Säg ja till akademiker.
Den värsta förlamningen har nu släppt. Det politiska arbetet har hittat sin vardag igen. En viss förvirring råder dock – ska vi glömma allt vi sa under valrörelsen? Vad är det som gäller i väntan på kriskommissionens rapport, som ska frälsa oss ifrån allt ondo? Kan vi bara strunta i att 1,8 svenskar de facto valde att lägga en röst på vårt parti?
Nej, naturligtvis inte. Vi behöver de 1,8 och många fler för att bevisa att vi är det mest attraktiva och moderna politiska alternativet. Men vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. Ideologin ligger fast medan många av de politiska lösningarna behöver omprövas och utvecklas. Människor måste känna igen sig i vår berättelse och vi måste bli betydligt mer lyhörda och flexibla.
Vi ska fortsätta att slåss för arbete åt alla, för en trygg sjukförsäkring och för bättre utbildningsmöjligheter. Men kampen får inte sluta där. För vad händer när vi väl får våra arbetarbarn att läsa vidare och ta sina universitetsexamina? Plötsligt är vi inte längre det mest intressanta partiet. Plötsligt finns vi inte där Vad beror det på?
Vill vi inte befatta oss med de akademiska kretsarna? Vågar vi inte? Varför vänder så många akademiker oss ryggen? Är akademiker mindre solidariska och rättvisa än andra? Ryms inte akademiker i vår definition av arbetare?
Jag har själv en akademisk examen och den är jag mäkta stolt över. Men alla har definitivt inte jublat över den. Jag fick bl.a höra att jag glömt bort varifrån jag kom och att man minsann ska gå den långa och hårda vägen för att nå framgång. Ett visst förakt utan tvivel.
Om vi inte tillåter människor med akademisk skolning att vara med och påverka vår politik så är vi riktigt illa ute. Det förpliktigar när man som vi sätter upp mål om att minst 50 % från varje årskull ska gå vidare till högre studier. Allt fler kommer att nå dit. Tillsammans kan vi då forma nya spännande politiska visioner som kan ta oss in i framtidens sfärer.
Pia