Historiska 20 mil?
– Det är all time high för spårinvesteringar. Satsningen på dubbelspår är historisk, sa infrastrukturministern när vi möttes i en duell på TV 4 Nyhetsmorgon i fredags morse.
Du milde, vad hon menar hon egentligen? De dubbelspår som finns angivna i den nationella åtgärdsplanen, och som är beslutad av regeringen, innehåller en ökning med 5,5 %. Det innebär att ca 20 mil fler dubbelspår kommer att anläggas fram till år 2021. Är det dessa spår som hon menar ska bli historiska eller…?
Catharina Elmsäter-Svärd gav inga klara besked på någon punkt, trots att situationen är mycket allvarlig. En viktig samhällsfunktion står på randen till kolapps men ministern tycks inte vara nämnvärt bekymrad. Hon avfärdar förslag om mer resurser och menar att de inte behövs. Märkligt, det är i alla fall vad Trafikverket kräver för att klara av de mest akuta insatserna.
Men nu har Trafikverket fått Anders Borgs välsignelse att få låna en halv miljard, av sig själva. Pengar tas från 2011 års budget och ska betalas tillbaka året därpå. Måtte det inte bli en vargavinter 2012 för då ligger verket pyrt till.
Nej, regeringen har kapitulerat. Till och med Riksrevisionen riktar hård kritik och anklagar regeringen för att vara passiv när det gäller frågan om järnvägsunderhåll.
Ministern har även ett ansvar för att driva på samverkan mellan järnvägsaktörerna. Vi i Trafikutskottet hade en hearing i torsdagsförmiddag om höjd vinterberedskap och det finns många goda viljor och ambitioner om att få trafiken att fungera bättre, men vem ansvarar för samordningen?
De åtgärder som Trafikverket vidtar måste naturligtvis synkroniseras med övriga aktörers. Hur svårt kan det vara?
Nu måste ministern peka med hela handen om det ska bli något resultat. Järnvägstrafikens trovärdighet står på spel och det borde väl även bekymra en moderat infrastrukturminister. Eller?
Pia
Säg ja till akademiker.
Den värsta förlamningen har nu släppt. Det politiska arbetet har hittat sin vardag igen. En viss förvirring råder dock – ska vi glömma allt vi sa under valrörelsen? Vad är det som gäller i väntan på kriskommissionens rapport, som ska frälsa oss ifrån allt ondo? Kan vi bara strunta i att 1,8 svenskar de facto valde att lägga en röst på vårt parti?
Nej, naturligtvis inte. Vi behöver de 1,8 och många fler för att bevisa att vi är det mest attraktiva och moderna politiska alternativet. Men vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. Ideologin ligger fast medan många av de politiska lösningarna behöver omprövas och utvecklas. Människor måste känna igen sig i vår berättelse och vi måste bli betydligt mer lyhörda och flexibla.
Vi ska fortsätta att slåss för arbete åt alla, för en trygg sjukförsäkring och för bättre utbildningsmöjligheter. Men kampen får inte sluta där. För vad händer när vi väl får våra arbetarbarn att läsa vidare och ta sina universitetsexamina? Plötsligt är vi inte längre det mest intressanta partiet. Plötsligt finns vi inte där Vad beror det på?
Vill vi inte befatta oss med de akademiska kretsarna? Vågar vi inte? Varför vänder så många akademiker oss ryggen? Är akademiker mindre solidariska och rättvisa än andra? Ryms inte akademiker i vår definition av arbetare?
Jag har själv en akademisk examen och den är jag mäkta stolt över. Men alla har definitivt inte jublat över den. Jag fick bl.a höra att jag glömt bort varifrån jag kom och att man minsann ska gå den långa och hårda vägen för att nå framgång. Ett visst förakt utan tvivel.
