pias blogg

Det är inte varje dag man får chansen att prata folkbildning. Men det fick jag i lördags. Då gick den årliga Tärnadagen av stapeln, vilket innebär att deltagare som gick kurser på Tärna Folkhögskola för 50 år och för 5 år sedan bjuds in till en återträff.

Det brukar inte komma så många "5-åringar", men det brukar vara desto fler "50-åringar". Enligt rektorn är det nog inte så konstigt - skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.

Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.

Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.

Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.

För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.

Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.

För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.

Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.

Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser - vi förtjänar nya chanser livet igenom.

Pia

"Vi är på gång, vi är laddade vi är starka."

Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.

Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.

- Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.

Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.

- Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.

Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.

Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till fösörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.

Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad...

Pia

"Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lag uppå.

Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen..."

Internationalens första vers. Sången med stort S för oss rödingar. Och visst är det en maffig text? Detta är verkligen ord och inga visor. Men när man ser texten så här rätt upp och ner så ger den nästan ett skrämmande intryck. Storvulna fraser som inte känns riktigt up to date. Hungriga trälar, slav stig upp, från mörkret stiga vi mot ljuset.

Nja, kanske inte riktigt så eländigt. Åtminstone inte här i vårt land. Men Internationalen är ju allt utom svensk. Den skrevs av en fransman år 1871 i samband med Pariskommunen. Fransmännen var dödströtta på kriget mot Tyskland men också utless på det borgerliga styret i landet som lett till ökade klyftor mellan fattig och rik. Internationalen blev arbetarrörelsens stora kampsång i början av 1900-talet och den var tydligen Sovjetunionens nationalsång mellan första och andra världskriget. Det hade jag ingen aning om.

Jag har alltid undrat över varför jag har så svårt att komma ihåg texten. Herregud, jag borde verkligen kunna den vid det här laget, för många är de första majtåg jag har deltagit i och samtliga av dem har haft en 20-hövdad blåsorkester som taktfast blåst och trummat sig igenom denna International. Varje gång sjunger jag med, i alla fall i refrängen, men verserna är det sämre med. Men det kan ju ha sin förklaring eftersom texten mycket riktigt är hämtad från en annan tid med andra förhållanden.

Man kan naturligtvis tolka texten som att den fortfarande gäller så länge orättvisor finns kvar, och så länge människor blir förtryckta. Var tid har sin kamp. Men allt fler människor i min närmaste omgivning ställer sig frågande till om arbetarrörelsens dag verkligen ska firas med en taktfast marsch som kan ge helt andra associationer och med textrader som känns rätt främmande. Men hellre det än att släpa fram hoppborgar och tekopps-karuseller dagen till ära.

Den andra versen berättar bl. a om att många rovdjur på vårt blod sig mätta. Om man nu inte känner till arbetarrörelsens historia så kan nog den textraden upplevas som aningen barock. Man må ha åsikter om kapitalismens företrädare men att i dag betrakta dem som rovdjur känns varken humant eller politiskt korrekt.

Jag var nog inte den enda som inte kunde verserna utantill i första maj-tåget i Arboga men det spelar liksom inte någon större roll. Det viktigaste är att få manifestera mot de orättvisor vi möter i det dagliga livet, på jobbet, i skolan, i vården. Och det kan ju vara allt från fler gungor på lekplatsen till fler jobb åt ungdomar. Både stort och smått ryms under våra paroller, och det känns bra.

Och att få den äran att vara förste talare i Arboga känns också väldigt bra. Man är ju alltid lite pirrig och smånervös innan man ska hålla sitt tal men Arbogakompisarna är helt fantastiska att ge stöd. För första gången på länge tyckte jag att det var riktigt roligt att få hålla ett anförande första maj.
Tack.