pias blogg

Såg att statsministern har varit på besök i USA för att diskutera miljöfrågor med president Bush. Något förvånande, måste jag säga. Kanske inte besöket i sig men själva samtalsämnet. Miljöfrågor är ju varken Reinfeldts eller Bushs "cup of tea". Ingen av dem kan väl betraktas som någon miljökämpe direkt. Men nu ska det tydligen bli andra bullar. Lite nyfiket undrar man vad de egentligen sa till varandra, hur samtalet fortskred?

Vad berättade Fredrik Reinfeldt om Sveriges miljöarbete? Well, han kanske nämnde något om vår olje-
kommissions arbete kring det oljefria samhälle år 2020? Undrar om han sa något om de gröna elcertifikat vi har arbetat fram för förnybar el? Maybe herrarna diskuterade det faktum att vi i Sverige har lyckats förena ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp? Samtalet kanske också kretsade kring klimatmärkning där branscherna tillsammans tar ett ansvar så att vi alla i vår vardag kan agera mer klimatvänligt? Allt detta är socialdemokratisk politik . Det är våra beslut. Jag antar att statsministern tvingades berätta om detta för president Bush, för vad skulle han annars ha sagt? Några egna förslag har han ju inte och har heller aldrig haft. ( Nej, nu ljuger jag. Glömde visst bort premien på 10 000 kronor som man kan få om man köper en miljöbil. Förlåt! )

Men han var ju i gott sällskap. Vad har president Bush åstadkommit för att vår planet ska kunna få må lite bättre? Jag kan då inte komma på något. För ett par år sedan fällde han kommentaren att det väl bara är skönt om det blir lite varmare här på jorden för människor tycker ju om värme. Lovely! Nej, så länge det inte går att kriga för att nå framgång kring klimatfrågan så får det väl vara för den amerikanska presidenten.

Såg också att samme Reinfeldt gjorde ett besök hos Kaliforniens guvernör, den forne bodybuildaren Arnold Schwazenegger. Lite fördomsfullt skulle man kunna tro att de anabola steroiderna även satt sina spår i hjärnkontoret hos denne man, men så tycks inte vara fallet. Där finns en hel del klokskap. Arnold har till exempel skrivit under ett avtal om att minska växthusgaserna i sin stat, Kalifornien. Det Kyotoavtal som Bush vägrade att skriva under gör nu Arnold till sitt så åtminstone invånarna i Kalifornien får det lite drägligare. Smart gjort!

Nu återstår att se vad vår egen statsminister fick med sig hem i bagaget efter denna resa. Det kanske stannade vi några artiga hälsningsfraser om att "see you soon" och "say hello to your wife". Men tänk om karln helt plötsligt skulle lägga fram en miljöproposition? Då skulle jag nog svimma.

Pia

Arga pensionärer vill inte säga lite. Nu är de på krigsstigen riktigt ordentligt. I dag var det en stor manifestation på Mynttorget utanför riksdagshuset mot högerregeringens alla försämringar som drabbar de äldre. Det handlar nog till största delen om uteblivna förbättringar. Det nu så riksbekanta begreppet jobbavdraget kommer nämligen inte pensionärerna till del. Och, kanske en del tycker, de jobbar ju inte? Nej, det gör de förvisso inte, men de har i allra högsta grad gjort det så det räcker. Pensionen är en fördröjd lön. Det är pengar som de jobbat i hop under många års slit och släp. Borde det inte räknas? Borde inte våra pensionärer premieras nu när det gå så himla bra för Sverige?

Lite skrämmande är att så många av pensionärerna tycks ha varit helt ovetande om det här förslaget tills nu. Allianspartierna sa klart och tydligt under valrörelsen att endast de som är i arbete skulle få del av denna skattelättnad. Inga pensionärer, sjukpensionerade eller arbetslösa. Men, det örat har man inte lyssnat på. I stället får vi socialdemokrater kritik av pensionärerna för att vi inte var tydliga och sa vad alliansen tänkte göra. Märkligt.

Tänk om vi hade fått i gång en rejäl debatt under valrörelsen kring den här frågan om jobbavdraget, ja vem vet, då kanske valutgången hade blivit annorlunda. Då hade vi kanske undgått det stora pensionärstappet. Vi förlorade som bekant många pensionärer i det senaste valet. Samtidigt får vi inte glömma att pensionärernas egna organisationer också har ett ansvar att hålla sig àjour med frågor som berör deras medlemmar, inte minst under en valrörelse. Men där gick de tydligen bet. Nu först har de insett den stora orättvisan med jobbavdraget och med andra beslut också för den delen. Det är så dags nu...

Förresten, nu har majoriteten i Riksdagen fattat beslut om att bl a akutsjukhus kan försäljas till privata intressenter. Med bara fyra rösters övervikt antogs förslaget. Stopplagen är nu ett minne blott. Eller som min moderata bänk-granne sa:
- Nu får ni ytterligare något att återställa när ni får makten.
Han sa faktiskt när och inte om. Intressant. Och jag undrar jag om inte den "heliga" alliansen börjar bli lite trötta på att regera? Vi är många som inte känner igen Fredrik Reinfeldt längre. Klarar de att hålla tiden ut, mån tro?
Vi får väl se...

Pia

Då var det över för denna gång. Första maj. Tänk vad märkligt det känns så här efteråt, tomt på något vis. Man laddar ganska rejält inför ett förstamajtal. Skriver och ändrar och ändrar igen, och filar lite till. Riktigt nöjd blir man förstås aldrig. När manuset väl är skrivet så handlar det kanske ännu mer om hur man väljer att framföra sitt tal. Det sägs att publiken bättre kommer i håg hur man säger något än vad man säger. Så om man vill hårdra det hela så skulle jag egentligen kunna haspla ur mig vilka rappakaljor som helst, huvudsaken är att jag gör det tillräckligt intressant. Nej, så går det naturligtvis inte till. Mycken möda läggs ner på innehåll, ordval och formuleringar.

Men visst var det skillnad jämfört med förra året? I år kände jag att det verkligen rörde på sig runt de röda fanorna. Människor är upprörda och ilskna över den politik som förs. De som redan har mycket kommer att få ännu mer. Det har till och med riksdagens utredningstjänst konstaterat. (RUT) Och som en äldre dam från Kolsva sa till mig för ett tag sedan: - De där är ju inte riktigt riktiga. ( Hon menade förstås alliansen. ) Jag tror att damen från Kolsva i första hand avsåg på vilket sätt de för sin politik. De verkar helt och hållet strunta i människors oro utan bara kör på i ullstrumporna.

Och på tal om att köra på så var jag till Västerås i lördags på en manifestation som Sveriges motorcyklister anordnade mot den höjda trafikförsäkringspremien som träder i kraft nu den 1 juli. Runt 450 knuttar och spättor slöt upp och visade sitt stora missnöje mot förslaget. Häftigt! Höjningen kommer att slå hårdast mot motor-cyklisterna och alla yngre bilförare. Av någon outgrundlig anledning fanns inte en enda representant där för alliansen, inte ens de lokala företrädarna. Ganska svagt, tycker jag nog. De måste väl ändå kunna stå upp och försvara sina förslag. Men icke då. Jag var den enda politikern som var där. Naturligtvis passade jag på att dela ut våra flygblad om det systemskifte som den här förändringen av trafikförsäkringen kommer att ge upphov till. Och vilket stöd jag fick. Oerhört uppskattat och folk kom självmant fram och tog flygblad och det är inte så vanligt, minsann.

Så det rör på sig på flera fronter. Inte minst när det gäller utförsäljningen av statliga bolag. Det är tydligen något som får folk att se rött och det är så skönt när medlemmar från  våra s-föreningar tar initiativ till protestlistor. Rör inte våra gemensamma tillgångar! Jag var på en offentlig hearing kring just denna fråga som näringsutskottet anordnade förra veckan i riksdagen. Ordförande Karin Pilsäter, fp, var mycket noga med att i sin inledning poängtera att propositionen som var föremål för dagens utfrågning heter  försäljning av statliga företag och inte utförsäljning av desamma. Som om det skulle vara någon skillnad. Det viktigaste för regeringen tycks vara att sälja till vilket pris som helst. Om inte det är utförsäljning så vet inte jag...

I fredags hade vi 46,3% enligt en opinionsmätning. Det säger en hel del. Visserligen är det inte val än på några år men om jag vore en "allians" skulle jag nog börja bli lite orolig. De har ju heller ingen Mona.

Pia

Magiskt. Overkligt. Fantastiskt. Omtumlande. Är det verkligen sant? Har vi nu äntligen fått vår första kvinnlga partiledare efter 118 år? Jo, det har vi. Och som vi har väntat. Men nu så. En enig kongress utsåg i helgen Mona Sahlin till vår nya partiledare. Det går nästan inte med ord beskriva den stämning som rådde i kongresshallen i Stockholm när klubban föll och Mona blev vald. Det fullkomligt kokade av glädje, av värme, av stolthet och av en massa förväntningar förstås. Glädjetårarna rann nog på de flesta av oss. Inte minst hos Mona själv.

