Vånda inför vårtalet
För några veckor sedan ringde en pastor från Missionskyrkan hemma och undrade om jag ville hålla ett vårtal på Valborgsmässoafton. Han var noga med att poängtera att det inte skulle vara något politiskt tal, utan det skulle handla om våren. Jag blev förstås väldigt glad över erbjudandet, tackade ja och tänkte att det ordnar sig nog med det. Jag har ju hur mycket tid som helst att fundera.
Men så förra veckan när jag då äntligen skulle komma till skott med detta vårtal så fanns inte tillstymmelse till inspiration. Lite trevande började jag skriva om vårsolens sken, de kvittrande fåglarna och de blommande blommorna. Plötsligt upptäckte jag att jag radade klyschorna på varandra. Gud, så trist! Inte en kotte kommer att lyssna. Vad ska jag ta mig till? Jo, jag ska naturligtvis våga vara lite personlig och det kan man vara om man har något att berätta. Har jag det då? Tveksamt.
Men så en sen kväll när jag precis var på väg att somna kom jag på det. Jag kan berätta om vad jag och mina syskon gjorde på Valborg när vi var små, men också berätta om hur jag upplever våren nu och vilken skillnad det är. Och skillnad är det. När jag var liten så var våren något man först tog av sig och sedan satte på sig. Stickiga strumpbyxor byttes ut mot mjuka knästrumpor och vintermössan åkte in i garderoben och fram kom i stället baskern som mamma hade köpt på Barngarderoben i Sala. I skolan sjöng vi Alla Fåglar kommit re´n, gärna tvåstämmigt, och Hyacinter och tulpaner både blommor och blad och något om en trast som satt på sin gren och var så glad. Allt var bara så glatt och enkelt och solen sken jämt.
Men ju äldre jag blir desto mer komplicerad tycks våren bli. Eller är det bara så att perspektiven förändras? Inte vet jag, men alltid när våren kommer så upptäcker jag att mina fönster är så smutsiga. Varenda liten fläck syns. Ett typiskt vårtecken. För att inte tala om alla dammråttor som blir synliga bara för att det blir vår. Och smulorna på bordet och den knastrande sanden på golvet. Blommorna som behöver planteras om och alla andra måsten. De tar visst aldrig slut.
Jag minns att just till Valborg så köpte mamma alltid nya kläder till oss. Hon visste storlek och det räckte. I dag ska man in i de dramatiskt upplysta provhytterna som avslöjar precis varenda liten skavank. Alldeles vinterdammig och blåvit om armar och ben står man där och bara känner ett stort fy.
Och vi tänder eldar. I valborgsmässoelden brinner det gamla bort och lämnar plats för det nya. Så tänkte jag nog aldrig när jag var liten. Det viktiga var att brasan var stor och det var den alltid vid Missionskyrkan i Möklinta där jag fanns. Där stod tanterna och farbröderna och sjöng "Vintern rasat ut bland våra fjällar" och man köpte sin varmkorv och drack sin festis. Sen var det smällarna förstås. Jag hade både ett-öres och tre-öres. Alldeles lagom för mig som var och fortfarande är så himla skotträdd. Brorsan hade kinapuffar förstås som han slängde i väg sådär kaxigt, som grabbar gör. Och som det smällde!
Våren kan ju vara så mycket samtidigt; både kall och varm, tung och lätt, både ny och gammal, sur och söt. Precis som livet. Som liten tänker man inte på det. Allting bara är på något underligt sätt, och man följer med. Som vuxen tror jag i bland att vi krånglar till det lite i onödan. Vi ser hellre smutsiga fönster och tråkiga dammråttor än det värmande solljuset. Alla smutsiga fönster, alla envisa dammråttor, knastrande brödsmulor, lyckoruset och "Alla fåglar kommit re´n " ¨hör alla till. De tillhör alla våren och livet. Så att hälsa våren välkommen är att bejaka livet rätt och slätt.
Pia
Men så förra veckan när jag då äntligen skulle komma till skott med detta vårtal så fanns inte tillstymmelse till inspiration. Lite trevande började jag skriva om vårsolens sken, de kvittrande fåglarna och de blommande blommorna. Plötsligt upptäckte jag att jag radade klyschorna på varandra. Gud, så trist! Inte en kotte kommer att lyssna. Vad ska jag ta mig till? Jo, jag ska naturligtvis våga vara lite personlig och det kan man vara om man har något att berätta. Har jag det då? Tveksamt.
