pias blogg

Kommunikation människor emellan har alltid fascinerat mig. Både den verbala och den icke-verbala. Den sistnämnda är kanske den mest intressanta. Du kan säga en sak men mena någonting helt annat och det som avslöjar dig är kroppsspråket. Det går ganska lätt avläsa om någon verkligen menar det den säger. Ibland kan kroppsspråket förstärka det sagda men minst lika ofta blir det precis tvärtom. Ett typiskt exempel är när någon säger något i stil med att

"Jag känner mig verkligen trygg i mitt beslut." Samtidigt som det sägs lägger personen armar och ben i kors och budskapet får då en helt annan innebörd, nämligen " Jag är verkligen osäker och måste skydda mig själv, men hoppas ingen märker något."

Annat som faktiskt kan bli rätt tokigt är när icke-infödda svenskar ska använda våra s.k. idiomatiska uttryck som nog är bland det svåraste man kan lära sig. För oss är det sådana där vanliga uttryck som "Du går mig på nerverna", "Vara på smällen" eller " Klart som korvspad". Helt självklara, kan vi tycka, men de här uttrycken är ju hopplösa att översätta ordagrant. Antag att du byter ut verbet gå och ersätter det med synonymen promenera i uttrycket "Du går mig på nerverna". Det blir ju helt fel. Man kan inte promenera på någons nerver. Eller ta korvspadet. Vadå klart? Det vet vi väl alla att det är allt utom klart? Det är grumligt. Ändå betyder just det uttrycket att något är mycket tydligt och som alla borde inse. Något märkligt och svårt att förklara för den som inte redan visste.

För att inte tala om vårt småprat som vi svenskar bara tar för givet. Som när vi pratar väder, till exempel.

- Det är riktigt ruggigt väder idag.

- Ja, och värre kommer det visst att bli, har jag hört.

- Nej, hoppas inte det.

Inget konstigt med det. Men en bekant till mig som är född i Turkiet uttryckte sig så här för en tid sedan:
- Hej Pia! Tråkigt väder idag, tycker du inte?

- Jo, och värre ska det visst bli, har jag hört.

- Ja, det får vi hoppas.

Tokigt men samtidigt lite småroligt och jag har också förklarat det roliga för honom, så nu kan vi båda skratta gott.

Men jag måste bara berätta om den fascinerande mannen som jobbar på Pressbyrån på Centralen i Stockholm. Ofta ringlar sig köerna ganska långa där, i synnerhet runt 17-18-tiden då många har bråttom och på väg hem slinker in på Pressbyrån för att sanbbt köpa en frukt, en kopp kaffe eller något litet. I stället för att bara ta betalt så inleder denne man en konversation med var och en i kön. Och man blir rätt ställd för man förväntar sig inte det.

- Tjena! Läge´?

- Eh...jo, det är väl bra...Få se var det sju kronor, sa du...?

- Jajamensan. Klockrent, sörru. Ska ru´ åka långt?

- Va..?

- Me tåge´, va? De e finfint de´. Ha en bra da´. Lugna puckar, vet du.

- Ja, ja visst...

Egentligen rätt trevligt men ändå märks det att både jag och många andra känner oss lite störda. Så här brukar det ju inte gå till. Man betalar, undviker ögonkontakt, stirrar i golvet och går snabbt vidare. Någon som vänligt frågar hur man mår, i en Pressbyrå, går det verkligen för sig? Det tycker jag, så fortsätt gärna med det.

Pia

Och så fick då mediedrevet äntligen något att gotta sig åt. Med braskande rubriker om att Mona stänger dörren för Ohly har hela mediasverige denna vecka vridit och vänt på vartenda litet ord som hon har sagt och vartenda litet ord som hon inte har sagt. Och stackars, stackars Lars Ohly, martyren med stort M i detta teatraliska drama. Man blir bara så matt. Inte en enda journalist har ställt frågan till Lars Ohly vad han och hans vänsterparti vill. Nej, i stället framställs han som det stackars lilla offret som så bryskt får offras på det stora socialdemokratiska altaret.

Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.

- Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?

- Nej, det tycker jag inte.

- Jamen, du...först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?

- Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde...

- Ja, ja, men, du... tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?

- Absolut. Varför skulle hon inte det?

- Men du, om du tänker efter...statsminister...det krävs ju en jävla massa då...och det som nu har hänt...kommer det att funka liksom?

Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.

Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.

Pia

Har du precis som jag undrat över vad som betecknar ett friskt respektive sjukt mänskligt beteende? Det är ju inte för inte man med fog kan ställa sig den frågan i dessa mordrättegångarnas tider. Jag tänker först och främst på han, Anders Eklund, som våldtog och mördade både Pernilla och lilla Engla. Han fick sitt straff förra veckan satt till livstids fängelse. Och man kan ju tycka att det inte är mer än rättvist att han blir frihetsberövad under lång tid så han inte ställer till mer elände. Det märkliga är bara att de tester han har gått igenom visar att han inte är tillräckligt sjuk för att få psykiatrisk vård. Själv har han faktiskt bett om att få vård för han vet att han med största sannolikhet kommer att begå samma brott igen när han väl blir frisläppt.

Men om nu denne Eklund är frisk så kan man ju dra den slutsatsen att det är helt normalt att våldta och döda unga flickor. Herregud, det låter ju inte klokt. Om hans beteende ska betraktas som friskt, eller i alla fall inte tillräckligt sjukt, hur yttrar sig då det riktigt sjuka? Är det grader i helvetet det handlar om eller vad är det frågan om?

