pias blogg

Kommunikation människor emellan har alltid fascinerat mig. Både den verbala och den icke-verbala. Den sistnämnda är kanske den mest intressanta. Du kan säga en sak men mena någonting helt annat och det som avslöjar dig är kroppsspråket. Det går ganska lätt avläsa om någon verkligen menar det den säger. Ibland kan kroppsspråket förstärka det sagda men minst lika ofta blir det precis tvärtom. Ett typiskt exempel är när någon säger något i stil med att

"Jag känner mig verkligen trygg i mitt beslut." Samtidigt som det sägs lägger personen armar och ben i kors och budskapet får då en helt annan innebörd, nämligen " Jag är verkligen osäker och måste skydda mig själv, men hoppas ingen märker något."

Annat som faktiskt kan bli rätt tokigt är när icke-infödda svenskar ska använda våra s.k. idiomatiska uttryck som nog är bland det svåraste man kan lära sig. För oss är det sådana där vanliga uttryck som "Du går mig på nerverna", "Vara på smällen" eller " Klart som korvspad". Helt självklara, kan vi tycka, men de här uttrycken är ju hopplösa att översätta ordagrant. Antag att du byter ut verbet gå och ersätter det med synonymen promenera i uttrycket "Du går mig på nerverna". Det blir ju helt fel. Man kan inte promenera på någons nerver. Eller ta korvspadet. Vadå klart? Det vet vi väl alla att det är allt utom klart? Det är grumligt. Ändå betyder just det uttrycket att något är mycket tydligt och som alla borde inse. Något märkligt och svårt att förklara för den som inte redan visste.

För att inte tala om vårt småprat som vi svenskar bara tar för givet. Som när vi pratar väder, till exempel.

- Det är riktigt ruggigt väder idag.

- Ja, och värre kommer det visst att bli, har jag hört.

- Nej, hoppas inte det.

Inget konstigt med det. Men en bekant till mig som är född i Turkiet uttryckte sig så här för en tid sedan:
- Hej Pia! Tråkigt väder idag, tycker du inte?

- Jo, och värre ska det visst bli, har jag hört.

- Ja, det får vi hoppas.

Tokigt men samtidigt lite småroligt och jag har också förklarat det roliga för honom, så nu kan vi båda skratta gott.

Men jag måste bara berätta om den fascinerande mannen som jobbar på Pressbyrån på Centralen i Stockholm. Ofta ringlar sig köerna ganska långa där, i synnerhet runt 17-18-tiden då många har bråttom och på väg hem slinker in på Pressbyrån för att sanbbt köpa en frukt, en kopp kaffe eller något litet. I stället för att bara ta betalt så inleder denne man en konversation med var och en i kön. Och man blir rätt ställd för man förväntar sig inte det.

- Tjena! Läge´?

- Eh...jo, det är väl bra...Få se var det sju kronor, sa du...?

- Jajamensan. Klockrent, sörru. Ska ru´ åka långt?

- Va..?

- Me tåge´, va? De e finfint de´. Ha en bra da´. Lugna puckar, vet du.

- Ja, ja visst...

Egentligen rätt trevligt men ändå märks det att både jag och många andra känner oss lite störda. Så här brukar det ju inte gå till. Man betalar, undviker ögonkontakt, stirrar i golvet och går snabbt vidare. Någon som vänligt frågar hur man mår, i en Pressbyrå, går det verkligen för sig? Det tycker jag, så fortsätt gärna med det.

Pia