En blågul betraktelse
Tänk att tävlingar mot vår främste ärkerival Finland kan väcka så mycket känslor. Hur många gånger har man inte suttit som klistrad framför TV:n när det har spelats hockey-VM mellan Sverige och Finland med en puls som får technomusiken att blekna. Och det spelar inte någon roll om det gäller medalj eller inte, det är lika viktigt ändå. Att slå Finland tycks vara det ultimata kraftprovet för oss svenskar, oavsett om man är idrottsintresserad eller ej. I helgen var jag och dottern och såg Finnkampen i Göteborg. Och det var lika där. Patriotismen fullkomligt flödade. Och hur mycket finländarna än bjuder till så har de ingen Carolina Klyft, ingen Emma Gren eller någon Johan Wissman. Så är det bara.
Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning - nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.
Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.
Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen - någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.
Pia