Om vi inte tillåter människor med akademisk skolning att vara med och påverka vår politik så är vi riktigt illa ute. Det förpliktigar när man som vi sätter upp mål om att minst 50 % från varje årskull ska gå vidare till högre studier. Allt fler kommer att nå dit. Tillsammans kan vi då forma nya spännande politiska visioner som kan ta oss in i framtidens sfärer.
Pia
Vad är det som händer?
Vad är det som händer i vårt parti? Kris- och krigsrubrikerna avlöser varandra. Några kräver partiledarens avgång, andra slåss för en ny politisk färdriktning med ett helt nytt ledarskap. Så kallade anonyma källor hävdar i medierna att ett antal huvuden kommer att rulla och att arbetet med pakter redan har påbörjats. Dramatiskt värre, om man får tro medierna. Och mitt i denna tumultartade process står människor och undrar vad som pågår inom det stora, starka och alltid så ansvarfulla socialdemokratiska partiet.
Och ansvar är ordet. Hur märkligt det än kan låta så är det just ansvar vi nu tar efter det mest katastrofala valresultatet någonsin. Ett val där endast 22 % av alla förvärvsarbetande röstade på vårt parti. I Stockholm var siffran så låg som 13 %. Vi är i ett krisläge, definitivt, och då måste det till mängder med självrannsakan och lite rätt och räfsarting. Att i det läget lägga all skuld på partiledaren vore att skjuta sig själv i foten. Vi i partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, bär ett kollektivt ansvar för denna valförlust. Därför är det klokt att vi ställer våra platser till förfogande och låter en valberedning ompröva både politik och ledarskap.
I partistyrelsen tillsatte vi för ett par månader sedan en kriskommission bestående av fyra analysgrupper. Deras uppdrag är att belysa allt ifrån hur vi kan förena krav på jämlikhet med stor valfrihet i välfärden till hur skattesystemet ska utformas för att nå full sysselsättning. Men den största utmaningen av de alla blir att skapa en trovärdig socialdemokratisk framtidsvision som människor attraheras av och känner tilltro till. Utan en sådan riskerar vårt folkrörelseparti att föra en alltmer tynande tillvaro.
Men vad hände då med allt förändringsarbete i rådslagsarbetet som engagerade tusentals medlemmar men även många utanför partiet? För ca 3 år sedan påbörjades vad som skulle bli det stora förändringsarbetet inom socialdemokratin. Varenda sten skulle vändas och nya förslag på gamla problem skulle levereras. Många spännande förslag presenterades men i praktiken bidde det knappt en tummetott.
Kongressbesluten hösten 2009 blev något av ett mischmasch med idel urvattnade kompromisser kring en rad viktiga politikområden. Vågade vi inte? Nej, jag tror inte det. Vi vågade inte bryta den nya mark som vi så väl hade behövt inför detta val. I stället valde vi att säga både ja och nej till det mesta. Hur förvirrande som helst. Var vi för eller emot friskolor? Var vi för eller emot privat ägande inom sjukvården? Och hur var det nu med vinstuttagen? Sa vi ja eller nej? Vilka var alla de jobb vi skulle skapa? Höjd fastighetsskatt, eller hur var det nu?
Möjligheternas land – javisst. Men då måste vi tydligt formulera innebörden av vad vi menar och lägga fram en lika tydlig strategi för hur vi ska nå dit. Och då ska alla med.
Pia
Efter sju sorger och åtta riksdagspartier.
Så. Nu får det vara nog. 7 veckor har passerat sedan den ödesdigra valdagen. Sorgen har varit stor, tung och snudd på obegriplig. Och som lök på laxen lyckades Sverigedemokraterna bli det åttonde riksdagspartiet. Jag får kalla kårar när jag hör dem i kammaren. De må vara välsmorda i truten och se ofarliga ut, men deras budskap är skrämmande – vissa människor är mer värda än andra.
Människor som avviker från vad som är typiskt svenskt göre sig inga besvär. Värt att notera är dock att det Sd menar med typiskt svenskt är vad detta land under århundraden införlivat från bl a Turkiet.
