pias blogg

Situationen för det svenska järnvägssystemet är alarmerande. Nu går det inte längre att skylla på isbildning och kyla – problemen finns oavsett årstid. Det går heller inte att ensidigt lägga skulden på SJ. Järnvägen är ett komplext system där verksamheterna måste samordnas för att det ska bli så bra som möjligt för oss resenärer.

Det stora grundproblemet är kapacitetsbristen. I stället för att ta itu med att det är fullt på spåren har regeringen ägnat sig åt att avreglera, bolagisera och privatisera trafikpolitiken. Man överlåter åt marknaden att lösa en av de viktigaste samhällsfunktionerna. Det är inte seriöst.

Trafikförseningarna för de som pendlar till arbetet i storstadsregionerna kostar samhället årligen 11 miljarder kronor. Hårdast drabbad är Stockholm. Om det inte genomförs omfattande satsningar kommer kostnaderna att öka ännu mer, och det i sin tur kan leda till begränsade tillväxtmöjligheter.

eringens utredare gör bedömningen att det kommer att behövas totalt 63 miljarder kronor bara för att täcka behovet av reinvesteringar och underhåll de kommande 10 åren. Utöver det tillkommer kostnader för kapacitetshöjande objekt för att komma tillrätta med de stora flaskhalsarna.

Men regeringen gör precis tvärtom och halverar nyinvesteringarna jämfört med föregående mandatperiod.

Redan i våras presenterade vi socialdemokrater tillsammans med V och Mp ett förslag om att satsa ytterligare 101 miljarder till järnvägar och övrig kollektivtrafik fram till år 2021. I förslaget ryms även satsningar på höghastighetsbanor som vi föreslår ska lånefinansieras eftersom det handlar om investeringar av strategisk karaktär för framtiden.

Vi kommer inför höstens budgetarbete följa upp våra förslag och göra avstämningar mot det arbete som pågår om att fördubbla kollektivtrafiken till år 2020, där investeringar av nya järnvägsbanor och satsningar på drift och underhåll är avgörande kuggar.

 

Det behövs även en skyndsam översyn av hur järnvägsunderhållet organiseras. Vi menar att det finns skäl att återföra underhållet till Trafikverket. De extrema kraven på samordning med spårhållaren, d v s Trafikverket,  gör att det finns klara fördelar med att bedriva verksamheten i egen regi.

 

Det kan bli en intressant politisk höst.

 

Pia

Fick besök av familjen Thalin som rustade med häst och vagn skulle transportera ett brudpar till kyrkan denna vackra sommardag. Här ser vi mamma Sussie med sonen Emil.

Och här har vi ingen mindre än pappa Per Thalin som nöjt konstaterar att allt gick bra.

För första gången i min politiska karriär har jag deltagit i Almedalsveckan. Jo då, jag har fått förfrågningar tidigare men har valt att konsekvent tacka nej. Varför umgås med i princip samma människor som jag politiskt träffar ganska ofta ändå? Var finns väljarna? Når Almedalsbudskapen fram genom det gigantiska mediebruset med mindre än att man måste bränna pengar eller sexchatta?

 

I år föll jag dock till föga. Lite nyfiken var jag trots allt och redan tidigt i våras ramlade ett antal erbjudanden in om att delta i paneldebatter, allt från järnvägar till skatte-utjämningsförslaget.

 

När det stod klart för mig att över 1 400 olika seminarier anordnades tänkte jag i mitt stilla sinne att det knappast går att få besökare till alla dessa. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att så inte var fallet. Många seminarier var så knökfulla att folk fick vända i dörren.  

Till och med de debatter som jag själv deltog i var välbesökta.

 

Debattstämningen blev annorlunda. Mer uppsluppen, lagom kryddig och bitvis ganska underhållande.

 

Men visst är det mycket cirkus, och de som har krattat denna välansade manege är inga mindre än alla dessa arma PR-moguler, som för bara för något tag sedan själva satt mitt i politikens hetluft. Då var det makt, nu är det mingel.

 

Och så var det då detta med att synas. Den mest lästa avisan under denna vecka var garanterat Expressens dagliga vimmelbilaga där kända företagare, politiker, TV-journalister och artister som på bästa festprissehumör visar upp sina glada nunor från baren på Donners brunn.

 

Syns du inte finns du inte, stämmer verkligen det? Jag litar mer på filosofen Descartes som sa:

”Cogito, ergo sum.” Jag tänker, alltså finns jag.  Räcker bra för mig.

 

Pia