Dysterkvist? Nej, realist.
Nu tror jag äntligen att jetlagen har släppt. 9 timmars tidsskillnad tar ut sin rätt. Det var betydligt lättare att ställa om till amerikansk tid än från. Det känns som jag har befunnit mig i en bubbla den här veckan. Men det största problemet är att jag har vaknat mitt i natten, sådär runt två, och varit jättepigg och lite småhungrig. Då är klockan 17.00 i Los Angeles och det börjar bli dags för middag. Skulle kännas lite märkligt att ställa sig och laga mat den tiden på natten. Nej, jag har legat vaken i några timmar och filosoferat eller läst min sista deckare för den här säsongen. ( Faktum är att jag börjar tröttna på Marie Jungstedts kommissarie Knutas och hans polisgäng i Visby. Dags att se sig om efter lite annan läsning.)
Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.
Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.
- Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.
Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.
Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( "effektivisera") för motsvarande 25 - 30 miljoner fram till år 2011!
Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.
Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge...