pias blogg

Så här års är vi många som gillar att vira in oss i varma pläden, tända ljusen och kudda till ett bra hörn i soffan som känns lite lagom liggvänligt. Sedan är det bara att plocka fram bästa boken och glömma tid och rum. Själv har jag haft det stora nöjet att läsa de 12 volymerna av årets budgetproposition. ( Det kanske var ännu fler, om jag tänker efter.)

Årets upplaga var blå till skillnad mot förra årets som, om jag inte helt missminner mig, kläddes i grönt. Och som av en händelse råkar innehållet i årets upplaga matcha den blå klädseln på ett mycket påtagligt sätt. Den som hade förväntat sig några uns av gröna eller röda inslag blir dödligt besvikna. Det finns inget sådant. Inte någonstans. 2009 års budget-proposition är inget annat än en mörkblå sörja där den högervridna ideologin skär igenom alla utgiftsområden.

Men det kanske mest frapperande är att inte ett enda ord nämns om den kanske största finansiella krisen världen nu bevittnar efter depressionen på 30-talet. Det gick så fort att Anders Borg och hans kompisar på finansen inte hann med, säger rykten. Det säger ju en hel del om hur illa det fungerar i sådana fall. Ännu märkligare är att varje gång Anders Borg får chansen att kommentera krisläget i världen så hävdar han med en dåres envishet att vi i Sverige inte kommer att påverkas.

Jag säger bara, hallå, lever vi på samma planet? Av vilken anledning skulle vi slippa undan när hela världen i övrigt påverkas? Påverkas en så påverkas alla. Så fungerar det i denna globaliserade världsekonomi som vi lever och verkar i. Det gäller även vårt kära Sweden. De finansiella affärerna känner inga gränser. Det är fritt fram för vem som helst att muta in sig i den kapitalistiska gemenskapen. Nu återstår att se om den amerikanska "Marshallplanen" hjälper och hur övriga världen kommer att reagera. Men det finns ingen anledning till oro för oss svenskar, enligt finansminister Borg...

Nej, tacka vet jag en (gammal) hederlig svensk budgetproposition som målar upp en närmast idyllisk bild av svensk ekonomi och hur urstarka våra finanser är. Nästan lite vikingskt. Här ska fan tro att det råder någon finansiell kris i världen. Vi har ju vårt stål, vår skog och vår industri. Men ju mer man fördjupar sig i årets blåa upplaga desto mer orolig blir man.

Formuleringarna är visserligen positiva men mellan raderna och i tabellerna kan man utläsa en liten annan verklighetsbild. Det går inte så bra längre. Inflationstrycket är högt men kommer nog att sänkas, reproräntan är hög men kommer nog att sänkas, och nästan längst ner på en högersida tillstår denna borgerliga regering att även varslen ökar i antal och att arbetslösheten kommer att stiga. Ett bestämt besked, med andra ord.

Då skulle man ju kunna förvänta sig kraftfulla åtgärder från regeringen, men icke. De fortsätter virvla runt i samma gamla skattesänkarvals. Finns det inte någon som kan ta Anders Borg åt sidan och förklara att det är allvar nu? Vore inte det något för Sveriges kommuner och landsting (SKL) att göra? Jag tycker att Anders Knape och Carola Gunnarsson är ovanligt tysta trots att de allra flesta av Sveriges kommuner och landsting måste skära bort verksamhet nu när ekonomin försämras så drastiskt. Ställ er utanför Rosenbad med en megafon i näven och basunera ut er vrede, vet jag. Eller varför inte skriva kritiska debattartiklar som ni brukar göra? Det är lite för tyst just nu.

Nu får budgetproppen vila. Jag köpte faktiskt Liza Marklunds senaste i helgen...

Pia

Vad är det som händer? Håller den marknadsanpassade världen på att få dåndimpen eller vad är det frågan om? Bolånekrisen i USA har utvecklats likt ett grekiskt drama, en riktig tragedi med alla dess ingredienser. Men frågan är hur många akter detta drama har och när vi kan nalkas slutet.

De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av "Den osynliga handen" som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith

Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.

I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.

Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.

In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?

Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.

Pia

Och så var då äntligen tiden inne då regeringen skulle släppa fram sin närtidssatsning på vägar och järnvägar, och som vi har väntat. Redan i mars var det tänkt att hela propositionen om all infrastruktur skulle vara klar, men se det bidde inget då. I stället lät minister Torstensson meddela att det förmodligen skulle presenteras en närtidssatsning i samband med budgetpropositionen nu i höst. De långsiktiga planerna får vänta ytterligare en tid.

