Semestertider
| Inte sådär försiktigt utan fullkomligt förfärligt VRÄKER regnet ner. Och överallt. Här åker man på semester till Öland med hopp om sol och bad. Icke då. Regnjacka på, paraplyet uppfällt och klamp i lervällingen, varenda dag. Men det finns åtminstone en fördel med dåligt väder - jag kan med gott samvete läsa böcker när var och hur som helst. Borta är alla betänkanden och propositioner. Och det är med sorg i sinnet som jag nu "har gjort slut" med Stieg Larsson. Efter att ha läst, nej, jag menar efter att ha levt tillsammans med rollfigurerna Michael Blomqvist och Lisbeth Sallander i ett par månader är det över nu. Det finns visst inget mer. Helt ofattbart. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu klara mig? Jag säger bara lyllos alla ni som ännu inte har hunnit läsa de tre böckerna. Jag avundas er. Om ni bara visste vad ni har framför er. Semester är också den tid när man inte alltid behöver tänka på klädsel och övrigt yttre attribut. I lugn och ro kan jag schava omkring i mina mjukisbrallor och stora t-shirt och med håret på ända utan att det gör något. Ungefär så såg jag ut större delen av semesterveckan på Öland när han plötsligt en dag dök upp. En smärt, välklädd och proper man i sommarrock som kom dragandes med en resväska på hjul. Den blöta leran skvätte runt hjulen och stänkte ner hans välputsade skor. Det måste vara Roland. Ni vet den där Robert Gustavsson-figuren från Karlstad vars liv kretsar kring dans och att få träffa idolen Carola. Till skillnad från den riktige Roland hade den här mannen inte mycket till hår men det som fanns var välansat. Efter en dryg timme kommer han så ut ur sin hydda ombytt och klar. Svarta gabardinbyxor, en långärmad matchande pullover med en smårutig skjorta under där kragen syntes lite lagom mycket. Och svarta nyputsade skor. Glatt och käckt hälsar han på oss andra gråmulna lodisar som satt där med hängbak och kaffefläckade tröjor och med frisyrer som saknar namn. Nu skulle det dansas i logen på Lundegårds camping. Den årliga dansveckan där alla dansanta buggfreaks samlas. Han undrade om vi inte skulle med på en svängom. Det skulle ju bli fantastiskt trevligt för just denna kväll skulle Sven-Anders orkester spela, de som slagit igenom med hiten "Du är min kära" eller något i den vägen. För det första hade jag ingen aning om det, och för det andra vet jag inte ens om de hette Sven-Anders, Knut-Urbans, Karl-Yngves eller något annat. Sorry. Samtidigt kan jag fascineras av vilka olika världar vi kan leva i. När jag åker land och rike runt för att delta på olika politiska sammankomster ägnar han sin tid till att resa land och rike runt för att dansa till olika dansband. När jag pratar betänkanden talar han om buggturer. Jag är inte det minsta intresserad av vare sig dansband eller buggturer och frågan är hur intresserad han är av politik? Men politik är kanske mer än att bara vilja, det kanske också är att dansa... Pia | utkast |
Kommentarer
Trackback