pias blogg

Upprörd är inte ordet. Förbannad snarare. Jag pratar om resenärernas känslotillstånd över tågtrafikens punktlighet, eller snarare bristen på densamma. Nu får det vara nog. Det finns ingen hejd längre. 55 000 Stockholmare fick se sig stjärnorna efter måndagsmorgonens pendeltåg för ett par veckor sedan. Då hette det att det inte fanns el så det räckte till alla tågen.

Tågen mellan Västerås och Stockholm är alltid försenade och ibland även inställda. Då heter det personalbrist eller växelfel. Man tror knappt att det är sant men Banverket har faktiskt gamla ställkraftverk från 1944, så tacka för att det uppstår tekniska fel. I Morgongåva finns det en gammal växel från 1959 och som fungerar ibland och bland inte.

För mig är det helt otroligt att dessa gamla antikvarier inte har bytts ut för länge sedan. När jag har påpekat det för Banverkets ledning har jag fått svaret att resurser saknas. Man har fått alldeles för lite pengar till drift och underhåll, lite pengar som ska räcka till så mycket. Borde inte ställkraftverk från 40- och 50-talen, som dessutom är placerade i landets mest tågtrafikerade område, vara prioriterade? Finns det verkligen så mycket annat som kan prioriteras högre? Det kanske finns gamla växlar från 20- och 30-talen också?

Nu har hela trafikutskottet faktiskt fått nog så i torsdags fick både SJ, Banverket, Tågoperatörerna och SEKO krypa till korset och förklara varför tågens punktlighet har försämrats så enormt den senaste tiden. Och det var rysligt intressant att lyssna till. Banverkets generaldirektör försökte göra gällande att läget var under kontroll och att det är så glädjande att fler och fler resenärer väljer tåget. Brist på resurser till underhåll föreligger inte, snarare tvärtom. Det går inte att använda alla pengar som finns, hävdade generaldirektör Minoo Akhtarzand.  Och 9 av 10 tåg kommer ju i tid så någon större anledning till oro finns inte, menade hon.

Du milde tid, vilket Banverk kommer hon ifrån? Är hon verkligen inte mer medveten än så, eller är hon en av regeringens köpta lakejer som har beordrats att inte vara kritisk? Frågan är berättigad för bara en kort stund senare efterlyste SEKO:s representant mer pengar till just drift och underhåll för att få bukt på växelproblematiken och annat. Det råder t ex stor brist på utbildad personal på el- och signalsidan.

4,5 miljoner förseningstimmar blev facit för ett par år sedan och målet är att halvera den tiden. Hur det ska gå till fick vi däremot inga besked om i torsdags. Det är alarmerande att både Banverket och SJ agerar så sent. Redan i april visade det sig att många X 2000-tåg inte höll måttet, vilket ledde till stora förseningar. Men inte förrän i oktober, 5 månader senare, ansåg man att det behövde vidtas några åtgärder. Så får det inte gå till. Generaldirektörer i all ära men det är inte för deras skull vi anslår alla dessa miljarder. De ska se till att tillvaron blir så bra som möjligt för tågresenärerna, och klarar man inte av det så måste en annan tingens ordning komma till stånd.

Undrar just vad minister Torstensson tycker om detta? På tisdag eftermiddag kanske vi får besked. Då ska jag ha en interpellationsdebatt mot henne om just tågförseningarna. Tänk om hon är lika nöjd som Banverkets generaldirektör...

Pia

Måhända kan det upplevas som trivialt men just idag tänker jag sälla mig till skaran hissare och dissare. Jag vill börja med att hissa Siri Tell. Hon är en 16-årig Stockholmstjej som går första året på samhälls- och ekonomiprogrammet på Östra Reals gymnasium. För en dryg vecka sedan damp det ner ett mail från henne där hon undrade om jag kunde ställa upp på en intervju om mitt politiska arbete i Riksdagen, en uppgift som ingår i samhällskunskaps-kursen. Sånt är alltid kul så i torsdags dök hon upp efter avtalad tid.

