Men det jag blir mest upprörd över är ändå all den galla han spyr över sina partikollegor. Han tycks ha ett enormt behov av att svartmåla och misskreditera de flesta i hans närhet. Varför? Är det för att framhäva sin egen förträfflighet eller är det utslag av någon slags avund till personer som är mer begåvade än han själv? Oavsett vilket så vittnar denna dokumentär om hur omdömeslös Göran Persson är. Man gör bara inte så här.
Ett är då säkert, Göran Persson är en mycket ensam man, och jag tror att han föredrar ensamheten. Då kan han ensam i sin kammare fatta de svåra besluten utan att bli emotsagd. Då kan ensam i sin kammare formulera de storsvulna politiska tankarna utan att någon är emot. Då kan han ensam i sin kammare odla sin självgodhet och nöjt konstatera att han är världsbäst.
Så tack gode gud för att han åtminstone hade den goda smaken att avgå som partiledare. Men jag kan inte annat än att undra om han inte är lite besviken ändå över att inte få bli en byst i gamla Riksdagshuset. Det är nämligen så att om man varit statsminister i minst 3 mandatperioder, d v s 12 år, så blir man porträtterad som en bronsbyst och beskådad av de flesta besökare. Om tiden är mindre än 12 år blir man bara en liten medaljong placerad på någon av väggarna knappt synbart. Göran Persson blir alltså bara en medaljong och det måste väl ändå störa hans stora ego.
Nu lägger vi fördettingen Persson till handlingarna. Ut med det gamla och in med det nya. Heja Mona!
Pia
1