så kan det vara ibland men definitivt inte för jämnan. Inte för mig, i alla fall, för många gånger kan vi välja vad vi vill ägna vår tid åt. Utskottsmötena ligger fast och är obligatoriska men sedan finns det en uppsjö av andra möten som man inte alls är tvingad att gå på.

Att delta i debatter är förstås en annan viktig del i vårt riksdagsuppdrag. Det kan vara utskotts-debatter, interpellationsdebatter eller mer allmänpolitiska debatter som anordnas med jämna mellanrum i kammaren. Men den kanske viktigaste delen i uppdraget är att föra politiska samtal och diskussioner tillsammans med våra uppdragsgivare, d v s väljarna, och de finns utanför Riksdagshusens tjocka väggar.

Jag fick frågan av gymnasieeleven Amanda Lindblad för en liten tid sedan. Hon och hennes klass var på besök hos mig en förmiddag och Amanda är en härligt nyfiken och frågvis tjej. Hon undrade bl a vad det var som fick mig att bli politiskt medveten, vad som är det viktigaste i mitt jobb och hur det känns att vara riksdagsledamot. Jag förklarade det faktum att om man är riksdagsman räknas det inte som ett jobb, hur konstigt det än låter, det är ett uppdrag som vi har fått till låns av väljarna.

Vi har heller ingen lön, ingen reglerad arbetstid eller några semesterveckor. Stackars oss kanske du tänker, men de allra flesta känner nog till att vi får rätt bra betalt men betalningen sker i form av ett månadsarvode - inte som en vanlig lön. Arbetstiden däremot blir långt över de 40 timmar som de allra flest löntagare har, men jag har ibland förmånen att kunna styra min arbetstid lite mer än andra. Lediga kan vi vara utan att det kallas semester, men vi ska alltid finnas tillgängliga via mobil eller annat om något skulle inträffa. Men att vårt uppdrag är helt fantastiskt roligt, lärorikt, utmanande, utmattande och ibland skitjobbigt det råder det ingen som helst tvekan om.

Efter några dagar fick jag ett mail från Amanda där hon tackade för en intressant förmiddag. Samtidigt undrade hon lite sådär spjuveraktigt om jag verkligen menade vad jag sa när jag beskrev hur jag upplevde mitt uppdrag eller om det var något slags standardsvar som vi ledamöter hade fått lära oss att säga. Det kanske finns den typen av standardsvar, vad vet jag, men den beskrivning jag gav var min högst personliga som jag självklart står för. Mitt uppdrag ser jag som ett hedersuppdrag som för det mesta är så vansinnigt roligt men periodvis också rätt ansträngande, men det är nog så det ska vara.

Att många väljare inte känner till vad riksdagsuppdraget innefattar kan jag mycket väl förstå. Däremot blev jag upprörd över centerpartiets riksdagsman i länet, Jörgen Johansson, när han i Vestmanlands läns tidning ondgjorde sig över att det finns ledamöter i länet som knappt har varit uppe i talarstolen. Han menar att en riskdagsledamots främsta uppdrag är att delta i så många kammardebatter som möjligt annars är man" inte medveten om vilket uppdrag man har". Det är ju helt barockt!

Själv har han den här hösten haft 64 inlägg. När Jörgen Johansson prioriterar att göra sitt 64:e och 65:e debattinlägg, som till största delen äger rum på måndagar och fredagar när vi är plenifria, ja då är vi många andra som i stället väljer att diskutera politik i gymnasieklasser, på verkstadsgolv eller bland personal inom sjukvården. Länsbornas åsikter är mitt politiska bränsle som jag sedan bär med mig vidare in i den politiska processen och det behöver inte nödvändigtvis ske i någon av kammarens talarstolar.

I stället för att gömma sig i Riksdagens plenisal borde väl Jörgen Johansson försöka samtala mer med länsborna för att se om samma borgerliga debattretorik går hem bland folket här. Om inte annat borde det väl vara hög tid för borgerlighetens företrädare att träda fram och förklara det " förträfflliga "med den politik som nu förs. Det tycks inte vara så många andra som förstår det...

Pia