Amen.

Det händer inte ofta att jag går på högmässa en söndag. Men idag blev det så. Dottern har nämligen bestämt sig för att konfirmeras och då ingår 10st.besök på högmässor eller liknande. Lite förläget undrade hon efter frukosten i morse om jag möjligtvis kunde tänka mig att göra henne sällskap. Självklart. Jag gillar kyrkan. Inte på grund av någon förkunnelse om Guds ord, utan snarare den meditativa känsla jag fylls av genom att få sitta i stillhet. Att få vara stilla. Ingen mobil på, ingen dator att nå eller något nästa möte som väntar. Bara stillhet.

 

Nu var det förvisso tacksägelsesöndag, vilket innebar mer liv och rörelse i kyrkan än vad som är brukligt. Och det var riktigt trevligt och till och med ganska avspänt. Annars tycker jag att Svenska Kyrkans mässor ofta är mycket välregisserade föreställningar med asterixer som visar när man ska stå upp och sätta sig ner och bestämda citat både för prästen och för församlingen att läsa. I sådana stunder är vilda och spontana tungomål att föredra.

 

Men den här mässan var onekligen lite annorlunda. Prästen Lars valde t ex att inte hålla sin predikan från predikstolen där uppe utan stod kvar där framme, mitt framför oss, på samma nivå. Undrar om han gjorde det medvetet eller inte? Oavsett vilket så var det tilltalande.

 

Men något jag verkligen blev positivt förvånad över så var det när en av de många förbönerna lästes upp. Som den mest självklara saken i världen bad prästen för alla långtidssjukskrivna, alla varslade och arbetslösa, alla de som saknar ett hem, alla som inte får sin ekonomi att gå ihop och alla andra som lider nöd.

 

I mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske är så här det måste gå till; att be till högre makter om hjälp till de mest utsatta eftersom de som styr och ställer här på vår del av jorden inte gör ett smack.

 

Välsignelse var ordet.

 

Pia

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback