pias blogg

Vad gör egentligen en riksdagsman? Den frågan får jag ofta och den är inte helt lätt att svara på. Uppdraget är ju så mångfacetterat och inkluderar så mycket. Bilden många har av oss är att vi mest sitter på sammanträden dagarna i ända, och så kan det vara ibland men definitivt inte för jämnan. Inte för mig, i alla fall, för många gånger kan vi välja vad vi vill ägna vår tid åt. Utskottsmötena ligger fast och är obligatoriska men sedan finns det en uppsjö av andra möten som man inte alls är tvingad att gå på.

Att delta i debatter är förstås en annan viktig del i vårt riksdagsuppdrag. Det kan vara utskotts-debatter, interpellationsdebatter eller mer allmänpolitiska debatter som anordnas med jämna mellanrum i kammaren. Men den kanske viktigaste delen i uppdraget är att föra politiska samtal och diskussioner tillsammans med våra uppdragsgivare, d v s väljarna, och de finns utanför Riksdagshusens tjocka väggar.

Jag fick frågan av gymnasieeleven Amanda Lindblad för en liten tid sedan. Hon och hennes klass var på besök hos mig en förmiddag och Amanda är en härligt nyfiken och frågvis tjej. Hon undrade bl a vad det var som fick mig att bli politiskt medveten, vad som är det viktigaste i mitt jobb och hur det känns att vara riksdagsledamot. Jag förklarade det faktum att om man är riksdagsman räknas det inte som ett jobb, hur konstigt det än låter, det är ett uppdrag som vi har fått till låns av väljarna.

Vi har heller ingen lön, ingen reglerad arbetstid eller några semesterveckor. Stackars oss kanske du tänker, men de allra flesta känner nog till att vi får rätt bra betalt men betalningen sker i form av ett månadsarvode - inte som en vanlig lön. Arbetstiden däremot blir långt över de 40 timmar som de allra flest löntagare har, men jag har ibland förmånen att kunna styra min arbetstid lite mer än andra. Lediga kan vi vara utan att det kallas semester, men vi ska alltid finnas tillgängliga via mobil eller annat om något skulle inträffa. Men att vårt uppdrag är helt fantastiskt roligt, lärorikt, utmanande, utmattande och ibland skitjobbigt det råder det ingen som helst tvekan om.

Efter några dagar fick jag ett mail från Amanda där hon tackade för en intressant förmiddag. Samtidigt undrade hon lite sådär spjuveraktigt om jag verkligen menade vad jag sa när jag beskrev hur jag upplevde mitt uppdrag eller om det var något slags standardsvar som vi ledamöter hade fått lära oss att säga. Det kanske finns den typen av standardsvar, vad vet jag, men den beskrivning jag gav var min högst personliga som jag självklart står för. Mitt uppdrag ser jag som ett hedersuppdrag som för det mesta är så vansinnigt roligt men periodvis också rätt ansträngande, men det är nog så det ska vara.

Att många väljare inte känner till vad riksdagsuppdraget innefattar kan jag mycket väl förstå. Däremot blev jag upprörd över centerpartiets riksdagsman i länet, Jörgen Johansson, när han i Vestmanlands läns tidning ondgjorde sig över att det finns ledamöter i länet som knappt har varit uppe i talarstolen. Han menar att en riskdagsledamots främsta uppdrag är att delta i så många kammardebatter som möjligt annars är man" inte medveten om vilket uppdrag man har". Det är ju helt barockt!

Själv har han den här hösten haft 64 inlägg. När Jörgen Johansson prioriterar att göra sitt 64:e och 65:e debattinlägg, som till största delen äger rum på måndagar och fredagar när vi är plenifria, ja då är vi många andra som i stället väljer att diskutera politik i gymnasieklasser, på verkstadsgolv eller bland personal inom sjukvården. Länsbornas åsikter är mitt politiska bränsle som jag sedan bär med mig vidare in i den politiska processen och det behöver inte nödvändigtvis ske i någon av kammarens talarstolar.

I stället för att gömma sig i Riksdagens plenisal borde väl Jörgen Johansson försöka samtala mer med länsborna för att se om samma borgerliga debattretorik går hem bland folket här. Om inte annat borde det väl vara hög tid för borgerlighetens företrädare att träda fram och förklara det " förträfflliga "med den politik som nu förs. Det tycks inte vara så många andra som förstår det...

Pia