Men så en sen kväll när jag precis var på väg att somna kom jag på det. Jag kan berätta om vad jag och mina syskon gjorde på Valborg när vi var små, men också berätta om hur jag upplever våren nu och vilken skillnad det är. Och skillnad är det. När jag var liten så var våren något man först tog av sig och sedan satte på sig. Stickiga strumpbyxor byttes ut mot mjuka knästrumpor och vintermössan åkte in i garderoben och fram kom i stället baskern som mamma hade köpt på Barngarderoben i Sala. I skolan sjöng vi Alla Fåglar kommit re´n, gärna tvåstämmigt, och Hyacinter och tulpaner både blommor och blad och något om en trast som satt på sin gren och var så glad. Allt var bara så glatt och enkelt och solen sken jämt.
Men ju äldre jag blir desto mer komplicerad tycks våren bli. Eller är det bara så att perspektiven förändras? Inte vet jag, men alltid när våren kommer så upptäcker jag att mina fönster är så smutsiga. Varenda liten fläck syns. Ett typiskt vårtecken. För att inte tala om alla dammråttor som blir synliga bara för att det blir vår. Och smulorna på bordet och den knastrande sanden på golvet. Blommorna som behöver planteras om och alla andra måsten. De tar visst aldrig slut.
Jag minns att just till Valborg så köpte mamma alltid nya kläder till oss. Hon visste storlek och det räckte. I dag ska man in i de dramatiskt upplysta provhytterna som avslöjar precis varenda liten skavank. Alldeles vinterdammig och blåvit om armar och ben står man där och bara känner ett stort fy.
Och vi tänder eldar. I valborgsmässoelden brinner det gamla bort och lämnar plats för det nya. Så tänkte jag nog aldrig när jag var liten. Det viktiga var att brasan var stor och det var den alltid vid Missionskyrkan i Möklinta där jag fanns. Där stod tanterna och farbröderna och sjöng "Vintern rasat ut bland våra fjällar" och man köpte sin varmkorv och drack sin festis. Sen var det smällarna förstås. Jag hade både ett-öres och tre-öres. Alldeles lagom för mig som var och fortfarande är så himla skotträdd. Brorsan hade kinapuffar förstås som han slängde i väg sådär kaxigt, som grabbar gör. Och som det smällde!
Våren kan ju vara så mycket samtidigt; både kall och varm, tung och lätt, både ny och gammal, sur och söt. Precis som livet. Som liten tänker man inte på det. Allting bara är på något underligt sätt, och man följer med. Som vuxen tror jag i bland att vi krånglar till det lite i onödan. Vi ser hellre smutsiga fönster och tråkiga dammråttor än det värmande solljuset. Alla smutsiga fönster, alla envisa dammråttor, knastrande brödsmulor, lyckoruset och "Alla fåglar kommit re´n " ¨hör alla till. De tillhör alla våren och livet. Så att hälsa våren välkommen är att bejaka livet rätt och slätt.
Pia
Ett våp eller en VÅP?
Vad är ett våp? Jo, en lite enfaldig och sjåpig person. Men vad är då en VÅP?Jo, en viktig politisk handling - en tilläggsbudget med en uttalad inriktning. I år var det första gången på väldigt länge som en borgerlig finansminister fick den äran att presenterade VÅP:en. Vårproposition heter det egentligen om man ska var helt korrekt men det är som vanligt, höll jag på att säga, alldeles för långt och krångligt att både säga och skriva. Så vi håller oss till VÅP:en.
Den här VÅP:en skulle lika gärna kunna vara ett våp, för synar man den lite mer i sömmarna så slås man av den enfald som genomsyrar hart när vartenda område. Hur kan man bara vara så korkad och tro att vi får ett bättre och mer rättvist samhället genom att försämra för alla arbetslösa, för alla långtidssjuka, för alla förtidspensionärer och för de flesta andra pensionärer? Samtidigt som förmögenhetsskatten tas bort och fastighetsskatten sänks rejält i de "heta" bostadsområdena. Samtidigt som det s.k. jobbavdraget ger mest i plånboken för de redan välbeställda. Hur korkad får man vara egentligen? Vem tusan jublar över detta?
Och anledningen till alla dessa enfaldiga förslag sägs vara utanförskapet. Högeralliansen hävdar med en dåres envishet att försämrade villkor för arbetslösa, för sjukskrivna och för pensionärer ska leda till mindre utanförskap. Men hallå, blir det inte precis tvärtom? Jag blir inte riktigt klok på den ekvationen.
Det finns också några andra "godbitar" i denna VÅP som också är värda att notera. Vad sägs om att polisen får 40 miljoner kronor mindre till sin verksamhet? Visst var det väl moderaterna som i valrörelsen skanderade på gator och torg om mer pengar till polisen? I stället flyttar man 48 miljoner till Regeringskansliet. Va!? Visst var det väl moderater och kristdemokrater, ja hela borgerligheten, som gick till val på att effektivisera all statlig byråkrati och administration och på så sätt minska kostnaderna? Men det var då det...
