pias blogg

För några veckor sedan ringde en pastor från Missionskyrkan hemma och undrade om jag ville hålla ett vårtal på Valborgsmässoafton. Han var noga med att poängtera att det inte skulle vara något politiskt tal, utan det skulle handla om våren. Jag blev förstås väldigt glad över erbjudandet, tackade ja och tänkte att det ordnar sig nog med det. Jag har ju hur mycket tid som helst att fundera.

Men så förra veckan när jag då äntligen skulle komma till skott med detta vårtal så fanns inte tillstymmelse till inspiration. Lite trevande började jag skriva om vårsolens sken, de kvittrande fåglarna och de blommande blommorna. Plötsligt upptäckte jag att jag radade klyschorna på varandra. Gud, så trist! Inte en kotte kommer att lyssna. Vad ska jag ta mig till? Jo, jag ska naturligtvis våga vara lite personlig och det kan man vara om man har något att berätta. Har jag det då? Tveksamt.

Men så en sen kväll när jag precis var på väg att somna kom jag på det. Jag kan berätta om vad jag och mina syskon gjorde på Valborg när vi var små, men också berätta om hur jag upplever våren nu och vilken skillnad det är. Och skillnad är det. När jag var liten så var våren något man först tog av sig och sedan satte på sig. Stickiga strumpbyxor byttes ut mot mjuka knästrumpor och vintermössan åkte in i garderoben och fram kom i stället baskern som mamma hade köpt på Barngarderoben i Sala. I skolan sjöng vi Alla Fåglar kommit re´n, gärna tvåstämmigt, och Hyacinter och tulpaner både blommor och blad och något om en trast som satt på sin gren och var så glad. Allt var bara så glatt och enkelt och solen sken jämt.

Men ju äldre jag blir desto mer komplicerad tycks våren bli. Eller är det bara så att perspektiven förändras? Inte vet jag, men alltid när våren kommer så upptäcker jag att mina fönster är så smutsiga. Varenda liten fläck syns. Ett typiskt vårtecken. För att inte tala om alla dammråttor som blir synliga bara för att det blir vår. Och smulorna på bordet och den knastrande sanden på golvet. Blommorna som behöver planteras om och alla andra måsten. De tar visst aldrig slut.

Jag minns att just till Valborg så köpte mamma alltid nya kläder till oss. Hon visste storlek och det räckte. I dag ska man in i de dramatiskt upplysta provhytterna som avslöjar precis varenda liten skavank. Alldeles vinterdammig och blåvit om armar och ben står man där och bara känner ett stort fy.

Och vi tänder eldar. I valborgsmässoelden brinner det gamla bort och lämnar plats för det nya. Så tänkte jag nog aldrig när jag var liten. Det viktiga var att brasan var stor och det var den alltid vid Missionskyrkan i Möklinta där jag fanns. Där stod tanterna och farbröderna och sjöng "Vintern rasat ut bland våra fjällar" och man köpte sin varmkorv och drack sin festis. Sen var det smällarna förstås. Jag hade både ett-öres och tre-öres. Alldeles lagom för mig som var och fortfarande är så himla skotträdd. Brorsan hade kinapuffar förstås som han slängde i väg sådär kaxigt, som grabbar gör. Och som det smällde!

Våren kan ju vara så mycket samtidigt; både kall och varm, tung och lätt, både ny och gammal, sur och söt. Precis som livet. Som liten tänker man inte på det. Allting bara är på något underligt sätt, och man följer med. Som vuxen tror jag i bland att vi krånglar till det lite i onödan. Vi ser hellre smutsiga fönster och tråkiga dammråttor än det värmande solljuset.  Alla smutsiga fönster, alla envisa dammråttor, knastrande brödsmulor, lyckoruset och "Alla fåglar kommit re´n " ¨hör alla till. De tillhör alla våren och livet. Så att hälsa våren välkommen är att bejaka livet rätt och slätt.

Pia