Att också våga.
"Vi är på gång, vi är laddade vi är starka."
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
- Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
- Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till fösörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad...
Pia