Ni kan ge er på att debatternas vågor kommer att gå höga framöver. Taktiken om tystnad kan ni glömma . Vi kommer att tvinga dem ta ansvar och att göra rätt för sitt höga arvode. Nu kan de inte längre spy galla över etablissemanget – nu är de en del av det.
Även om valet blev uruselt för vår del så kommer aldrig våra röster att tystna. Vi kommer att fortsätta att kämpa mot orättvisor och för jämlikhet, och för människors lika värde förstås. Men, vi ska vi bli ännu mycket bättre och ännu mer intressanta. Vill du hänga med?
Pia
Alla dessa härliga länsbor.
Pellets i Norberg.
Detta hade jag ingen aning om. Att 16 anställda på Agroenergi i Norberg varje timme producerar lika mycket pellets som en årsuppvärmning för två villor. Imponerande arbete under Peter Franklins ledning.
Både jag och Åsa Eriksson blev på vårt företagsbesök djupt imponerade över hur smart uppbyggd hela denna pellets- och bricketanläggning är. Miljötänkandet löper som en grön tråd genom hela anläggningen. Ingenting går till spillo. Det mesta återvinns. Och personalen trivs. Sjukfrånvaro kan man knappt stava till.
Ett problem kvarstår. Transporterna. Alla volymer transporteras med lastbil. Peter hoppas dock på en förändring på sikt. Med vårt förslag med en Hela-Landet-Pott på 9 mdr finns det goda chanser för Norberg att kunna ansöka om medel till stickspår och annan viktig infrastruktur.
Ett kvällspass på Radio Norberg fick avsluta denna intressanta dag.
Pia
Vardagshjältarna.
Vilka vardagshjältar det finns! Gjorde en praktikdag på hemtjänsten Jakobsberg i Sala och träffade kvinnor som gör ett fantastiskt jobb – varje dag. Har man dessutom roligt på jobbet som Lena och Ann har, så känns det ännu lite bättre.
Emma och hennes väninna är i skriande behov av barnomsorg på kvällstid och helger. Just nu hankar de sig fram med hjälp av mor- och farföräldrar, kompisar och bekanta som försöker hjälpa till så gott de kan. Men det är förstås ingen hållbar lösning.
Vi socialdemokrater går ju till val på att utöka resurserna till barnomsorgen så att Sala och andra kommuner ska kunna erbjuda barnomsorg även på obekväm arbetstid.
Anna, som har jobbat hela sommaren, kommer snart att åka till Australien på sitt livs äventyr. Go for it, Anna.
Pia
Skruv och mutter.
Det är inte varje dag jag har möjlighet att göra en praktikdag, men i dag gavs ett sådant tillfälle. På Sala Kaross. Jag hade hört att det fanns önskemål om att jag skulle komma men då ville man att jag skulle dra på mig en overall och jobba i verkstaden. Både snack och verkstad, med andra ord. Gissa om jag var nervös? Hur skulle det gå? Jag som är så otroligt oteknisk.
Men oj, så välkomnad jag blev av Leffe, Magnus och alla andra. På med overallen och ner på golvet. Min arbetsuppgift för dagen blev att få fast ett antal skruvar och muttrar på ett slags plåtunderrede (eller vad det nu var) tillhörande en fraktbil. Och det var inte det lättaste, måste jag ärligt säga. Det tog lite tid…
Samtidigt fick jag möjlighet att samtala med killarna om allt från reptiler till bensinskatter. Åsikter var det definitivt inte ont om, och många intressanta samtal blev det. Jag inser mer och mer hur viktigt det är att nyansera delar av mediarapporteringen kring vissa politikområden.
Ta bensinskatten. Inte någon som jag pratade med på Karossen kände till att det i vårt förslag om höjda bensinskatter också ingår höjda reseavdrag för alla som pendlar och som täcker prishöjningen med råge. Nej, det har inte medierna sagt något om.