Om Göran Persson fällde någon tår såg jag däremot inte. Han tyckte själv på en direkt fråga att han lyckats hålla sig kontrollerad under hela denna sista vecka som partiledare. Sentimentala är vi alla som politiker och vi älskar att gråta, sa han, men han tyckte ändå att det hade gått över förväntan med alla avtackningar. För många sådana har det blivit. I tisdags hade vi i riksdagsgruppen vår avtackning av Göran. Det kändes också lite märkligt. Han kommer in, sätter sig vid podiet, frågar gruppen om vi är redo att börja mötet och vi svarar ja,  precis som vanligt. Men, det är något som inte stämmer. Lågmäld, trött och nästan lite ointresserad går han igenom dagordningen punkt för punkt. Ögonkontakt går inte att få. Antingen så tittar han upp i taket eller ner i golvet.

Då börjar jag osökt att tänka på den kända strofen ur låten "Det är då som det stora vemodet rullar in...". För vemodigt är det förstås när sista versen ska sjungas för en man som har berört och upprört så många människor. Själv bedyrar han att det enbart ska bli skönt att få ägna sig åt egna intressen och slippa stå i rampljuset dagligen. Jag tror att det är en sanning med viss modifikation. Han har älskat strålkastarljuset. Inte tu tal om annat. Det skulle inte förvåna mig om han om något år är tillbaka i ett måhända blekare rampljus och i en liten annan roll. Men ett är säkert - vi kommer med största sannolikhet få möta Göran Persson i medierna även framledes.

Men nu är det Monas tur. Hennes installationstal i söndags innehöll det mesta och var oerhört laddat. En av Monas många goda egenskaper är att hon vågar vara självkritisk. Hon ställde många relevanta frågor om varför det gick som det gjorde i valet och frågor om vad vi måste göra för att vinna tilbaka förtroendet. Och att ställa frågor är bra, men det är svaren som räknas. Vi måste snabbt komma igång med förnyelsearbetet kring ett antal frågor som vi har förlorat mark kring, t ex skolan och utbildning, ungdomsfrågor överlag och inte minst den alltid lika aktuella frågan om jobben. Var kommer jobben att finnas i framtiden?

Om tre och ett halvt år är det val igen. Då ska  vi vara redo. Då ska våra svar vara glasklara. Då ska vi vinna tillbaka väljarnas förtroende. Dags att börja jobba nu!

Pia

Jag säger bara - vilken tur att Melodifestivalen finns. Detta underbara spektakel där proffs och glada amatörer möts i en sprakande smällkaramell. Glitter och glamor, kindpussar hitan och ditan och alla smaskiga löpsedlar. Inga hemligheter här inte. Musikaliskt är det väl ingen höjdare alla gånger, men vad spelar det för roll när vi får lär känna alla dessa vackra människor, alla intressanta artister med de häftiga kläderna och de hippa frisyrerna som vi andra bara drömmer om. Lite flärdfullt sådär.

Så länge jag kan minnas har jag suttit som klistrad framför TV-apparaten när Melodifestivalen har gått av stapeln. Och det fina med kråksången är att jag nästan alltid har bevistat programmet tillsammans med mina väninnor eller andra goda vänner. Och som vi har skrattat! Många underbara stunder som man inte glömmer i första taget. Min väninna Ulla har spelat in alla Melodifestivaler sedan 1982 och när vi känner för något riktigt kul så plockar vi fram det året när Siw Malmkvist deltog. (Var det 1989, tro?) Siwan är en fantastisk artist men som kanske inte lyckades fullt ut detta år. Förmodligen var det en koreograf som hade lagt sig i och tvingat på henne en del danssteg som hon inte riktigt behärskade. Det blev liksom lite tokigt där. Men jag och Ulla har i alla fall lärt oss dessa danssteg och vi brukar vid speciella tillfällen få visa upp våra konster för en utvald publik under stort jubel.

