pias blogg

Mitt uppdrag är verkligen inte likt någonting annat. Det är hela tiden från det ena till det andra och det är väl det som är tjusningen med riksdagsuppdraget. Man får hela tiden anta nya utmaningar som ibland kan te sig helt omöjliga. Förra veckan var vi plenifria och slapp Stockholm, men i stället var det jobb på hemmaplan och det är ofta väldigt roligt. Som att hålla en personlig men politisk betraktelse över vad som händer i Sverige. Den möjligheten fick jag på fackförbundet ST:s lokala medlemsmöte i Västerås i måndags.

Nu sällar sig ST (facket som organiserar statligt anställda tjänstemän)visserligen till skaran opolitiska och det gör det kanske ännu mer intressant. Vad menar de med att vara opolitiska? Är det att inte ha åsikter? Är det att inte vara samhällskritisk? Är det att inte få tycka vilket politiskt parti som bäst företräder ens eget fackförbunds hjärtefrågor? I sådana fall begick ST:s medlemmar i Västerås grova klavertramp i måndags.

Vi hade mycket frejdiga men seriösa diskussioner kring ett antal olika politikområden och många tydliga åsikter lyftes fram, inte minst kring AMS och Försäkringskassans framtida uppdrag. Uppenbart är att tjänstemän som arbetar där vet väldigt lite vad regeringen vill med verksamheterna, vilket bevisar att alliansen inte är så intresserade av att diskutera detta ens med de medarbetare som berörs. Annars brukar regeringen ofta lyfta fram just medarbetarnas viktiga roll när det t ex handlar om effektiviseringar. Men det är som vanligt, höll jag på att säga, man säger en sak och gör någonting helt annat.

Något som bekymrar mig är vad t ex arbetsförmedlarnas kritik tar vägen. De framkom en rad kritiska synpunkter som medarbetare har framfört till sin ledning men som av någon outgrundlig anledning tycks stanna där. Vad beror det på? Arbetsförmedlarnas synpunkter är alldeles för värdefulla för att bara stoppas ner i någon byrålåda och glömmas bort. Kan någon ansvarig chef tala om för mig hur detta kan komma sig?

Jo, jag pratade om omöjliga uppdrag inledningsvis. Ett sådant fick jag för sådär ett par månader sedan och som skulle slutföras i onsdags. Jag skulle hålla föredrag om hur jag som ledamot i trafikutskottet ser på svensk åkerinäring och vilken uppgift de kan fylla i framtiden.

Ni vet hur det är när en förfrågan kommer, man tackar ja och tänker att det där hinner jag ta itu med längre fram. Och så helt plötsligt så var det bara tre dagar kvar. Där satt jag med den värsta av skrivkramp och visste inte var jag skulle börja. Men som tur är har man kollegor och andra sakkunniga kring sig som kan ett och annat så krampen släppte till slut. Nu är jag en sån som blir väldigt nyfiken när jag får veta något att jag gärna vill veta lite mer. Problemet med det är att det blir rätt så tidskrävande men oerhört lärorikt.

Inte kunde väl jag tänka mig att någonsin sitta och grubbla över boogietryckens fördelning, men det var precis vad jag gjorde plus en massa annat förstås. Det förväntas väl inte att jag ska kunna alla detaljer, men för att skapa förståelse och respekt för mina politiska visioner så kan det vara en fördel att åtminstone känna till vissa begrepp. Så snacka om att jag lärde mig mycket både inför och under den dagen. Och som sagt, det är ett privilegium att få träda in i många olika världar oavsett vad det än handlar om.

Pia

- Tänk vilken otur han har ,Fredrik Reinfeldt , med sitt folk då. Så tokigt det kan bli.

Jag vill inte påstå att min mamma var direkt upprörd härom kvällen när hon tyckte till om det som har upptagit massmedias totala uppmärksamhet den senaste veckan. Nej, hon var mer blasé och det oroar mig ännu mer. Kan det vara så att det har rapporterats för mycket om Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare att folk helt enkelt inte orkar tro att det är fullt så allvarligt? Det kan finnas en uppenbar risk, är jag rädd.

