pias blogg

Nu är det bara månader kvar. En epok är på väg att gå i graven. Det började med Sala Maskinfabrik år 1882 och slutar med Sjölanders Mekaniska år 2009. Allt från enkla jordbruksmaskiner till avancerad gruvteknik har tillverkats här av erkänt duktiga verkstadsarbetare under 127 års tid, i lokaler där dagsljuset med nöd och näppe lyckas leta sig fram men där yrkesstoltheten har lyst desto starkare.

Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.

– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.

– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.

Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.

– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.

Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.

Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.

Pia

En ny kollektivtrafiklag är på väg. Och…kanske du tänker och låter det passera med en axelryckning. Jag kan förstå svårigheten att bedöma den frågans vikt i förhållande till de stora frågorna om arbetslösheten, skolan och sjukvården. Men faktum är att just denna ”oansenliga” fråga kan få stor betydelse för övriga välfärdsområden. Det är därför jag med en dåres envishet brukar hävda att också kollektivtrafiken tillhör välfärdens kärna.

Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.

I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.

Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med

28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.

Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.

Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.

Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.

Pia