Nostalgi.
Den här sommaren fick jag ett uppdrag som jag aldrig har haft tidigare. Jag fick nämligen hedersuppdraget att hålla invigningstalet på Möklintaveckan. Och det är stort. Säg den som inte har hört talas om Möklintaveckan? De flesta Västmanlänningar är nog rätt bekanta med detta stora turistevenemang, där allt från kolmilevakter till makeup-artister finns på plats. Och det mest imponerande är att en by med drygt 1 200 personer kan ha ett så blomstrande föreningsliv, för utan det så stod sig denna vecka slätt. Det är föreningarna som gör det. Det är föreningarnas eldsjälar som förverkligar ett av länets största och på sitt sätt kanske den mest intressanta turistattraktionen.
Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.
Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.
Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.
Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.
Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.
Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu "rödare". Men jag måste dock bekänna en sak - jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.
Pia