Inte nog med att ministrar får gå på grund av obetalda TV-licenser eller efter att ha anlitat svart arbetskraft, för Ulrica Schenströms del (vi brukar lite skämtsamt kalla henne för Skuggan) handlar det om att begå det fatala misstaget att förneka att hon hade druckit vin för 945 kronor tillsammans med en politisk reporter på TV4. Som om inte det vore nog så har hennes efterträdare heller inte rent mjöl i påsen efter att ha köpt hantverkstjänster svart. I ljuset av alla dessa "affärer" ter sig Michael Odenbergs avhopp som rena civilkuraget. Allt detta sammantaget gör att risken finns att människor blir likgiltiga och kanske rent av tycker lite synd om Fredrik Reinfeldt.

Min mamma tycker att han har haft otur och jag är säker på att fler resonerar på liknande sätt. När jag och min kompis Maria skrev vår C-uppsats, om hur väljarna uppfattade mediernas rapportering kring Ny demokrati, kunde vi konstatera att det fanns en kategori som tyckte synd om Berth Karlssons efter den brutala behandling han fick i TV av journalisten Olle Stenholm. Att Berth inte kunde svara på de frågor han fick ansåg man berodde på att Stenholm gick för hårt åt honom. Denna kategori väljare, som i vår undersökning visade sig till största delen vara medelålders kvinnor, gav Berth Karlsson och Ny demokrati sitt fulla stöd i stället.

Sedan har vi detta med svart arbetskraft som verkar vara ganska accepterat hos delar av väljarkåren. Många kanske just därför tycker att det inte är så farligt, trots allt. Ingen är väl felfri. Nej, så sant som det är sagt, men det är oerhört allvarligt när moralen hos ett flertal av den borgerliga regeringens medarbetare är så låg att man inte ens klarar av att leva upp till sina egna fattade beslut. Det har gått så långt att de själva faller offer för de nyinrättade kontrollfunktioner som de har tillsatt inom så gott som samtliga myndigheter.

Har vi inte rätt att ställa högre krav än så på våra demokratiskt utsedda företrädare som ska styra vårt land i hela tre år till? Om det nu blir tre år till.

Pia

 - Har kungen verkligen bestämt saker i Sverige? undrade dottern förvånat.

Av någon anledning hamnade familjen i ett samtal om kungahuset härom kvällen. Det började med att drottning Elisabeth helt plötsligt dök upp i TV-rutan. Sambon här hemma var då snabb med att upplysa dottern om hur idiotiska engelsmännen är som betalar hundratals miljoner för sitt kungahus varje år till ingenting, pengar som skulle kunna gå till annat. (Jag trodde att han skulle säga något om att hur många nya golfbanor som helst skulle kunna anläggas för de pengarna, golf-fantast som han är, men den här gången lät han bli.)

I stället kom diskussionen att handla om vilken funktion kungen och kungahuset egentligen har och om det är värt pengarna. 100 miljoner om året betalar vi kungen och hans hov varje år för att de på bästa möjliga sätt ska representera vårt avlånga land.

- Vaddå, kan inte någon annan göra det då? frågade dottern. Måste det vara en kung som åker till andra länder och talar om för dem hur bra vi är? Det kan väl vem som helst göra. Gör han ingenting annat då?

Jo, det gör han nog, men jag vet inte vad. Ärligt talat vet jag faktiskt väldigt lite om vad han och övriga kungafamiljen pysslar med, och lika ärligt talat så bryr jag mig heller inte så mycket om det. Det kanske jag borde göra, i egenskap av skattebetalare, men det finns liksom en del andra saker att lägga sin energi på.

Just ja. Kungen har ju faktiskt en annan viktig uppgift, nämligen att öppna det nya riksåret för oss ledamöter. Han har då inte under mina tre år i Riksdagen tilltalat oss med "Kära Örebroare". I år var han riktigt i stöten och sa något om klimatpåverkan och den hotade miljön. Det går framåt.

Dottern började nu bli irriterad över, som hon tyckte, mina dumma svar.

- Jamen, måste man vara kung för att hälsa er välkomna till Riksdagen då? Hur knäppt som helst. Det måste väl ändå vem som helst kunna göra.

Så sant. Jag berättade i alla fall om hur kungar har styrt och ställt i Sverige genom år-hundraden och alla dessa krig och fredsuppgörelser som har varit. På den tiden bestämde kungen också hur stora skatterna skulle vara så att vi klarade av att ha en stark armé. Att människor hade det eländigt spelade mindre roll, huvudsaken att det fanns pengar till krig.

