pias blogg

Snö, halv storm och minusgrader. Och jag som inte ens hann lägga granbädd över mina vårlökar. Korgen som jag tänkte fylla med äpplen står därute endast halvfull. Skottkärran som var tänkt till löven är i stället tyngd av snö. Men, det blir säkert töväder till jul och då kan man ju alltid roa sig med lite lövräfsning mellan Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons jul.

Och så var då den allmänna motionstiden över för denna gång. Du ska veta vilken febril verksamhet som råder i vårt hus när alla entusiastiska ledamöter vill formulera sina politiska viljor. Lite speciellt nu när vi sitter i opposition. Som ledamot i trafikutskottet och ansvarig för området järnvägar så har jag säkert godkänt ett femtiotal motioner. Och alla motionärer är lika angelägna om att just deras järnvägsbana ska byggas eller upprustas snarast eller helst på en gång. Alla tycks bo i dynamiska områden med landets största tillväxt dit alla företag söker sig. Intressant. Men ibland undrar jag hur "vasst" det är att skriva motioner, egentligen. Hur mycket tid lägger vi inte ner för att sedan bara få ett rungande nej till svar? 90 % av alla motioner avslås. Mycket skrik för lite ull, med andra ord. Varför ens bemöda sig med att skriva, kan man då undra. Ja, man kan ju både skriva en motion och en interpellation eller ställa frågor. Vi har ett batteri av möjligheter, så det ena utesluter inte det andra. En interpellation består av skriftliga frågor inom ett specifikt område som ställs till det ansvariga statsrådet. Vem som helst av ledamöterna får delta i debatten. Jag hade min första interpellationsdebatt förra veckan mot infrastrukturmininister Åsa Torstensson. Det gällde Citybanan i Stockholm som alliansen hotar att stoppa. Själva debattformen är tilltalande: det blir korta, engagerade och kärnfulla inlägg som snabbt bemöts av de parter som deltar. Att man sedan inte får de svar man vill är en annan sak. Om mina motioner tänker jag skriva nästa gång.

Pia