Magi.
Nej, bröllopet var jag inte inbjuden till men väl den fantastiska bröllopskonserten kvällen innan på Konserthuset i Stockholm. Och den var magisk.
Det började dock lite oroligt. Efter att vi ”vanliga” gäster hade intagit våra platser anlände till slut prinsar och prinsessor från i princip samtliga Europas kungahus. Alla är ju släkt med alla sägs det, så förhoppningsvis glömdes ingen bort.
Men ingen kronprinsessa med gemål så långt ögat kunde nå. Ja ja, tänkte jag, de har väl så mycket att tänka på inför själva bröllopsdagen att de håller sig hemma helt enkelt. Men tji fick jag.
Plötsligt börjar det trummas och trumpetas från Stockholms symfoniorkester och in på scenen kommer de lyckliga tu, hyllade med öronbedövande applådåskor från alla 1 500 gäster.
I stället för att ta plats på den slitna kungahyllan satte de sig nedanför scenen, vid första bänkraden. ( Vi satt på den fjärde, snett bakom kronprinsessan.)
Programmet som sedan följde var bland det bäst komponerade jag någonsin har upplevt. Det var en perfekt mix av nytt och nött, av klassiskt och modernt, av gastkramande akrobatik och lekfullt klarinett-trakterande. Känslostormarna blev många och starka under de knappa två timmar som konserten pågick. Att med stående ovationer få hälsa Roxette välkomna tillbaka var stort.
Någon rojalist kommer jag aldrig att bli, men jag kommer definitivt att tacka ja till flera magnifika underhållningskonserter som den i fredags.
Pia