Nu har kungen inte de befogenheterna längre, tack och lov. Nu får han i stället försöka se så respektabel ut som möjligt och charma våra internationella vänner så att de faller pladask, för då får vi ännu flera jobb till vårt land sägs det.

Men jag måste bara berätta för er, om ni inte redan visste det förstås, vad som står i successionsordningen. För det första har en kung eller drottning i Sverige inte religionsfrihet som vi andra utan det är den rena evangelistiska läran som gäller. Det är den läran som Svenska kyrkans idéer vilar på. Men det är ändå inte det värsta, lyssna på detta:

En prins eller prinsessa får inte gifta sig med vem hon eller han vill. Successionsordningen säger att regeringen måste godkänna den person som en prins eller en prinsessa ska gifta sig med.

Va? Det hade jag ingen aning om. Visserligen är denna successionsordning från 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins, men nu skriver vi år 2007 och samma ordning gäller. Det är ju barockt! Tänk om det verkligen är så att kronprinsessan Viktoria går i giftastankar med den där Daniel eller vad han nu heter? Tänk om Fredrik Reinfeldt fortfarande är statsminister då och får för sig att Daniel inte är fin nog? Han kanske inte har tillräckligt blått blod? Fredrik Reinfeldt kanske rent av säger nej? Han har ju faktiskt möjlighet att göra det, enligt en av våra grundlagar. God save the king, eller vad säger man...?

Pia

Jag säger bara Kenneth Skoog. Vilken hjälte. Du är värd hur många tusen tack som helst.

Det hände förra lördagen. Jag skulle åka och hämta dotterns kompis Matilda som skulle sova över hos oss. För en gång skull var jag ute i så pass god tid att jag hann slinka in på Åkrahallen och handla lite till kvällen. Konstaterade samtidigt att jag nog behövde tanka bilen. Sagt och gjort. Efter att ha gjort mina inköp tankande jag så bilen vid Volvopumpen som ligger på samma område. Åker sedan mot Salas enda rödljuskorsning, som ligger alldeles intill Åkrahallen, och svänger vänster för att komma hem till Matilda. Efter några minuter är jag framme och vi skjutsar först Matildas mamma till firmafesten innan vi åker tillbaka till Stora Ensta där dottern väntar.

Väl hemma, när alla kuddar, täcken och väskor var på plats, sätter jag mig vid datorn för att leta material inför en interpellationsdebatt som skulle gå av stapeln en vecka senare. Så plötsligt ringer det.

- Är det Pia Nilsson jag pratar med? undrade en försynt man i andra änden.

- Ja det är det, svarade jag och tänkte att det nog var en väljare som antingen ville skälla eller ha synpunkter på något.

- Jag heter Kenneth Skoog och jobbar här i Sala. Du, det är inte så att du saknar din plånbok? Tycker att jag känner igen dig på kortet här...

Inom loppet av tre röda sekunder når min EKG-kurva Himalayas höjder och min hjärnas tankebanor formas till ett enda stort fågelnäste. Men herregud, hur sjutton kan han ha kommit åt min plånbok? Plötsligt slog det mig hårt och brutalt - visst, jag la ju plånboken på biltaket när jag tankade och hade inte en tanke på det när jag sedan åkte vidare till Matilda.

Gud så pinsamt och genant. Var hade han hittat den? Då började han berätta. Han hade precis som jag varit och handlat och skulle sedan svänga vänster mot centrum vid rödlyset när det blir rött och han stannar bilen. Då ser han en blodrödfärgad lite mindre plånbok som ligger mitt i korsningen. I samma ögonblick kommer en bil med ett gäng killar från Avestahållet och tvärstannar när de får syn på plånboken. Snabbt som attan hoppar en av killarna ur bilen, rafsar åt sig plånboken och drar sedan vidare ner mot centrum.

Märkligt, tänkte Kenneth Skoog. En typisk tjejplånbok både till färg och till form som knappast kan tillhöra de där grabbarna, varpå denne Kenneth Skoog tar upp jakten på de unga förövarna. De blir förmodligen så stressade att de efter ett par kilometer helt sonika kastar ut plånboken från en av bilrutorna. Kenneth Skoog stannar sin bil och plockar upp den.

