pias blogg

Nu äntligen står det på plats – vårt nya kök. Så himla fint men snudd på overkligt. Ända sedan vi köpte huset för fyra år sedan har vi pratat om att byta ut det gamla slitna köket som förmodligen hade sina glansdagar någon gång under 50-talet eller så. När vi flyttade in i huset som hyresgäster fick vi skåpluckorna ommålade men det var också allt. Åldern tar ju ut sin rätt även på gamla kök så nu var onekligen tiden inne för att riva ut hela faderuttan och ersätta med nytt.

Och som det har rivits. Det är alltid lite oroligt när man börjar slita och bända i gamla hus. Man vet aldrig vad man kan hitta och tänk om väggarna skulle rasa? Inga rasade väggar blev det men en ny fick till slut sättas upp längs ena långsidan. Och glöm allt vad räta vinklar heter. De finns inte. Men det är väl kanske det som är charmen med gamla hus. De rör liksom på sig och ändrar form, tycks det.

Så nu är kappsäckarna tömda, gammalt glas och porslin från hyllorna längst upp kastade, en ny vardagsservis inköpt och det mesta på plats. Återstår bara att lära sig pinalernas nya placering. Vanans makt är ju stor, som bekant.

Helt plötsligt är det ett rent nöje att ha en trasa i sin hand. Inte för att gnida utan för att putsa. På det nya.

Och i morgon kommer slutnotan….

Pia

Nej, bröllopet var jag inte inbjuden till men väl den fantastiska bröllopskonserten kvällen innan på Konserthuset i Stockholm. Och den var magisk.

Det började dock lite oroligt. Efter att vi ”vanliga” gäster hade intagit våra platser anlände till slut prinsar och prinsessor från i princip samtliga Europas kungahus. Alla är ju släkt med alla sägs det, så förhoppningsvis glömdes ingen bort.

Men ingen kronprinsessa med gemål så långt ögat kunde nå. Ja ja, tänkte jag, de har väl så mycket att tänka på inför själva bröllopsdagen att de håller sig hemma helt enkelt. Men tji fick jag.

Plötsligt börjar det trummas och trumpetas från Stockholms symfoniorkester och in på scenen kommer de lyckliga tu, hyllade med öronbedövande applådåskor från alla 1 500 gäster.

I stället för att ta plats på den slitna kungahyllan satte de sig nedanför scenen, vid första bänkraden. ( Vi satt på den fjärde, snett bakom kronprinsessan.)

Programmet som sedan följde var bland det bäst komponerade jag någonsin har upplevt. Det var en perfekt mix av nytt och nött, av klassiskt och modernt, av gastkramande akrobatik och lekfullt klarinett-trakterande. Känslostormarna blev många och starka under de knappa två timmar som konserten pågick. Att med stående ovationer få hälsa Roxette välkomna tillbaka var stort.

Någon rojalist kommer jag aldrig att bli, men jag kommer definitivt att tacka ja till flera magnifika underhållningskonserter som den i fredags.

Pia

En av debatterna i kammaren i dag har handlat om kommande satsningar på infrastrukturen,

d v s vilka vägar, järnvägar och sjöfartsleder som ska anläggas fram till år 2021. Som sosse och ledamot i trafikutskottet gläds jag över ett speciellt objekt i denna åtgärdsplan som regeringen nu har lagt fram och det är att en utbyggnad av slussen i Södertälje nu äntligen blir verklighet. 

Men som sosse och ledamot i trafikutskottet är jag mer bekymrad över annat som saknas. Regeringen slår sig för bröstet och kallar detta för en historisk satsning. Tom retorik, för var finns de strategiskt viktiga järnvägssatsningarna? Inte i denna plan i alla fall.

Vi rödgröna har lagt fram ett förslag på drygt 100 mdr mer än regeringen. Hälften av pengarna vill vi låna från Riksgälden för att finansiera strategiska järnvägsobjekt som i framtiden kan bilda en höghastighetsbana. De banorna behövs oavsett, så att kasta pengarna i sjön, som borgarna hävdar att vi gör, stämmer inte alls.

Det som förvånar oss är att regeringen, med Anders Borg i spetsen, hävdar att staten inte ska låna pengar till infrastruktur. I stället ska kommuner och landsting vara med och medfinansiera med skattepengar. De kallar det frivillig medfiansiering, men i realiteten är det i allra högsta grad tvingande. Vill man ha en väg byggd eller en järnväg anlagd i sitt län så är det bara att vackert betala, annars blir det inget. För de allra flesta kommuner och landsting innebär det att man måste göra stora upplåningar. Det är tydligen helt okej, enligt Borg och hans gäng. Mycket märkligt.

Däremot har denne Borg inget emot statlig upplåning till sänkta skatter för dem som tjänar mest. Då applåderas det från borgerliga händerna.

Sverige behöver en ny regering.

Pia

Alliansen kommer troligtvis att gå till val på en obligatorisk a-kassa, nu igen. Det bidde inget den här mandatperioden trots utfärdat löfte, så frågan är hur allvarligt menat det är den här gången.

Mycket intressant är det skäl som lyfts fram. De menar att det är viktigt att alla är försäkrade mot arbetslöshet, inte bara de som väljer att gå med i facket. Helt plötsligt råkar a-kassan få försäkringsstatus i den borgerliga retoriken. Bidragsbegreppet tycks vara som bortblåst. Märkligt med tanke på alla bidragsanklagelser som har riktats mot oss och våra förslag om att förstärka a-kassan.

Men, vad tycker fackföreningsrörelsen om detta? Vilken roll kommer facken att spela om ett obligatorium blir verklighet? Finns det överhuvud taget någon anledning att var medlem i facket då?

Jag väntar med spänning på en kanonad av argument mot detta förslag från svensk fackföreningsrörelse. Men just nu är det otäckt tyst. Hallå, var är ni och vad tycker ni?

Pia

Som riksdagsledamot har man det stora nöjet att få ta emot gymnasieklasser. Det gillar jag. Idag tog jag och Olle Thorell emot 55 elever från Kungsängsskolan. Fantastiskt trevliga och intresserade. Som vanligt, med andra ord, för eleverna från Sala brukar alltid vara skötsamma, väl förberedda och pålästa. En stor eloge till undervisande lärare.

I går fick jag den äran att ta emot den klass som jag gjorde min praktikdag hos som gymnasieelev, HP08. Alla var inte med men de 13 elever som kom var helt underbara. Vi pratade en hel del politik och många frågor handlade om vad vi vill göra för att förbättra gymnasieskolan.

Vinner vi valet kommer vi att se till att alla gymnasieelever får en högskolebehörighet, även de elever som väljer ett yrkesprogram. Sverige har inte råd med stängda dörrar. Det tycker inte Björklund och hans gäng som nu tar bort den möjligheten. Det gör ont i min hjärterot när jag vet att det finns så många begåvade elever som inte kommer att få chansen att läsa vidare.

Nathalie i HP08 gillar i alla fall vårt förslag. Varför ska vissa få och inte andra, som hon sa.

Alla ska få chansen, inte bara en gång utan flera gånger.

Pia