Frågor från en 16-åring brukar kanske inte vara av det mest analytiska slaget, men där gick jag bet riktigt ordentligt den här gången. Siris frågor var bland de mest begåvade jag har mött så här långt. Hon var mycket påläst både om mig och om mina uppdrag, men det som imponerade mest var att hon inte ställde några vad - tycker - du - är - bäst - och - sämst - frågor.

I stället ville hon veta var jag hämtar kunskapen och informationen, vilka källorna är, hur mycket tid jag lägger ner på det, vilka kunskapskrav som ställs på mig och hur jag hanterar det. Hon ställde också ett antal berättigade frågor om Förbifart Stockholm eftersom hon vet att jag sitter i trafikutskottet. Kommer verkligen denna förbifart att göra stadsmiljön i Stockholm bättre? Det finns ju alternativ som inte är tillräckligt utredda, hävdade Siri, varför inte se om det går att göra något mer av dem?

Avslutningsvis pratade vi om hur viktigt det är med politiska visioner. Sakpolitik i all ära men den måste ställas i relation till visionen för att skapa mening. Vi gjorde vissa paralleller med Obama och hur skicklig han är att förmedla sin övertygelse om ett bättre samhälle på ett trovärdigt sätt.

Tänk om fler journalister kunde visa samma intresse som Siri och vara lika pålästa? Tänk så mycket mer meningsfulla och givande mediekontakterna kunde bli då.

Och nu till disset. Statsminister Fredrik Reinfeldt. Det som utspelades under statsministerns frågestund i torsdags var under all kritik. Märkbart irriterad svarade han knappt på de frågor som vi från oppositionen ställde utan bollade frågorna tillbaka. Han visade prov på nonchalans och sturskhet av sällan skådat slag. Märkligt nog lät den då tjänstgörande talmannen honom hållas. Normalt brukar det inte tillåtas att någon minister, vare sig statsministern eller andra, själva får ställa frågor under frågestunderna. Det instrumentet är förbehållet oss andra, enligt stadgarna. Förra veckan gjorde Littorin samma sak men fick då en tillsägelse av talmannen.

Men det mest upprörande var att alla frågor om varsel som vi ställde, och som oroar så många människor idag, inte bemöttes med den respekt de förtjänar. Ännu ett fult tryne från den politiska högern. Vad mer är väl att förvänta...

Pia

De riktigt tuffa tiderna fullkomligt väller in. Antal varsel slår alla rekord och arbetslösheten riskerar att öka till drygt 8 procent redan i slutet av nästa år. Onödigt höga bostadsräntor och en inflation som försämrar värdet på de pengar man råkar ha kvar. Lägg därtill en nolltillväxt så förstår vem som helst att festen är över för denna gång, alla utom regeringen som envisas med att tro att deras budgetprognoser fortfarande gäller. Herregud, de är ju redan "gamla" och överspelade. Verkligheten ser helt annorlunda ut nu i november jämfört med september, hur konstigt det än låter.

I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.

Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.

Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?

Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.

Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.

Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak - att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i...?

Pia

Ursäkta mig, kära journalister, men vad har hänt med urvalet, kvaliteten och kompetensen? Jag blir oerhört besviken gång efter annan. Att säga att alla journalister har tappat stinget vore att lägga sig på samma låga generaliserande nivå som alltför många journalister själva befinner sig på. Men ursäkta kvällstidningsjournalister att jag undrar, finns det möjligtvis någonting annat än Linda Rosings läppar och Brad Pits ungar som just nu kan vara av intresse?

Jodå, visst har det skrivits sidor upp och sidor ner om finanskris och Barack Obama, men rapporteringen har varit alarmerande stereotyp och rätt ointressant. Alltför många journalister säger samma sak, på samma sätt och med samma rubrik. Rena rama kopieringsjournalistiken.

Frågan är vad vi egentligen har fått veta om finanskrisen? Hur många journalister har bemödat sig med att på ett någorlunda pedagogiskt sätt försökt förklara orsakerna och varför effekterna blir så enorma världen över? För visst finns väl ändå kunskaperna? Agenda har lyckats göra det på ett alldeles strålande sätt, men de är rätt ensamma.