Min första tanke var förstås att plånboken nu var länsad på pengar, riksdagskort, SJ-kort, körkort, bankkort och allt annat man brukar ha däri. Plånboken rymmer ju halva ens liv, herregud. Men döm om min förvåning när Kenneth så berättade att samtliga kort fanns kvar, även de på dottern. Helt otroligt! Några pengar kunde han däremot inte hitta men en jädra massa kvitton. Skit samma med de pengarna, alla id-handlingar var ju kvar.

Men varför gjorde sig Kenneth det besväret att åka efter killarna i den där bilen, kan man ju undra? Jo, han förstod som sagt ganska snabbt att det inte var deras plånbok och han hade själv blivit av med sin för en tid sedan och vet vilket jobb det är med att spärra bankkort och fixa körkort och allt annat som måste göras. Vilken hjälte, va?

Pia

Har haft lite intressant prat med min dotter den senaste veckan. Om dittan och dattan mest, men också om politiken. Och det har kommit helt på hennes initiativ, tro´t eller ej. Hon undrar t ex över skatter. Varför finns de?

Glad i hågen och, som jag själv tycker, superpedagiskt  försökte jag ta mig an den angenäma uppgiften att förklara för henne det fina med den kråksången. Om hur viktigt det är att alla får gå i skolan, oavsett om man har rika föräldrar eller inte. Om hur viktigt det är att alla som behöver får sjukvård får det, oavsett om man är rik eller inte. Om hur viktigt det är att alla kan få låna en bok på bibblan, oavsett om man har pengar eller inte. Om hur viktigt det är att de som blir sjukskrivna får pengar till mat och hyra och att alla som blir gamla får sin pension och hemtjänst om man så behöver.

Sist men inte minst berättade jag för henne att vi sossar inte vill att alla ska betala lika mycket i skatt, utan att det är de som tjänare mest som får betala mest i skatt. Jodå, hon kunde väl nästan tycka att det var bra. Men ändå inte riktigt.

- Jag tycker att det är lite taskigt att låta så många tjejer betala skatt. Man skulle låta alla tjejer som t ex jobbar i klädaffärer slippa betala skatt, för då skulle dom kunna ha kvar sina pengar eller köpa kläder för dem.

- Jamen, alla måste ju betala någonting i alla fall. Det är liksom det vi kallar för solidaritet.

- Nu säger du såna där svåra ord igen. Men vaddå, det finns väl andra som kan betala mer i stället?

Det var just det. Vissa kan onekligen betala mer, men att låta några slippa helt ställer jag inte upp på. Men i min dotters värld just nu kretsar mycket kring kläder och att man ska vara bussig mot tjejer som bara är bäst.

Och som av en händelse råkade vi titta på duellen i söndagskväll mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I normala fall brukar hon dra sig undan till datorn när det vankas politiska program på TV, men just den här kvällen blev hon sittandes bredvid mig i soffan. Efter ett tag säger hon:

- Hur är den där Fredrik Reinfeldt egentligen? Han verkar inte vara så bra. Men Mona Sahlin pratar i alla fall nästan så att man förstår och hon säger rätt bra saker, mamma.

Är det måhända ett politiskt medvetande som har börjat vakna till liv hos min dotter, eller försöker hon bara att vara mig till lags? Det lär väl dröja ett tag till innan jag får svar på den frågan. Nästa gång när vi närmar oss de politiska samtalen ska jag ge mig i kast med den viktiga uppgiften att förklara begreppet solidaritet. Självklart lika superpedagogiskt som vanligt...

Pia

Nog. Nu får det väl ändå vara nog. Nu får de väl ge sig. Regeringen. Den högerstyrda alliansregeringen som nu har regerat och raserat vårt land i ett år. De trygghetssystem som vi och inte minst alla våra äldre har kämpat så hårt för är snart ett minne blott. Jag blir rent ut sagt förbannad. Får man göra på detta viset? Här har den borgerliga alliansen försökt att slå blå dunster i ögongen på folk genom att påstå att deras politik ska bli mer socialdemokratisk än vad vi socialdemokrater själva förmår att prestera. Vilket kvalificerat skitsnack! Vad vet de om socialdemokrati? Inte ett smack!

Om alliansen tror att försämringar för deltidsarbetslösa kvinnor är socialdemokratiskt så har de absolut inte förstått. Om alliansen tror att idén med att låta pensionärer få högre skatt än oss andra är socialdemokratiskt så är de inte riktigt navlade, som min mormor sa när hon var riktigt arg på någon. Om alliansen tror att dyrare och försämrad a-kassa och privatiserad trafikförsäkring och sjukvård är socialdemokratiskt borde de ta mig tusan skämmas! Detta är så långt ifrån socialdemokrati som man bara kan komma, och jag tror att människor nu börjar förstå det. Var det verkligen den här politiken väljarna hade förväntat sig? Knappast.