Eller skatterna. Vi kommer inte att höja inkomstskatten för 3 miljoner löntagare som alliansen påstår och som medierna har förstärkt. Helt fel. Vi rödgröna föreslår att alla som tjänar över 40 000 kr i månaden ska få en skatteökning med 2,5 %. Mig veterligt är det inte många löntagare som har de månadsinkomsterna.
Jag är så nöjd med min praktikdag och så tacksam att Leffe kunde ordna detta. Ett stort tack till er alla. Jag hoppas kunna återgälda besöket.
Pia
Valupptakter.
Men stämningen i partiet är det definitivt inget fel på. Alla är otroligt inriktade på att vinna detta ödesval. Sannolikt blir det soffliggarna som kommer att avgöra. Det finns en halv miljon väljare som idag inte vet vad de ska rösta på. Majoriteten av dem har tidigare röstat på oss. De kan göra det igen.
Den avgörande frågan är: Vilket Sverige vill du ha? Ett land präglat av omtanke, där vi bryr oss om varandra, där alla får plats och bidrar efter förmåga? Eller ett Sverige där starkast och rikast är bäst, där var och en får betala sin egen skola, vård och omsorg? Det är detta vi ska samtala om.
Pia
Smaklig måltid.
Jag gillar inte att McDonalds ska bli vallokal i Norrtälje eller någon annanstans heller för den delen. Det ger mig en fadd smak i munnen, snudd på oseriös. Undrar hur ansvariga i Norrtälje har tänkt? Är det så att Norrtäljeborna hänger vid McDonalds dagarna i ända och inte kan hitta till kommunens i övrigt anvisade vallokaler?
Eller tycker man i Norrtälje att valet till kommunen, landstinget och riksdagen har samma tyngd som en hamburgerbeställning?
Och Moderaterna är med och hugger – direkt – som hungriga kobror. På bordsunderläggen finns ingen mindre än Filippa Reinfeldt avporträtterad. Som av en händelse, liksom. Är det inte bullbak i Året Runt eller modereportage i Femina så är det hamburger-frosseri på McDonalds. Är denna kvinna beredd att underkasta sig vad som helst för att nå väljarnas gunst? Osmakligt, säger jag.
Tänk dig förlängningen med en hel politikermeny. Tänk dig att få beställa en Mc Olofsson? En kärnladdad trippelburgare med aningens krispiga gröna inslag, inga LAS-kryddor men massor med svikna löften.
Eller en Mc Björklund där hamburgarna står givakt mellan bröden och där varje ingrediens har sin plats, (ordning och reda ska det ju vara även i en hamburgare), kryddad med nyliberala tillsatser och drypande av feta betyg. OBS! Får endast inhandlas av kunder med högskole-kompetens. Övriga hänvisas till Happy Meal – Sveriges nya arbetarmåltid.
Smaklig måltid!
Pia
Nu får det vara nog.
Det bästa med ledighet är att man får tillfälle att träffa sina vänner, både nya och gamla. I fredags lyckades jag få till den där efterlängtade träffen med några av mina äldsta. Och det var precis som förr. Ja, nästan i alla fall. Vi är lite äldre nu och förhoppningsvis klokare än vad vi var på det glada och vilda 80-talet. Då levde vi i sus och dus till tidig morgontimme. Nu var jag hemma kl. 23.00. Så det kan bli.
Och alla dessa minnen. Lite kul blir det för vi minns alla olika saker av någon anledning. Och som vi skrattade åt alla dessa dråpliga händelser vi varit med om. Jag somnade med ett stort leende på läpparna den kvällen.
Men leendet försvann ett knappt dygn senare när jag debatterade sjukförsäkringsreglerna med moderaten Staffan Anger i Radio Västmanland. Moderaterna verkar på fullaste allvar tro att den försämrade sjukförsäkringen har gjort alla sjuka gott. De vet inte bättre. De har ingen aning om alla dessa mänskliga lidanden som har blivit så många fler sedan årsskiftet.