Det måste väl ändå vara helt sinnessjukt att begå den här typen av bestialiska handlingar som Anders Eklund de facto har gjort? Och han tillstår ju det själv. Men i juridikens underbara värld är det uppenbarligen andra värderingar som gäller, och jag vill påstå att dessa värderingar saknar förankring i det civila samhället. Vem som helst inser det sjuka med Eklunds handlingar, men inte den fyrkantiga juridiken.

Nu på tisdag kommer ännu en mördare, eller mörderska, att få sitt straff fastställt. Det är hon, tyskan Christine Schörrer, som enligt Tingsrätten har mördat de två små barnen från Arboga. Hon har också genomgått en stor psykiskiatrisk undersökning som visade att hon inte är psykiskt sjuk. Betyder det då att hon är frisk? Betyder det att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon på detta fruktansvärda sätt tog livet av de två små försvarslösa barnen? Kan detta anses vara ett friskt mänskligt beteende? Aldrig i livet!

Jag läste någonstans att det som fällde avgörandet för hennes del var att hon hade planerat dådet under en tid och var fullt medveten om vad hon gjorde. Men just därför borde hon väl för guds skull betraktas som rejält sjuk! En frisk person gör inte så här. Att ta livet av någon annan måste betraktas som sjukt, oavsett syfte eller orsak.

Sedan jag blev mamma har jag många gånger tänkt hur jag skulle reagera om någon våldsman gav sig på min dotter. De tankarna är inte snälla kan jag lova. Jag skulle kräva våldsmannens huvud eller annan vital kroppsdel på fat. Okej, vi har inget dödsstraff i vårt land men det skulle jag heller inte bry mig om. Jag skulle nog ta saken i egna händer och ge den jäkeln så att han teg.

Hemska tankar som tur är har stannat därvid. Och där har juridiken sitt berättigande, trots allt. För hur skulle det se ut om var och en som blev drabbad tog saken i egna händer? Men vi har väl ändå rätt att förvänta oss en mer realistisk definition av vad friskt och sjukt mänskligt beteende är inom den juridiska världen? Jag kommer aldrig att acceptera att Eklund och Schörrer inte var tillräckligt sjuka när det begick dessa horribla mord. Kommer du?

Pia

Träffade Ebba, Elin, Pernilla och Michaela i dag, fyra engagerade gymnasieelever som studerar på Kungsängsskolan här i Sala. Ebba ringde mig för en vecka sedan och berättade om deras pågående projektarbete som handlar om den åldrande befolkningen i vårt land. Hon undrade om jag hade tid och lust att träffa dem och berätta hur jag ser på frågan ur ett politiskt perspektiv. Är det något jag försöker prioritera så är det just den här typen av möten där man får samtala med vetgiriga ungdomar som aldrig ställer en dum fråga. Så både lusten och tiden fanns.

Glad men ganska oförberedd styrde jag min kos till Kungsängsskolan och jag hann bara öppna entrédörren så stod där fyra pigga tjejer med penna och papper i högsta hugg och hälsade mig välkommen. Här skulle ingen onödig tid spillas - in till bibblan för att skrida till verket med detsamma.

Och vad tycker jag då egentligen om en befolkning som bara blir äldre och äldre, och vad gör vi politiskt för att mildra konsekvenserna, som de uttryckte det? Ingen busenkel fråga direkt, men jag tycker att det är fantastiskt att en så pass stor del av vår befolkning blir äldre. Medelåldern för svenska kvinnor är 83 år och för männen lite drygt 78 år och många lever dessutom ett aktivt liv och klarar sig alldeles utmärkt själva utan vare sig hemtjänst eller annat. Det kallar jag livskvalitet. Sedan finns det kanske ännu några fler som behöver någon form av hjälp och stöd för att klara sin åldrande höst. Viktiga insatser som för det mesta fungerar väldigt bra.

Så egentligen borde vi inte betrakta åldrandet som något problem, om det nu inte vore för det i bland så förhatliga och krassa ekonomiska tänkandet. Alla budgetar fullkomligt dräller av pensionsskulder som är belastande på olika sätt och nu kommer snart våra 40-talister att gå i pension, vilket kommer att kosta kosing eftersom de är så många. Och då dyker den begåvade frågan upp från Ebba; varför inte låta fler som vill få jobba längre? Det tjänar ju alla på.

Jag håller helt och hållet med och vi sossar diskuterar den frågan just nu i vårt välfärdsrådslag, att möjligheten att jobba tills man blir 70 år bör finnas.

Vilka alternativ finns för att klara välfärden i framtiden när gruppen äldre blir fler medan de arbetande blir färre, undrade Elin och Michaela? Kan man höja skatten hur mycket som helst eller finns det andra vägar att gå? Jag tror inte att man kan höja skatten hur mycket som helst för den grupp som arbetar för det kommer ändå inte att räcka till. Det handlar mer om att utöka gruppen arbetande, t ex genom arbetskraftinvandring. Det är en fråga som vi behöver jobba mycket mer med, inte minst inom EU.

Ett tredje alternativ är förstås att låta människor få betala för sin egen välfärd i form av privata försäkringar för vård, skola och omsorg. Då kommer vi undan mycket skatt och det kan ju tilltala en del. Men som socialdemokrat kan jag aldrig förlika mig med en sådan tanke av den enkla anledningen att alla inte kommer att ha råd med det. Och de som inte har råd kommer att ställas utanför. För mig är det självklart att vi solidariskt bidrar till skola, vård och omsorg så att alla, och inte bara några,  kan få en väl färd genom livet.

Det är just denna angenäma färd genom livet som till stor del har bidragit till att män och kvinnor blir så mycket äldre. En medveten politisk viljeinriktning som jag vill fortsätta att arbeta för och Ebba, Elin, Pernilla och Michaela nickade instämmande. Politiken behöver er, tjejer.

Pia