Min vana trogen slängde jag mig i TV-soffan i lördags för att avnjuta den första delfinalen i årets upplaga. Tack och lov för Anna Book för utan henne hade hela föreställningen fallit platt. Men så plötsligt ringer telefonen här hemma. – Jamen, hej! Det är Gunnel från Östersund. Du tittar väl på Melodifestivalen?
Wow. Här ringer min väninna som jag inte har träffat på säkert tio år och vill göra en koll. Precis som på den gamla goda tiden. Mycket skratt förstås innan vi till sist avlade våra  "jurykritiska" omdömen. Juryn i Idol bleknar i jämförelse. Naturligtvis var vi rörande överens om allt - artisterna, kläderna och frisyrerna. Men mitt i allt detta rymdes också samtal om vardagen, vad-har-hänt-sedan-sist-vi-sågs-snack och en massa politik. Gunnel tyckte absolut att jag som ledamot i trafikutskottet borde göra en resa med Nabo-tåget som är ett samprojekt mellan Sverige och Norge och som har sin bas i Östersund. Jamen, självklart. Jag kommer Gunnel! Men inte än. Finalen i Globen först, du vet...

Fick ett telefonsamtal häromdagen från en kollega på mitt naturbruksgymnasium i Sala. Han heter Kaj och är idrottslärare på skolan. Det blev mycket dittan och dattan för det var rätt länge sedan vi träffades men det mesta kretsade förstås kring eleverna. Jag känner mig faktiskt lite "off" nu eftersom mina sista elever tog examen i våras. De som går där nu känner jag inte igen. Känns lite märkligt efter alla dessa år, men så är det.

Jag blev något förvånad när Kaj berättade att en fjärdedel av alla elever som går i årskurs 3 på vår skola i bästa fall kommer att få ett IG eller i sämsta fall ett streck i slutbetyget i ämnet idrott. Vad beror det på? Hög frånvaro hos de flesta, enligt Kaj.Tycker eleverna verkligen att idrott är så tråkigt att man helt enkelt struntar i att vara med? Jag tror inte att det är där skon klämmer, det måste finnas andra anledningar. Det visar sig också att det mest är tjejer som struntar i idrotten. Jaha, och varför det då? Man vill helt enkelt inte visa upp sin helt normala kropp eftersom den inte ser ut som de där trådsmala typerna  som Victoria Beckham och allt vad de nu heter. Eller så har man har inte haft råd att köpa de där hippa gympakläderna.  Eller så säger man att "det där har jag aldrig gjort förut så därför kan jag inte göra det nu heller eftersom jag inte kan." Många  tjejer är livrädda för att misslyckas i en värld där bara framgång räknas.

Och, vad gör man som lärare då? Ska man falla till föga och inte tvinga dessa unga damer att delta eller ska man försöka hitta andra vägar för att nå fram? Självklart måste nya vägar trampas upp för det är ju oerhört alarmerande när vi dessutom vet att de allra flesta, både tjejer och killar, behöver röra på sig  ännu mer. Samtidigt höjs det röster för att utöka timantalet för ämnet idrott. Det är nog en klok tanke men det räcker inte. Vi når inte de tjejer som i dag avstår från idrotten genom att skapa fler idrottstimmar på schemat. Här behöver alla goda krafter samverka och nya förebilder tas fram för att få en ändring till stånd. Mindre undervisningsgrupper, stärka självförtroendet, ett större elevbestämmande och sist men inte minst - lägg prestationskraven åt sidan. Låt ämnet idrott i första hand få vara roligt! Då tror jag att fler tjejer kommer att gå på idrottslekitonerna och tycka att det är meningsfullt. Och det är dithän vi måste sträva.

Vågar man utbrista det fantastiska ordet äntligen? Kommer det nu äntligen bli en Citybana i Stockholm? Regeringens snabbutredare har som bekant lagt fram sin rapport där han förordar Citybanan som ska ge två nya spår till pendeltågtrafiken. Det tredje spåret ,som moderaterna har talat sig varma för, kommer inte att lösa de kapacitetsbroblem som redan finns idag och som kommer att finnas framöver.

Det var väl det vi visste. Herregud, frågan har utretts i 10 år så något förvånade blev vi när den nya alliansregeringen återigen skulle utreda Citybanans byggande. Men frågan är en liten knepig nöt för borgerligheten att knäcka eftersom de inte är överens sinsemellan. Dessutom finns det inom moderaterna lite olika uppfattningar. Det märkliga är att för bara ett år sedan så skällde centerpartisterna som bandhundar på dåvarande infrastrukturministern Ulrica Messing varför hon aldrig kom i gång med Citybanan. Hon ville ha en så tillförlitlig budget som möjligt innan första spadtaget skulle tas och det fick hon också. Projektet landade då på 13,7 miljarder varav statens del är drygt 9 miljarder. Resten är det tänkt att Stockholms stad och Stockholmsläns landsting ska stå för. De ska finansiera de två nya stationerna som ska byggas: City och Odenplan. Och det här är lite intressant faktiskt. Enligt Banverkets experter så har landstinget i Stockholm höjt ambitionsnivån, som det heter, på de här två stationerna jämfört med vad som var tänkt från början. En merkostnad på 4 miljarder. Det är pengar som inte vi i riksdagen kan besluta över utan den frågan äger Stockholms stad och deras landsting. Men borgarna anklagar oss sossar i riksdagen för att tillåta Citybaneprojektets kostnader att skena i väg. Detr är inte riktigt sanningen och det förvånar mig att inga journalister är och gräver lite mer kring de här uppgifterna.