På Staffans Angers papper stod det att alla sjuka får rehabilitering, alla får det stöd och den hjälp man behöver från Arbetsförmedlingen och om dessa insatser inte hjälper så går de bra att fortsätta att vara sjukskriven. Vilket kvalificerat nonsens! Det finns en stupstock satt på 550 dagar. Då ska man banne mig vara frisk, för det har regeringen bestämt.
Nej, moderaterna befinner sig i sin uppblåsta tillvaro där alla människor jobbar och är friska. De som är arbetslösa och sjuka är lata och ska straffas – inte bara en gång utan flera gånger.
Nu får det vara nog. Sverige behöver en ny regering. En rödgrön.
Pia
Gymnasieval.
Mitt i nyhetskanonaden av Carl Bildts nästan nedskjutna plan, Ban-ki Moons hårt kritiserade ledarskap och BP:s fejkade bilder landar jag i mitt föräldraansvar. Det börjar bli dags för 15-åringen att fundera över sitt gymnasieval.
Det damp ner ett brev till oss vårdnadshavare om gymnasieinformation häromdagen. De stora feta versalerna pockade på uppmärksamhet om att det nu är skärpta behörighetskrav och ny examen som gäller. En yrkes och en högskoleförberedande examen, allt enligt minister Björklunds önskan. Tänk så mycket fattigare skolvärlden kommer att bli utan alla dessa begåvade och underfundiga yrkeselever som nu inte ges möjlighet att få delge oss sina fördjupade kunskaper i svenska, engelska och matte.
Vår 15-åriga dotter har dock haft lite olika funderingar kring sitt val.
– En make-up-artist, mamma? Det verkar roligt.
Den i vanliga fall så ömma och lyhörda modern blir sådana gånger en mycket bestämd vårdnadshavare som väljer att predika om verkligheten (den mossiga) och hur den fungerar. Är man 15 år vet man inte det.
Då vet man att Blondin-Bella har inhandlat ännu en svindyr klänning, att bloggaren Kissie har varit på ännu ett röjarparty och att majoriteten av alla dessa bloggar-brudar inte gör annat än att handla mängder av mascaror, mirakulösa krämer och arsenaler av läppglans. Because you´r worth it.
Men den bistra verkligheten, åtminstone som den ter sig för de allra flesta av oss, vet en 15-åring ganska lite om. Den måste jag som förälder upplysa om. Och det gör jag så gärna. Livet är ingen blogg på rosor så satsa i stället på utbildning inom områden som ger jobb. Det räcker inte med en gymnasieexamen – fortsätt vidare till högskola eller universitet.
Make-up-artist är säkert urkul att vara, men hur många klarar av att försörja sig på det? Ett fåtal. Det går säkert att pyssla med sånt på annat sätt.
Nu vet jag att dottern är en klok 15-åring så någon större anledning till oro finns inte. Tror jag i alla fall.
Pia
Farväl Littorin.
Namnet på allas läppar just nu är förstås Sven-Otto Littorin. Denne trebarns pappa som med tårar i ögonen och darr på stämman lät meddela svenska folket i onsdags morse att han inte orkar längre och avgår som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Hade det inte varit klokare att vänta till efter valet? Det var med omtanke om barnen, hette det. Hans barn som blivit jagade av Paparazzi-liknande journalister. Nu fick det vara nog. Svenska folket reagerade med vrede: Vet hut era eländiga journalister! Men det var i onsdags morse det.
Några dygn senare publicerar Aftonbladet uppgifter om att denne Littorin för några år sedan köpte sexuella tjänster av en f d prostituerad kvinna. Hur trovärdig är den uppgiften, kan man undra? Förmodligen rätt stor. Men Sveriges f d arbetsmarknadsminister låter via sin advokat hälsa att anklagelserna är falska. Sedan går Sveriges f d arbetsmarknadsminister bokstavligen upp i rök.