- Ja men, vi gör bara det vi gick till val på och alla dessa beslut är nödvändiga för jobbens skull och för att komma åt utanförskapet som socialdemokraterna skapade under sina tolv år vid makten, säger allianspolitikerna och försöker låta så övertygade som möjligt.

Men det skär sig. Det går inte hem längre. Väljarna tycks ha genomskådat lögnerna.

Visst, det har skapats en massa nya jobb det senaste året, men är det verkligen ett resultat av en borgerligt styrd alliansregering? Tror knappast det. Det mesta beror på den högkonjunktur som vi är mitt inne i och då anställer företagen därför att det finns behov av att göra det. Jag frågade en företagare från länet för en tid sedan om han tyckte att det var någon skillnad för honom som företagare nu när alliansen styr. Anställer han t ex fler under 24 år för att bli befriad från arbetsgivaravgiften? Anställer han fler nu när provanställningstiden har utökats?

Nej. Svaret blev ett tveklöst nej. När det finns behov av att anställa så anställer man och då är en lägre arbetsgivaravgift inte det avgörande. Man vill ha den mest kompetenta arbetskraften.

Tro då inte att alliansen har hörsammat det, icke, icke. I stället vill man, hör och häpna, begränsa möjligheterna för gymnasieelever på yrkesprogrammen att få den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Är inte det underligt? Man ska inte låta alla elever få tillräckligt med kunskaper i svenska, engelska och matte. Förstår ni att man blir upprörd?

Och hur kan man bara tro att det blir fler jobb genom att sänka a-kassan? Under år 2006 skapades 96 000 nya jobb utan att röra a-kassan, utan att försämra för pensionärer och utan att sälja ut sjukhus och statliga företag till privata intressen. Det lyckades vi socialdemokrater med genom att föra en solidarisk politik.

Om tre år är det val igen och då kommer folk att ha stora förväntningar på oss. Hur ska vi socialdemokrater lyckas återskapa den trygghet som har varit Sveriges främsta signum? Den nöten bli svår att knäcka eftersom vi inte vet hur mycket mer som kommer att nedmonteras innan den här alliansen är färdig. Vi vet heller inte hur konjunkturen kommer att se ut om tre år. Men det allra viktigaste för oss är att återskapa förtroendet hos folket, förtroendet att bedriva en solidarisk politik där vi alla drar vårt strå till stacken efter förmåga och där vi sedan ger till var och en efter behov. Det är socialdemokrati, mina vänner.

Pia

Varje måndag, onsdag och fredag är det lite "fest" här i Sala. Då kommer nämligen allas vårt husorgan Sala Allehanda ut i våra brevlådor. Man bläddrar först lite förstrött igenom tidningen, stannar till vid sidan födda och döda och kolla om det är någon man känner. Går sedan vidare till insändarsidan och läser vad Salaborna tycker om politiken, om änderna i dammarna eller om buset på stan. Kommer så småningom fram till sidan två som varje måndag liknar det värsta polisprotokollet. Det är misshandel, stölder, fyllkörning, ja allt som har polisanmälts under helgen finns att läsa i tidningen. Intressant tycker många, skittråkigt, tycker jag.

Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de i klädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.

Och det har gått väldigt bra för dem båda. Duktiga och lyckosamma frisörer som det är hart när omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.

Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.

Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.

- Jaha, vem har vi här då?

- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.

- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?

- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.

- Hallelujah, varsågod.

Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.

- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.

Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.

Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?

Pia

Tänk att tävlingar mot vår främste ärkerival Finland kan väcka så mycket känslor. Hur många gånger har man inte suttit som klistrad framför TV:n när det har spelats hockey-VM mellan Sverige och Finland med en puls som får technomusiken att blekna. Och det spelar inte någon roll om det gäller medalj eller inte, det är lika viktigt ändå. Att slå Finland tycks vara det ultimata kraftprovet för oss svenskar, oavsett om man är idrottsintresserad eller ej. I helgen var jag och dottern och såg Finnkampen i Göteborg. Och det var lika där. Patriotismen fullkomligt flödade. Och hur mycket finländarna än bjuder till så har de ingen Carolina Klyft, ingen Emma Gren eller någon Johan Wissman. Så är det bara.

Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning - nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.

Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.

Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen - någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.

Pia

? Du, Pia. Nästan alla i min klass skulle rösta på moderaterna när vi hade skolval förra året. Detvar ju så himla bra, tyckte alla då. Men du, idag så är det bara två som skulle rösta på dem. Är inte det lite konstigt? undrade Ebba.

Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala.

Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.

? Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.

Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?

Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.

Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.

Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst ? att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.

Pia

Nu är det bäst att ni hukar er alla borgare för nu är vi sossar riktigt på gång! Efter ett år i karantän höll jag på att säga, opposition menar jag förstås, så börjar vi nu hitta formen. Inte bara som opponenter utan också hur vi vill forma och driva vår egen politik. Att vinna nästa val är förstås ett viktigt mål för oss, men det handlar nog ännu mer om att vinna människors förtroende i ett ännu längre perspektiv. Och för att det ska bli möjligt måste vi ha folk som är i rörelse. Vi är ju en folkrörelse, det får vi aldrig glömma.

Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?

Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ?nya? moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget, ja det står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.

I fredags så hade vi vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda våra lösningar än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.

Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.

Pia

Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!

Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.

- Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.

- Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.

Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.

Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.

Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:

 - Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?

 - Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.

 - Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?

Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.

Pia

Den här sommaren har jag försökt att vara en kritisk konsument. Det är banne mig inte så lätt alla gånger men nog så viktigt. Hur många gånger har man inte tänkt att reklamera en vara men det har liksom inte blivit av. Men nu bestämde jag mig att verkligen hävda mina rättigheter som konsument. Och faktum är att det har gått väldigt bra. Visserligen har jag ibland fått ta i lite men det har det varit värt.

Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar, ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.

Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett  reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.
Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.

För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.

Pia

Var med dottern till Tärnabadet en dag när det bara var stora vita moln som skymde solen. Här gäller det att ta tillvara på de få badtillfällen som står till buds en sommar som denna, och uppenbarligen var det fler än vi som tänkte samma sak. Mycket folk var det. Och ni vet hur det är när man ligger på en badstrand, det är omöjligt att inte höra vad andra pratar om hur gärna man än vill. Inte så att det stör mig, tvärtom, jag tycker att det är intressant att både se och höra hur människor kommunicerar med varandra och inte minst vilket språkbruk de väljer. Ett är då säkert, mobilen används väldigt flitigt av väldigt många och samtalen är i bland väldigt avslöjande. Då kan det vara lite pinsamt att vara ?medhörning?.

Annars handlar mycket av det som sägs på en badplats kring förhållningsregler, mest från mammor av någon anledning:

- Anton, du får inte hoppa ifrån kanten där. Hör nu vad mamma säger, det är djupt där!

- Om du fortsätter att tjata så åker vi hem. Mamma börjar bli trött på glasstjatet!

En del pappor finns där också men de håller ofta en lägre profil. De sitter där i sin strandstol och läser sin kvällstidning och låter mammorna skälla.

Men så plötsligt dimper det ner ett tjejgäng strax ovanför min filt. Kunde de vara runt fjorton femton år? Och tjejer i den åldern låter mest hela tiden. De tycks ha utvecklat ett speciellt sätt att kommunicera som kan vara svårt för andra, åtminstone för vuxna, att begripa. Men själva verkar de förstå precis allt. Just den här dagen var en av tjejerna upprörd över något som hade inträffat någon dag eller kväll tidigare.( Som sagt, det var inte lätt att förstå vad som sades.)

- Å då bah, när han kom då bah, så sa jag bah att vaddå, Kolla? Inte han bah! Han sa typ bah att ?näääh. Fy faann, baah! Jag bara dog.

De andra tjejerna satt andäktigt och lyssnade och blev mer och mer upprörda:

- Vilken typ, baah! Han va ju me henne också samtidit. Åh, guud! Å då bah, fatta hur mycke typ man gillar nån då?

- Då sa ja bah att vaddå typ? Nörd bah! I huve.