På tal om journalister så slutar man aldrig upp att förvånas. Eftersom jag sitter i trafikutskottet och är vår taleskvinna i just frågan om Citybanan så ringde jag runt till ett antal olika tidningar, lokala radiostationer och Tvärsnytt och bad att få kommentera utredarens förslag. Det togs tacksamt emot från de allra flesta men inte från min egen ortstidning. Journalisten jag pratade med undrade lite yrvaket vad frågan handlade om. Lugnt och sakligt försökte jag lite kortfattat redogöra för huvuddragen. Jamen, undrar då denna journalist, berör det verkligen Sala? I det läget har man god lust att "läxa upp" denna lokala tidnings företrädare och påminna om att Sala faktiskt är en del av Sverige, att många Salabor reser med tåg till och från Stockholm och att många av de resenärerna i dag får uppleva ständiga förseningar. De förseningarna beror till största del på den spårbrist som råder. Men finkänslig som man är så svarade jag bara att Citybanan är en fråga som berör hela landet. Sedan hörde jag inget mer från ortens enda tidning som endast bevakar lokala nyheter, minsann. Jo, jo...

Gott slut och ett gott nytt får jag så här på årets sista timmar tillönska er alla. Nu tar vi nya friska tag år 2007.
Pia

Hej!
Tidigt i våras mötte jag Sören. Han berättade för mig att han och en bekant till honom under ett par års tid jobbat fram en miljövänlig båtbottenfärg. Det var oerhört fascinerande att lyssna till honom. Så engagerad och så övertygad. Han brann verkligen för sin idé. Men nu var pengarna slut. Inga problem, trodde jag. Vi har ju beslutat om åtskilliga extra miljarder till just små företag som är på väg upp och som är i behov av riskkapital. Efter kontakter med näringsdepartementet ringde jag upp Sören och berättade om de möjligheter som stod till buds. Vinnova heter den myndighet dit han i första hand skulle vända sig. Sören blev så hjärtinnerligt glad och samtidigt förvånad över att jag kunde ta mig tid att engagera mig i hans öde. För mig var det bara så självklart.

Det har nu gått en tid och för några veckor sedan ringde Sören upp mig och lät lite sådär missbelåten. Det var visst inte så himla enkelt att få något bidrag när allt kom till kritan. Om det fanns en koppling till någon högskola eller universitet så skulle det underlätta betydligt, enligt Vinnovas företrädare. Märkligt, tänkte jag. Här fattar vi beslut i Riksdagen om att satsa extra mycket resurser på innovativa och kreativa krafter i vårt avlånga land, men hur fungerar det i praktiken egentligen? Sören har inga som helst kontakter med någon Högskola. Han har gått livets hårda skola och råkar ha ett genuint intresse av båtar och miljö. Ska han diskvalifiseras för det?

Jag lovade Sören att ta kontakt med Vinnova för att höra vilka regler som gäller och hur Sörens ärende har hanterats. Som alltid när jag ringer någon på mitt riksdagsuppdrags vägnar presenterar jag mig som Pia Nilsson, riksdagsledamot. Och hoppsan, vad det tog skruv den här gången. Nej, nej, inte sa reglerna att det var nödvändigt med någon högskolekontakt inte. Visst, visst skulle vi ge alla chans till bidrag. Ja, ja, hans produkt var verkligen intressant. Visst, visst, skulle han ta kontakt med Sören igen.

En halvtimme senare fick Sören ett telefonsamtal från herr Vinnova. Nu skulle de  träffas och sätta sig ner och verkligen gå ignenom affärskonceptet. Om det fanns behov av mer stöd så skulle Vinnova självklart bistå med det. När jag pratade med Sören häromdagen lät han sådär lycklig och hoppfull igen. Måtte det hålla hela vägen ut den här gången. Jag kommer naturligtvis att hålla ett vakande öga på ansvarig myndighet.
Må så gott!
Pia