Detta f d PR-proffs är inte anträffbar för någon längre. Hur begåvat är det på en skala? Varför inte träda fram och bedyra sin oskuld? Förmodligen av den enkla anledningen att han är guilty as hell.
Kvar i Rosenbad står Sveriges statsminister Reinfeldt (ännu inte f d) och mumlar något knappt hörbart för en samling journalister som vill veta om statsministern kände till dessa uppgifter. Först blev svaret ett rungande nej som ett dygn senare fick modifieras om till ett förmodat ja. Men Sveriges statsminister litar ändå på att hans f d kompis har talat sanning och att något sexköp inte har ägt rum.
Jag tror att denne trebarnsfar har gjort sitt livs största klavertramp och inte vågar stå för det.
I stället ska trovärdigheten hos kvinnan som lämnat uppgifterna ifrågasättas. Vem talar sanning? En f d arbetsmarknadsminister eller en f d prostituerad?
Jaaa ni, vad är väl blott en Toblerone…
Pia
Inte Almedalen.
Nej, jag är inte i Almedalen. Jag är hemma. I Sala. Det är många som frågar, nämligen.
Det är inte så att jag saknar erbjudande. Ett antal kollektivtrafikanordnare har hört av sig om jag vill ingå i just deras paneldebatter, men jag har konsekvent tackat nej. Jag gillar inte den här typen av jippon.
I år är det nästan 1 400 seminarier som anordnas. Vilka kommer att gå på alla dem? Knappast väljarna. Inte journalisterna. I bästa fall de vidtalade politikerna. När jag ställer mig frågan vem som är mottagare av alla budskap som kommer att levereras så blir jag svaret skyldig. Det borde vara väljarna men jag är inte så säker på det.
Om ambitionen är att göra något avtryck under en Almedalsvecka så handlar det om att synas och höras så mycket som möjligt, helst i helt oväntade sammanhang och gärna med så kontroversiella uttalanden som möjligt. Då kanske någon av de 750 närvarande journalisterna nappar och skriver tre rader i en just för denna vecka exklusiv tidningsblogg, som nästa vecka är ett minne blott.
Almedalen har blivit en jättecirkus där kända journalister och rikskända politiker får ”brottas” med varandra i en välkrattad manege. De seriösa och viktiga samtalen får en klart undanskymd roll till förmån för det glättiga och lättsmälta som mer faller media i smaken.
Rampljuset riktas förstås mot partiledarna som har en given plats i denna hisnande föreställning. Och vartenda ord ska analyseras av journalister och förståsigpåare som minsann behärskar den retoriska lärans alla konster och som minsann kan tolka vad som sägs mellan raderna. Man blir rätt trött.
Nej, jag håller mig hellre hemma. Här, under min korkek, för att i lugn och ro prata med människor som är mer oroade över jobben och sjukförsäkringen än om vilken musik Ulf Adelson och hans fru tänker spela på den stora Almedalsfesten som Tv 4 med flera är värd för.
Pia
Sprillans.
Nu äntligen står det på plats – vårt nya kök. Så himla fint men snudd på overkligt. Ända sedan vi köpte huset för fyra år sedan har vi pratat om att byta ut det gamla slitna köket som förmodligen hade sina glansdagar någon gång under 50-talet eller så. När vi flyttade in i huset som hyresgäster fick vi skåpluckorna ommålade men det var också allt. Åldern tar ju ut sin rätt även på gamla kök så nu var onekligen tiden inne för att riva ut hela faderuttan och ersätta med nytt.
Och som det har rivits. Det är alltid lite oroligt när man börjar slita och bända i gamla hus. Man vet aldrig vad man kan hitta och tänk om väggarna skulle rasa? Inga rasade väggar blev det men en ny fick till slut sättas upp längs ena långsidan. Och glöm allt vad räta vinklar heter. De finns inte. Men det är väl kanske det som är charmen med gamla hus. De rör liksom på sig och ändrar form, tycks det.
Så nu är kappsäckarna tömda, gammalt glas och porslin från hyllorna längst upp kastade, en ny vardagsservis inköpt och det mesta på plats. Återstår bara att lära sig pinalernas nya placering. Vanans makt är ju stor, som bekant.
Helt plötsligt är det ett rent nöje att ha en trasa i sin hand. Inte för att gnida utan för att putsa. På det nya.
Och i morgon kommer slutnotan….
Pia
Magi.
Nej, bröllopet var jag inte inbjuden till men väl den fantastiska bröllopskonserten kvällen innan på Konserthuset i Stockholm. Och den var magisk.
Det började dock lite oroligt. Efter att vi ”vanliga” gäster hade intagit våra platser anlände till slut prinsar och prinsessor från i princip samtliga Europas kungahus. Alla är ju släkt med alla sägs det, så förhoppningsvis glömdes ingen bort.
Men ingen kronprinsessa med gemål så långt ögat kunde nå. Ja ja, tänkte jag, de har väl så mycket att tänka på inför själva bröllopsdagen att de håller sig hemma helt enkelt. Men tji fick jag.
Plötsligt börjar det trummas och trumpetas från Stockholms symfoniorkester och in på scenen kommer de lyckliga tu, hyllade med öronbedövande applådåskor från alla 1 500 gäster.
I stället för att ta plats på den slitna kungahyllan satte de sig nedanför scenen, vid första bänkraden. ( Vi satt på den fjärde, snett bakom kronprinsessan.)
Programmet som sedan följde var bland det bäst komponerade jag någonsin har upplevt. Det var en perfekt mix av nytt och nött, av klassiskt och modernt, av gastkramande akrobatik och lekfullt klarinett-trakterande. Känslostormarna blev många och starka under de knappa två timmar som konserten pågick. Att med stående ovationer få hälsa Roxette välkomna tillbaka var stort.
Någon rojalist kommer jag aldrig att bli, men jag kommer definitivt att tacka ja till flera magnifika underhållningskonserter som den i fredags.
Pia
Vem ska låna?
En av debatterna i kammaren i dag har handlat om kommande satsningar på infrastrukturen,
d v s vilka vägar, järnvägar och sjöfartsleder som ska anläggas fram till år 2021. Som sosse och ledamot i trafikutskottet gläds jag över ett speciellt objekt i denna åtgärdsplan som regeringen nu har lagt fram och det är att en utbyggnad av slussen i Södertälje nu äntligen blir verklighet.
Men som sosse och ledamot i trafikutskottet är jag mer bekymrad över annat som saknas. Regeringen slår sig för bröstet och kallar detta för en historisk satsning. Tom retorik, för var finns de strategiskt viktiga järnvägssatsningarna? Inte i denna plan i alla fall.
Vi rödgröna har lagt fram ett förslag på drygt 100 mdr mer än regeringen. Hälften av pengarna vill vi låna från Riksgälden för att finansiera strategiska järnvägsobjekt som i framtiden kan bilda en höghastighetsbana. De banorna behövs oavsett, så att kasta pengarna i sjön, som borgarna hävdar att vi gör, stämmer inte alls.
Det som förvånar oss är att regeringen, med Anders Borg i spetsen, hävdar att staten inte ska låna pengar till infrastruktur. I stället ska kommuner och landsting vara med och medfinansiera med skattepengar. De kallar det frivillig medfiansiering, men i realiteten är det i allra högsta grad tvingande. Vill man ha en väg byggd eller en järnväg anlagd i sitt län så är det bara att vackert betala, annars blir det inget. För de allra flesta kommuner och landsting innebär det att man måste göra stora upplåningar. Det är tydligen helt okej, enligt Borg och hans gäng. Mycket märkligt.
Däremot har denne Borg inget emot statlig upplåning till sänkta skatter för dem som tjänar mest. Då applåderas det från borgerliga händerna.
