Göran ut och Mona in.
Magiskt. Overkligt. Fantastiskt. Omtumlande. Är det verkligen sant? Har vi nu äntligen fått vår första kvinnlga partiledare efter 118 år? Jo, det har vi. Och som vi har väntat. Men nu så. En enig kongress utsåg i helgen Mona Sahlin till vår nya partiledare. Det går nästan inte med ord beskriva den stämning som rådde i kongresshallen i Stockholm när klubban föll och Mona blev vald. Det fullkomligt kokade av glädje, av värme, av stolthet och av en massa förväntningar förstås. Glädjetårarna rann nog på de flesta av oss. Inte minst hos Mona själv.
Om Göran Persson fällde någon tår såg jag däremot inte. Han tyckte själv på en direkt fråga att han lyckats hålla sig kontrollerad under hela denna sista vecka som partiledare. Sentimentala är vi alla som politiker och vi älskar att gråta, sa han, men han tyckte ändå att det hade gått över förväntan med alla avtackningar. För många sådana har det blivit. I tisdags hade vi i riksdagsgruppen vår avtackning av Göran. Det kändes också lite märkligt. Han kommer in, sätter sig vid podiet, frågar gruppen om vi är redo att börja mötet och vi svarar ja, precis som vanligt. Men, det är något som inte stämmer. Lågmäld, trött och nästan lite ointresserad går han igenom dagordningen punkt för punkt. Ögonkontakt går inte att få. Antingen så tittar han upp i taket eller ner i golvet.
Då börjar jag osökt att tänka på den kända strofen ur låten "Det är då som det stora vemodet rullar in...". För vemodigt är det förstås när sista versen ska sjungas för en man som har berört och upprört så många människor. Själv bedyrar han att det enbart ska bli skönt att få ägna sig åt egna intressen och slippa stå i rampljuset dagligen. Jag tror att det är en sanning med viss modifikation. Han har älskat strålkastarljuset. Inte tu tal om annat. Det skulle inte förvåna mig om han om något år är tillbaka i ett måhända blekare rampljus och i en liten annan roll. Men ett är säkert - vi kommer med största sannolikhet få möta Göran Persson i medierna även framledes.
Men nu är det Monas tur. Hennes installationstal i söndags innehöll det mesta och var oerhört laddat. En av Monas många goda egenskaper är att hon vågar vara självkritisk. Hon ställde många relevanta frågor om varför det gick som det gjorde i valet och frågor om vad vi måste göra för att vinna tilbaka förtroendet. Och att ställa frågor är bra, men det är svaren som räknas. Vi måste snabbt komma igång med förnyelsearbetet kring ett antal frågor som vi har förlorat mark kring, t ex skolan och utbildning, ungdomsfrågor överlag och inte minst den alltid lika aktuella frågan om jobben. Var kommer jobben att finnas i framtiden?
Om tre och ett halvt år är det val igen. Då ska vi vara redo. Då ska våra svar vara glasklara. Då ska vi vinna tillbaka väljarnas förtroende. Dags att börja jobba nu!
Pia