Så där fortsatte samtalet. Himmel och pannkaka, tänkte jag. Är det sådär det kommer att låta om några år när dottern och hennes kompisar träffas? Redan nu försöker hon reta upp mig genom att böja verb helt galet, för hon vet att jag blir löjligt irriterad. Hon säger på ren trots aldrig gav utan gedde och varje gång jag rättar henne så drar hon till med något ännu värre som gavde eller något liknande. Som svensklärare får man kalla kårar och som mamma blir man tokig, men hon påstår bestämt att man får säga hur man vill. Undrar hur det skulle uppfattas om jag i mina politiska tal skulle böja verb som jag ville:

- Fredrik Reinfeldt gavde svenska folket falska förhoppningar om mera pengar i plånboken. Man skulle nästan våga påstå att han ljugde, eller i alla fall undanhållde sanningen. Den sången som alliansen sjungde under valrörelsen klingade falskt och innehållde bara en massa tomma löften.

Gud, så illa det låter. Men tänk om jag skulle äntra Riksdagens talarstol med 14-åringarnas sätt att uttrycka sig, hur skulle inte det låta?

- Herr Talman! I går bah, då va, så kom han bah, den dära chefen för Svärje, Fredrik eller nå sån´t, å han bah sa en massa saker. Jag fatta ingenting, typ! Ja mässa mina kompisar å dom fatta heller inget. Vaddå bra? Har de blivit bra, typ hos mig eller?? Nää, bah, dyrare fack, dyrare bilförsäkring typ. Nää, är man typ besviken eller är man typ besviken?

Jag är nästan säker på att talmannen skulle ta fram sitt röda kort, om han nu har något.

Pia

Satt och pratade med min dotter häromdagen om en partikollega. Hon kunde inte komma på vem det var trots att jag försökte beskriva honom på alla sätt och vis.
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.

Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.

Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.

Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.

Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.

De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.

Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.

Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...

Pia

Nu ska det banne mig bli av. För tänk så lätt det är att skjuta på vissa saker. I morgon, kanske eller på tisdag eller så.  Nej, nu ska de bort, alla dessa långskånker i rabatterna som saknar namn. Och allt nate. Och sist men inte minst har vi dessa?ja, vad heter de nu? kål någonting? ja, ni vet säkert vad jag menar. De där gröna bladväxterna vars rötsystem bara inte går att utrota. Det spelar ingen roll hur mycket rötter man än drar upp så finns det lika mycket kvar. Det är väl bara att förlika sig med tanken att de rackarna får vara kvar.

Men efter ett par tre timmars rensning kan man nu äntligen se de blommor som finns. Nu är inte jag någon fena på växter men pioner går det bara inte att ta miste på. Flera stora buskar tronar i min nyansade rabatt. Ett helt gäng svärdliljor har gaddat ihop sig i ena hörnet. Sedan står det ett par storväxta saker längs bak som jag bara inte vet vad de heter. Blommorna brukar i alla fall bli gula. Den stora jasminbusken börjar tyvärr tappa stinget för den här gången. Man kan nu bara ana den blomdoft som spred en sådan vällust för bara några veckor sedan.

I rabatterna finns mest perenner som säkert har funnits här i ett 50-tal år. Ganska behändigt, måste jag säga. De sköter sig rätt bra själva och det fina med kråksången är att de kommer tillbaka år efter år. Ska nog kolla med de förra husägarna vad alla växter heter, om man nu måste veta allt?

Upptäckte när jag stod där alldeles svartsotig av all jord att det inte bara var ogräs som rensades bort. En hel del tankar kring politiken och livet i övrigt blev också tuktade. I politikermyllan finns så många olika växtligheter att man i bland inte kan urskilja dem alla. Det där ordspråket om att man inte ser skogen för träden stämmer rätt bra in. Det är också svårt att veta vad som är ogräs eller inte. Med andra ord är det inte så lätt alla gånger att veta vilka politiska områden man bör lyfta fram.

Vem bestämmer vad som är viktigt, kan man ju undra? Är det medierna? Det finns ju frågor som medierna över huvudtaget inte bryr sig om men som är nog så viktiga. Biståndet är ju en sådan fråga. När hade Aftonbladet eller Expressen senast ett löp om biståndet? När hade vi politiker senast en debatt värd namnet om hur biståndspolitiken fungerar? Utrikespolitiken är ett annat område som tenderar att handla mer om Carl Bilds aktieaffärer än om våra åsikter i olika världsfrågor. Varför har det blivit så? Gud, vad jag saknar Anna Lindh!