Sverige behöver en ny regering.
Pia
Obligatorisk a-kassa?
Alliansen kommer troligtvis att gå till val på en obligatorisk a-kassa, nu igen. Det bidde inget den här mandatperioden trots utfärdat löfte, så frågan är hur allvarligt menat det är den här gången.
Mycket intressant är det skäl som lyfts fram. De menar att det är viktigt att alla är försäkrade mot arbetslöshet, inte bara de som väljer att gå med i facket. Helt plötsligt råkar a-kassan få försäkringsstatus i den borgerliga retoriken. Bidragsbegreppet tycks vara som bortblåst. Märkligt med tanke på alla bidragsanklagelser som har riktats mot oss och våra förslag om att förstärka a-kassan.
Men, vad tycker fackföreningsrörelsen om detta? Vilken roll kommer facken att spela om ett obligatorium blir verklighet? Finns det överhuvud taget någon anledning att var medlem i facket då?
Jag väntar med spänning på en kanonad av argument mot detta förslag från svensk fackföreningsrörelse. Men just nu är det otäckt tyst. Hallå, var är ni och vad tycker ni?
Pia
Alla får chansen.
Som riksdagsledamot har man det stora nöjet att få ta emot gymnasieklasser. Det gillar jag. Idag tog jag och Olle Thorell emot 55 elever från Kungsängsskolan. Fantastiskt trevliga och intresserade. Som vanligt, med andra ord, för eleverna från Sala brukar alltid vara skötsamma, väl förberedda och pålästa. En stor eloge till undervisande lärare.
I går fick jag den äran att ta emot den klass som jag gjorde min praktikdag hos som gymnasieelev, HP08. Alla var inte med men de 13 elever som kom var helt underbara. Vi pratade en hel del politik och många frågor handlade om vad vi vill göra för att förbättra gymnasieskolan.
Vinner vi valet kommer vi att se till att alla gymnasieelever får en högskolebehörighet, även de elever som väljer ett yrkesprogram. Sverige har inte råd med stängda dörrar. Det tycker inte Björklund och hans gäng som nu tar bort den möjligheten. Det gör ont i min hjärterot när jag vet att det finns så många begåvade elever som inte kommer att få chansen att läsa vidare.
Nathalie i HP08 gillar i alla fall vårt förslag. Varför ska vissa få och inte andra, som hon sa.
Alla ska få chansen, inte bara en gång utan flera gånger.
Pia
Meningsfullt gympass.
Plötsligt händer det. Utan förvarning. Gjorde ett pass på gymmet i dag och träffade på ett par killar i 20-års åldern som brukar träna rätt ofta. Vi har nog morsat på varandra några gånger men inte sagt så mycket mer. Men så plötsligt kommer en av killarna fram till mig, andfådd och svettig och säger:
– Hur fan går det i valet nu då? Hoppas ni jobbar på bra i Riksdagen nu så att vi får bort den där Reinfeldt. Fattar bara inte hur arbetslösa kan tänka sig att rösta på honom. Det går liksom inte ihop. Han skiter ju fullkomligt i dem. Vi brukar prata om det på jobbet.
Något förvånad över att ens bli tilltalad av denne unge man svarade jag att det är ett hårt arbete som väntar ända fram till valdagen, men att jag och alla andra sossar kommer att göra allt vad vi förmår för att Reinfeldt ska kunna packa väskorna och flytta hem till Täby igen.
– Ja, våra röster har ni alla fall, sa de båda och fortsatte med bänkpressövningen.
Lite längre in i lokalen står en ung kvinna och stretchar och som inte lyckats undgå vårt lilla samtal.
– Du, sa hon, jag hoppas verkligen att ni fixar det här. Så här får det bara inte fortsätta.
Att det var ett segt träningspass spelade mindre roll. Jag kände mig ändå uppfylld.
Klart vi ska ta dem!
Pia