Och varför blir det på detta viset, kan man ju undra? Jo, på grund av att denna regeringsallians inte kan komma överens om vilka satsningar som ska göras. En 50- procentig ökning av järnvägstrafiken fram till år 2020, skanderade miljöminister Carlgren så sent som för ett par månader sedan. Inte fullt så tydlig var minister Torstensson, men jag tror att hon menade detsamma. (Det är nämligen inte så lätt alla gånger att förstå vad hon menar.)Absolut inte, hävdade finansminister Borg. Nu var det banne mig vägarnas tur att prioriteras.

Och så där har det låtit sedan dess. Vem skulle dra det kortaste strået? Jo, Carlgren och Torstensson förstås. Ingen rår över Anders Borg, i synnerhet inte några centerpartister som råkar gilla järnvägar. I den satsning som presenterades i torsdags handlar det till 80 procent om väginvesteringar. Järnvägarna är bokstavligen satta på undantag. Att vi har ett klimatmål i vårt land om att minska koldioxidutsläppen med 35 % verkar inte bekymra herr Borg det minsta. Men någonstans långt därinne tror jag ändå att både Andreas Carlgen och Åsa Torstensson känner sig djupt besvikna över det som skulle bli det gröna paradnumret.

Och man undrar ju onekligen vem det är som har störst inflytande över vad som borde vara infrastrukturministerns ansvarsområde? Det måste kännas degraderande att som ansvarig minister inte ens få vara med och lägga fram förslaget för media. Att behöva åka till Motala och prata om en bro när hela journalistkåren var samlad i Göteborgs hamn för att lyssna till hela närtidssatsningen som presenterades av de fyra partiledarna.

Och vad sa de nu då? Jo, nu ska det satsas på vägar och vägar och åter vägar för att som man säger "möta Sveriges utmaningar och som ska förstärka jobbpolitiken" 7,6 miljarder kronor kommer kalaset att gå på. Det låter mycket för den oinvigde, men då ska ni veta att behovet överskrider vida den summan. Om vi menar allvar med en 50-procentig ökning av järnvägstrafiken till år 2020 så är det ungefär 40 miljarder kronor som Banverkets budget behöver förstärkas med. Ofantliga summor som man inte snyter fram ur näsan hur som helst. Därför behöver vi på allvar jobba fram en annan typ av finansieringssystem. I dag betalas alla väg- och järnvägsbyggen genom årliga anslag. Om pengarna tar slut så får objekten vänta och ibland blir väntan lite väl lång.

Och samtidigt har kostnadsökningarna rakat i höjden med ca 17 procent de senaste tre- fyra åren. Då är det inte lätt att göra allt som var tänkt att göra om man inte får ytterligare resurser. Vi menar att man gott och väl kan låna mer pengar från Riksgälden till just järnvägs-investeringar. Lånade pengar kommer visserligen att till stor del betalas av kommande generationer, men å andra sidan kommer dessa investeringar kommande generationer till gagn i allra högsta grad. Vi bygger för framtiden.

Och varför tjatar jag så om järnvägsinvesteringar när regeringen bara intresserar sig för vägar? Ja, skam den som ger sig. Vi sossar kommer att fortsätta att driva på för att få fler järnvägsbanor i vårt avlånga land. Förr eller senare kanske det ger resultat. Förhoppningsvis förr.

Pia

Nu tror jag äntligen att jetlagen har släppt. 9 timmars tidsskillnad tar ut sin rätt. Det var betydligt lättare att ställa om till amerikansk tid än från. Det känns som jag har befunnit mig i en bubbla den här veckan. Men det största problemet är att jag har vaknat mitt i natten, sådär runt två, och varit jättepigg och lite småhungrig. Då är klockan 17.00 i Los Angeles och det börjar bli dags för middag. Skulle kännas lite märkligt att ställa sig och laga mat den tiden på natten. Nej, jag har legat vaken i några timmar och filosoferat eller läst min sista deckare för den här säsongen. ( Faktum är att jag börjar tröttna på Marie Jungstedts kommissarie Knutas och hans polisgäng i Visby. Dags att se sig om efter lite annan läsning.)

Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.

Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.

- Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.

Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.

Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( "effektivisera") för motsvarande 25 - 30 miljoner fram till år 2011!

Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.

Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge...