pias blogg

Vill bara meddela att jag nu åker till USA. Åh, vad kul tycker säkert många, men just nu har jag svårt att se det roliga i resan. Jag är nämligen så himla flygrädd, en rädsla som har tilltagit med åren av någon anledning. Förr i tiden tyckte jag att det var fantastiskt skönt att flyga och jag njöt vid varje tillfälle. Men sedan jag fick barn har ett konstigt tvivel slagit rot i mitt huvud. Varje gång jag flyger utan min dotter så är jag helt övertygad om att vi kommer att störta. Men även de gånger hon är med har jag svårt att tro att vi ska komma helskinnade ner.

Minsta lilla avvikande ljud så tar jag sats. Då förbereder jag mig att ta över i cockpit. Piloten har kanske tuppat av eller nåt och inte uppfattar de missljud som fullkomligt dånar i hela planet. Och jag blir lika förvånad varje gång när passagerare lyckas somna. Hur i hela friden kan de? Nej, här gäller det att vara vaken och vara med.

Jamen, ta dig du en drink eller två är det många som säger. Nej, men hallå, tänk om jag nu måste ringa ett sista samtal för att ta farväl av mina nära och kära. Tänk då om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk? Det håller helt enkelt inte.

Varför utsätter jag mig då för detta, kan man ju undra? Ibland har man inget större val. Det är nämligen så att vi i trafikutskottet ska ut på vår stora resa som sker en gång per mandatperiod. Halva gänget åker till USA och halva till Brasilien. Och då är det hårt arbete som väntar. Vi kommer att ha 10 dagar helt inplanerade från morgon till kväll. Ingen ro och vila där inte. Fokus kommer att hamna på IT, hybridbilar och ny energiforskning. Intressant. Jag hade nog hoppats på ett och annat besök hos någon kollektivtrafikmyndighet eller så men det ser inte ut att bli så.

Men jag är nöjd bara jag kommer fram. Först flyga 10 timmar till Atlanta sedan ytterligare 5 timmar till San Fransisco. Vojne, vojne... Jag som brukar ha fullt sjå med 4 timmar till Kreta.