Bad.
Inte för att jag har badat så där förfärligt många gånger i sommar men något har hänt. Var är alla badsugna människor? När det var som varmast i början av juli tog vi vårt pick och pack och åkte till några olika badplatser här i kommunen. Vi for iväg tidigt på förmiddagarna, i tron att det kunde bli rätt mycket folk vid stränderna. Men tji fick vi. Där kom vi rustade till tänderna med en fylld kylväska, kaffetermos, bullar och kakor, tidningar, böcker, liggunderlag, en binge handdukar och allt annat som man kan behöva en dag på stranden. Men någon trängsel var det då alls inte tal om, det var snarare mycket glest mellan liggunderlagen. Trots stekande sol och svalkande sjövatten.
När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor
(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.
Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.
När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.
Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås...
Pia