Som ledamot i trafikutskottet hade jag förväntat mig några miljarder till väginvesteringar. För bara ett år sedan ville moderaterna satsa 7 miljarder kronor mer än oss till just väginvesteringar. Och vad bidde det nu då? Det bidde inget, inte ens en tummetott. Nej, det tycks vara viktigare att sälja statliga bolag och sänka förmögenhetsskatten än att satsa på viktig infrastruktur. Vet ni, de 6 miljarder som det kostar att ta bort förmögenhetsskatten är samma summa pengar som fattas för att köra i gång bygget av Citybanan i Stockholm. (Två nya järnvägsspår i en tunnel)
Tro inte för ett ögonblick att denna högerregering väljer en så viktig investering framför skattelättnader för de välbärgade. Det gör Inte ens de "nya" moderaterna. Märkligt...
Pia
En riktigt bitch
Sågs vi på Blåkulla i torsdags? Det var ovanligt många gummor där i år, tycker jag. Gummor och gummor förresten, det var nog brudar de allra flesta. En och annan "häxa" också för den delen, tack och lov. Jag var en. Eller ska jag säga är en. Nu pratar vi inte om de gamla kvaståkande hukleklädda tanterna med vårta på näsan. Och glöm allt hokus pokus. Nej, vi är äkta prima modern häxvara som drar på oss våra röda nätstrumpor, målar våra läppar röda, laddar vår mobil och drar i väg med vår nyputsade racer mot högre höjder. Sedan höjer vi våra röster för att höras.
Naturligtvis retar det gallfebern hos många, inte minst bland en stor del av den manliga befolkningen. Vissa lever fortfarande i den villfarelsen att kvinnor ska tiga i församlingen, och om vi mot förmodan skulle behöva yttra oss över något så kan vi väl åtminstone vara söta, glada och lite lagom försynta. För bara några månader sedan fick jag erfara något liknande i en debatt om Citybanan. Jag hade laddat som bara den med en massa bra argument som jag valde att framföra som jag brukar - tydligt, distinkt och med mycket inlevelse. Döm om min förvåning när en centerpartist av alla partister kliver upp i talarstolen och ondgör sig över min ton.
? Jag tycker inte att du har någon trevlig ton, sa denne man.
Ursäkta mig, men vem ställer sig i riksdagens talarstol för att vara trevlig? Inte jag, i alla fall. Glöm det. När jag går upp i talarstolen gör jag det för att jag har något viktigt att framföra, något jag har samlat kunskap om och som jag vill övertyga andra om. Men tydligen hade denne centerpartist tänkt sig något helt annat när han såg min ganska späda uppenbarelse äntra talarstolen då i höstas. Det intressanta är att jag har fått några mail från helt okända personer som har tackat mig för intressanta inlägg. Tji fick du, herr centerpartist!
Så häxa lär jag väl förbli eller lite grann av en ?bitch?, i positiv bemärkelse om ni förstår vad jag menar. Som en kollega sa här om veckan:
- Fördelen med att sitta i opposition är att man kan få vara lite "bitchig" i debatterna och det känns himla bra!
Ja, jag håller helt och fullt med henne. Man måste få krydda debatterna lite mer och våga ta ut svängarna och inte vara så himla snäll jämt. Det blir mycket roligare då både för oss som debatterar men framför allt för de som lyssnar. Och snälla flickor kommer inte till himmelen...
Pia
Naturligtvis retar det gallfebern hos många, inte minst bland en stor del av den manliga befolkningen. Vissa lever fortfarande i den villfarelsen att kvinnor ska tiga i församlingen, och om vi mot förmodan skulle behöva yttra oss över något så kan vi väl åtminstone vara söta, glada och lite lagom försynta. För bara några månader sedan fick jag erfara något liknande i en debatt om Citybanan. Jag hade laddat som bara den med en massa bra argument som jag valde att framföra som jag brukar - tydligt, distinkt och med mycket inlevelse. Döm om min förvåning när en centerpartist av alla partister kliver upp i talarstolen och ondgör sig över min ton.
? Jag tycker inte att du har någon trevlig ton, sa denne man.
Ursäkta mig, men vem ställer sig i riksdagens talarstol för att vara trevlig? Inte jag, i alla fall. Glöm det. När jag går upp i talarstolen gör jag det för att jag har något viktigt att framföra, något jag har samlat kunskap om och som jag vill övertyga andra om. Men tydligen hade denne centerpartist tänkt sig något helt annat när han såg min ganska späda uppenbarelse äntra talarstolen då i höstas. Det intressanta är att jag har fått några mail från helt okända personer som har tackat mig för intressanta inlägg. Tji fick du, herr centerpartist!