Var förresten på bröllop i går. Min väninna gifte sig till slut efter 12 år som sambo med Erik. (Det var gång nummer två för de båda kom jag just på.) En borgerlig ceremoni och allt var så fint, förutom vädret då. Snabbt och enkelt och de sa ja båda två. Jag kan inte låta bli att beundra alla som gifter om sig kanske både en, två eller tre gånger. Varje gång har de lovat att älska varandra i nöd och i lust men av olika anledningar har löftet brutits. Ändå gör de ett nytt försök och kanske ännu ett försök. Det kanske är så det ska vara? Själv är jag ogift och lär nog så förbli. Har nog lite svårt att lova så där dyrt och heligt. Men man vet ju aldrig, större under har väl skett??

Pia

Nu har ännu en nydanande och framåtsyftande skolproposition klubbats i Sverige Riksdag. Nu ska här bli ordning och reda, minsann. En ny bestämmelse ska införas där lärare får omhänderta föremål från elever om "föremålet används på ett sätt som är störande för skolverksamheten eller kan utgöra en fara för säkerheten i denna". Då börjar man förstås undra vilka föremål det är som egentligen avses. Vad är det som kan vara störande eller äventyra säkerheten i ett klassrum? Jag kommer då osökt att tänka på t ex mp3-spelare, mobiler, alkohol, knivar eller andra vapen.

Vad gäller knivar och andra vapen så är det redan förbjudet, så då kan vi styrka det från listan. Alkohol (som med fog kan sälla sig till skaran störande element oavsett var den brukas) har också sin alldeles egna förbudslag. Bort från listan. Alltså återstår mobilen och mp3-spelaren och det var nog det som lagstiftaren (d v s regeringen)
hade i åtanke med den nya bestämmelsen. Gud, vad stolt han måste vara, skolminister Jan Björklund. Tänk att gå till historien som den som inrättade en bestämmelse i skollagen om nutidens största problem i skolan - mobiltelefonen. Tänk att få bli ihågkommen som statsrådet som detaljerat beskriver hur länge en mobil får ligga i en låda i klassrummet. Det måste kännas stort.

Som lärare har jag aldrig tyckt att mobiltelefoner har varit något större bekymmer. Jag har alltid tillsammans med mina elever kommit fram till att det är lugnast för alla om telefonerna är avstängda under lektionstid. Men visst har det hänt att det har ringt, och märkligt nog att det ofta föräldrarna som hör av sig under lektionstid.

Statsrådet Björklund litar inte på att lärarna själva kan ta tag i saken utan vill nu ha det inskrivet i skollagen. Men, man kan ju undra om det bara är elevernas mobiler som kan vara störande och behövas omhändertas? Jag tänker på hur det är hos oss i Riksdagen. Visst finns det s.k. fel tillfällen när man kommer på att man just nu på direkten måste skicka det där sms:et eller att man just nu på direkten måste läsa sin mobilpost. Naturligtvis försöker man sköta det snyggt genom att gömma mobilen i handen eller under bordet eller så. Och visst har det hänt att man glömt att sätta på ljudlöst.

Men det finns också ledamöter som glömmer bort att vara diskreta. För en tid sedan deltog jag i en interpellationsdebatt om Citybanan. Eftersom placeringen är fri vid sådana debatter så råkade jag denna gång hamna bredvid en äldre herre, en nyvald moderat ledamot som kanske inte kände till vad som gäller under kammardebatterna. Rätt som det var så började det att ringa i mannens mobiltelefon. Oj då, tänkte jag, han har glömt att stänga av ljudet. Tro nu inte att denne man stängde av ljudet. Nehej då, han satte högt och ljudligt i gång att föra ett samtal med vem det nu var som ringde.
? Jasså, säger du det... Nej, det styrelsemötet måste jag avboka...Det får bli ett lunchmöte vid ett annat tillfälle...Jamen, du vet hur han är...Förresten, det kanske inte är så lämpligt att du ringer mig när jag sitter i Riksdagens kammare... Ja, det är ju någon debatt nu, du vet, ja, hälsa då... ja, ja vi träffas ju snart.

Precis när samtalet avslutades fick talmannen syn på vem denne försyndare var och spände blicken i honom. Faktum är att jag inte sett till honom sedan dess, inte i kammaren i alla fall. Han kanske fortfarande sitter på sitt arbetsrum och skäms eller så är han beslagtagen, vem vet...?

Pia