pias blogg

Så här i sommartider finns det en del tid till TV-tittande. Utan att behöva framstå som en mossig gammal nyttofigur som bara förespråkar pedagogiskt producerade TV-program vill jag framför allt uppmana TV 3 att skärpa till sig. Jag håller på att bli tokig på alla dessa bedömningsprogram där i värsta fall en enväldig domare och i bästa fall en jury ska avgöra om de tävlande håller måttet eller inte.

Det började med Tyra Banks och hennes "Top Models". Hennes program kunde man ändå med viss behållning titta på. Banks delar med sig av sina värdefulla erfarenheter från den stentuffa modellbranschen till de unga tjejerna som inget hellre vill än att få erövra modellvärlden. Med stor trovärdighet och konstruktiv rådgivning leder hon sina adepter vidare i deras strävan att nå målet. Man önskar dock att fler hade den goda smaken att göra så, men icke.  

TV3 har en rent jävlig köksmästare i ett program som heter "Hells kitchen". Jag har aldrig varit med om någon som kan förolämpa andra så mycket som han kan. Deltagarna är inte vatten värda, men de uthärdar för vinsten är en alldeles egen restaurang. Visst, jag är medveten om att producenten har valt att lägga ribban på en fuck-you-nivå för att det ska sticka ut i TV, och det retar gallfebern på mig. Dottern tycker att jag är överkänslig, men det måste väl ändå gå att producera program där inte deltagarna betraktas som den värsta parian.

Och så har vi programmet "Crowned" där amerikanska mammor och döttrar tävlar i olika skönhetsmoment. Denna vecka är det leendena som ska bedömas av en f d miss USA med följe. Eftersom dottern tycker att detta är underhållning har jag gjort henne sällskap ett par gånger. Men jag skräms när jag ser med vilket allvar dessa skönhetsopererade mammor går in för tävlingen. Ren hysteri kan råda.

Sedan har vi "Pussycat Dolls" som följer därpå. Några väldigt unga och lättklädda tjejer som genom musik och dans ska anstränga sig till sitt yttersta för att ta fram sin sexighet. Det är uppmaningen de får av sina benhårda mentorer; lär dig att uttrycka din sexighet. Den som inte lyckas med det åker ut. Intrigerna mellan de unga tjejerna avlöser varandra för alla när givetvis drömmen om att få bli en av Amerikas främsta sexsymbol och då får ingen annan stå i vägen.

Slutligen har vi då det programmet som jag faktiskt tycker är intressant att titta på, nämligen "Project Runaway". Ett tiotal kläddesigners får under ledning av erkända och etablerade klädskapare utföra olika uppdrag varje vecka. Programmet ger en seriös framtoning där konflikter mellan deltagarna naturligtvis förekommer men de är ändå underordnade. Det viktiga är vad de lyckas skapa under de givna förutsättningarna. Plaggen bedöms förvisso av en jury, men till skillnad från de andra programmen ger den här juryn ett mer seriöst intryck.

- Och varför sitter du och tittar om du tycker att det bara är skräp på TV?

En klassisk kommentar som kan ha sitt berättigande. Jag gör det ibland för att ha lite koll på vad min dotter ägnar timmar åt, och jag blir förvånad om nu TV 3 tror att det bara är den här typen av program vi som TV- tittare vill ha.

Kom igen nu och visa att även en kommersiell kanal har annat än bröst, brudar och bråk på TV-tablån. I bland riktigt längtar jag efter kunskapskanalen eller en bra långfilm på TV 2. Men vi har ju gubevars bara en TV här hemma.

Pia

Den här sommaren fick jag ett uppdrag som jag aldrig har haft tidigare. Jag fick nämligen hedersuppdraget att hålla invigningstalet på Möklintaveckan. Och det är stort. Säg den som inte har hört talas om Möklintaveckan? De flesta Västmanlänningar är nog rätt bekanta med detta stora turistevenemang, där allt från kolmilevakter till makeup-artister finns på plats. Och det mest imponerande är att en by med drygt 1 200 personer kan ha ett så blomstrande föreningsliv, för utan det så stod sig denna vecka slätt. Det är föreningarna som gör det. Det är föreningarnas eldsjälar som förverkligar ett av länets största och på sitt sätt kanske den mest intressanta turistattraktionen.

Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.

Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.

Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.

Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.

Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.

Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu "rödare". Men jag måste dock bekänna en sak - jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.

Pia

Härom sistens blev jag rosenrasande och höll på att gå upp i limningen. Nu kanske du tror att mitt vredgade sinnelag berodde på ännu en uppskruvad debatt med Åsa Torstensson - men inte denna gången. Nej, nu var ilskan riktad på datorer som bara ska fungera men som ändå inte gör det. Eller snarare ilskan över orsaken till varför datorn inte fungerar.

Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.

Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra "darlingar". De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger "har varit" eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.

Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. "Denna sida kan inte visas. Försök igen". Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)

Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!

Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.

•-         Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.

•-         Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?

•-         Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.

•-         Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.

•-         Vi har vår policy...

Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.

Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.

Pia