Så häxa lär jag väl förbli eller lite grann av en ?bitch?, i positiv bemärkelse om ni förstår vad jag menar. Som en kollega sa här om veckan:
- Fördelen med att sitta i opposition är att man kan få vara lite "bitchig" i debatterna och det känns himla bra!
Ja, jag håller helt och fullt med henne. Man måste få krydda debatterna lite mer och våga ta ut svängarna och inte vara så himla snäll jämt. Det blir mycket roligare då både för oss som debatterar men framför allt för de som lyssnar. Och snälla flickor kommer inte till himmelen...
Pia
Nu är det medlemmarnas tur.
Det är inte bara av vårsolen, krokusarna och de vintertrötta humlorna man blir glad av så här i vårtider. Lika mycket glädje är Mona Sahlin, vår nya partiledare. Och hon känns verkligen ny och fräsch, åldern och erfarenheten till trots. (Eller är det kanske just därför...?) I fredags hade vi vårt första partistyrelsemöte med Mona som ordförande. Många härliga "hallelujamoments" blev det. Nu är det inte längre Ledaren som styr. Nu är det medlemmarnas tur. Självklart kan man tycka men det har liksom inte fungerat så i vårt parti på sistone. Nej, Ledaren har talat om var skåpet ska stå och vi andra har funnit oss i detta. Snudd på pinsamt.
Men nu är det andra tider. Både bättre men också tuffare tider. Fyra rådslagsgrupper har vi tillsatt kring frågorna om jobben, välfärden, klimat/miljö och utrikespolitiken. Naturligtvis är det svårt att särkskilja jobben från välfärden eller från miljön - allt hänger ju ihop. Både jobb och en sundare miljö är välfärd precis som trygga skolor och sjukvård. Men i slutet av april kommer de som är ansvariga för respektive grupp att berätta mer kring upplägget och de idéer som finns kring det fortsatta arbetet.
Medborgarpaneler kommer att bli ett viktigt inslag för oss i partistyrelsen framöver. Kalla det gärna expertpaneler men meningen är att de här personerna ska representera vardagssverige på olika sätt. Vi behöver t ex få veta mer om ungdomars verklighet och drömmar. I dag nås vi av alarmerande rapporter om deprimerade tonårstjejer som skär sig i ett desperat rop på hjälp. Vad beror det på? Hur kan vi hjälpa? Ett första steg är förstås att låta ungdomar få berätta. Och just den här frågan är det många som tycker är viktig här hemma. Så sent som i onsdags i Fagersta påminde Åsa mig om att vi nog kan göra åtskilligt mer kring ungdomar och droger. Och det kan vi. Och det ska vi också göra.
En annan viktig fråga är hur vi kan minska klasskillnaderna i vårt land, för skillnaderna är stora i dag. Vi måste nu självkritiskt fundera över hur vi ska forma vår politik så att de som är verkliga förlorare kan få det bättre. Ett tips från coachen är att om vi låter den i bland så grymma verkligheten styra den ekonomiska politiken i stället för tvärtom så kanske det kan bli lite bättre. Eller vad säger du, Pär Nuder?
Pia
Men nu är det andra tider. Både bättre men också tuffare tider. Fyra rådslagsgrupper har vi tillsatt kring frågorna om jobben, välfärden, klimat/miljö och utrikespolitiken. Naturligtvis är det svårt att särkskilja jobben från välfärden eller från miljön - allt hänger ju ihop. Både jobb och en sundare miljö är välfärd precis som trygga skolor och sjukvård. Men i slutet av april kommer de som är ansvariga för respektive grupp att berätta mer kring upplägget och de idéer som finns kring det fortsatta arbetet.
Medborgarpaneler kommer att bli ett viktigt inslag för oss i partistyrelsen framöver. Kalla det gärna expertpaneler men meningen är att de här personerna ska representera vardagssverige på olika sätt. Vi behöver t ex få veta mer om ungdomars verklighet och drömmar. I dag nås vi av alarmerande rapporter om deprimerade tonårstjejer som skär sig i ett desperat rop på hjälp. Vad beror det på? Hur kan vi hjälpa? Ett första steg är förstås att låta ungdomar få berätta. Och just den här frågan är det många som tycker är viktig här hemma. Så sent som i onsdags i Fagersta påminde Åsa mig om att vi nog kan göra åtskilligt mer kring ungdomar och droger. Och det kan vi. Och det ska vi också göra.
En annan viktig fråga är hur vi kan minska klasskillnaderna i vårt land, för skillnaderna är stora i dag. Vi måste nu självkritiskt fundera över hur vi ska forma vår politik så att de som är verkliga förlorare kan få det bättre. Ett tips från coachen är att om vi låter den i bland så grymma verkligheten styra den ekonomiska politiken i stället för tvärtom så kanske det kan bli lite bättre. Eller vad säger du, Pär Nuder?
Pia