Och frågan är vad vi egentligen har fått veta om Barack Obamas politik innan själva presidentvalet gick av stapeln? Inte speciellt mycket. I stället har vi matats med artiklar efter artiklar om hur historiskt utfallet av detta val skulle bli, i synnerhet om USA nu skulle få sin förste svarte president, den omåttligt populäre Barack Obama. Den kritiska journalistiska granskningen av vad Obama ville åstadkomma innan valet lyste i stort med sin frånvaro.

Men det intressanta var att under själva valdagen, när i princip alla kanaler i svensk TV rapporterade från Washington och den ena prominenta gästen efter den andra fick lägga ut orden, ja då först fördes relevanta och kritiska resonemang kring själva innehållet i Obamas politik.

Vill man inte göra sig impopulär eller anses det vara en onödig analys gentemot omvärlden om man som journalist skulle ta det där extra klivet framåt och våga problematisera den politik som USA:s mest populäre man har gått till val på? För att det ska lyckas krävs mod, vilket tycks vara en bristvara bland alltför många journalister idag. Man följer helt enkelt flocken.

Men mest förtvivlad blev jag när jag gick in på Expressens nätbilaga häromdagen. Där fanns en artikel med rubriken "Kan du din Linda Rosing?" Först trodde jag att jag snubblat in på fel hemsida och att det var någon av min 13-åriga dotters favoriter, men icke då. Detta var den högt aktade kvällstidningen Expressen, vars redaktör har gjort bedömningen att tillgodose ett av svenska folkets stora intressen - Linda Rosings liv och leverne. Jag säger bara wow. Vilket scoop. Vilken journalistisk bragd. Vilket hårt grävande journalistiskt arbete den artikeln måste ha föranlett.

Som ledamot i trafikutskottet försökte jag prata infrastruktur med en journalist på en av tidningarna här i länet.

- Infrastruktur, sa du, få se nu...stavas det med ck...?

Pia

Hur hinner vissa med att vara både riksdagspolitiker, författare och advokater? Jag begriper inte det. Själv har jag fullt sjå med att bara vara riksdagspolitiker, ett uppdrag som ofta kräver mer tid än vad som finns. Det är ett ständigt prioriterande. Att då lyckas hitta tid till att skriva sina politiska memoarer, någon smaskig deckare eller vad det nu kan vara är för mig helt ofattbart. Har vissa fått mer än 24 timmar om dygnet att disponera eller vad är det frågan om?

Kanske borde jag bli imponerad av dessa mångsysslande rikspolitiker eller fundera över hur jag fördelar min egen tid, men det finns liksom ingen anledning till det. Jag har heller inte för avsikt att sätta mig på några höga hästar och tycka att mitt sätt att ta mig an riksdaguppdraget är det bästa. Det fungerar inte så. Uppdraget är alldeles för mångfacetterat för att låta sig inrymmas i någon slags bestämd arbetsbeskrivning.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur många arbetsplatsbesök som inte hinner genomföras, hur många handlingar som inte hinner bli lästa eller hur många samtal med människor utanför politiken som det inte ges tid till.

Jag ställde faktiskt frågan till fyrbarnspappan, tillika advokaten och riksdagspolitikern Thomas Bodström hur sjutton han har haft tid att skriva en bok. Han berättade att han i princip skrev den i somras ute på Fårö och att han gick upp ett par timmar tidigare än övriga familjen varje morgon för att kunna sitta ostört och skriva. Och så kan man ju göra förstås. Det är att använda tiden optimalt.

Men hur pass tillåtande bör det vara att använda stor del av sin "kontorstid" för att skriva om sina personliga upplevelser och besvikelser och tvätta de politiska såren om och om igen? Och det stannar inte med det. Sedan ska boken nagelfaras i media och alla TV-soffor få sitt. Ju smaskigare desto bättre. Om det är sanning eller inte som skrivs tycks spela mindre roll för vem kan kontrollera den?

Hur var det nu han sa Magnus Uggla - " illa, jag mår illa..."

Pia