pias blogg

Jag borde inte bli förvånad men det verkar precis som att det viktigaste uppdraget för en samhällsredaktion i TV är att få göra en egen "josefssonare". Det gäller att hitta ett avslöjande, ju snaskigare desto bättre. Jag blev själv föremål för ett sådant förra veckan i programmet Insider i TV3 där jag betraktades som en fuskare. Redaktionen skulle nu äntligen avslöja att alla politiker fuskar med sin sjukskrivning. Med en majestätisk stämma basunerar herr Aschberg ut att vi politiker, som jagar vanligt folk med blåslampa, inte själva klarar av att leva upp till de sjukskrivningsregler vi har beslutat ska gälla. Redaktionen har läst våra bloggar och upptäckt att vi minsann har haft både den ena och andra krämpan utan att det har föranlett någon sjukanmälan.

Programmets syfte var förstås att misstänkliggöra oss som beslutsfattare. Jag har fått några uppretade mail från människor som fick vatten på sin kvarn och menar att det inte går att lita på politiker. Varenda mail har jag besvarat där jag kortfattat har berättat min version. De flesta har uppskattat min ärlighet och samtidigt uttryckt en viss förståelse för att mitt uppdrag är rätt komplicerat och många gånger svårt att jämföra med andra. 

Min förhoppning är att samhällsredaktionen på TV3 även fortsättningsvis kommer att läsa min blogg. Och till er och alla andra som läser detta vill jag passa på att berätta min version. Döm sedan själva om jag har fuskat eller inte.

För en dryg månad sedan blev jag uppringd av en man från redaktionen från Strix på TV3. Han ville höra min åsikt kring varför politiker så sällan är sjuka. Det är givetvis svårt att ge något generellt svar, men jag berättade att jag själv har jag turen att sällan bli sådär riktigt dunder-förkyld med hög feber och ont i kroppen. Mannen från Strix talade då om att han hade läst min blogg om att jag varit krasslig över juluppehållet och varför jag inte hade sjukanmält mig. Jag förklarade för honom att jag inte hade varit så sjuk att jag behövde sjukskriva mig. Under mina tre år i riksdagen har jag varit sjukskriven två dagar, och då var jag så sjuk att jag inte kunde ta mig ur sängen.

Det jag skrev om i min blogg i december var att kroppen reagerade efter en lång och arbets-intensiv höst. Jag hade känningar av någon slags förkylning som satt sig i bröstryggen, jag har en magmun som krånglar lite till och från och ibland drabbas jag av ögonflimmer som är ett tecken på migrän. Allt detta ramlade över mig under själva julhelgen. Jag minns att jag knappt fick i mig någon julmat under själva julafton för det kändes som om magen stod i fyra hörn. Då gick jag och la mig en timme på sängen. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

När ögonflimret kom drog jag ner rullgardinen och la mig på sängen en halvtimme. Flimret försvann och jag kunde återgå till min debattartikel som jag satt och skrev. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

Förkylningssymptomen som satt i bröstryggen kunde jag bota med Alvedon, vilket gjorde att jag höll smärtan i schack och de planerade arbetsplatsbesöken kunde genomföras. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

Det här visar hur svårt det kan vara. Det vore ju en sak om jag bara hade utskottsmöten, kammardebatter eller andra sammankomster att ta hänsyn till. Är jag sjuk då så sjukanmäler jag mig. Men uppdraget innehåller så mycket mer: att läsa in handlingar, att skriva debattartiklar, att svara på mail, att planera arbetsplatsbesök och mycket, mycket mer. Någon reglerad arbetstid har jag inte, och det betyder t ex att den halvtimmeslånga vila som gick åt till migränanfallet fick jag ta igen senare på kvällen.

Min grundsyn är att man kan lita på människor, att människor är ärliga och vill gott. Och jag försöker själv leva upp till det. Det kan tyckas vara naivt men hellre det än att misstänkliggöra sin omgivning och betrakta medborgarna som fuskare.

Till sist, att vara riksdagsledamot är ett hedersuppdrag. För mig känns det oerhört viktigt att påminnas om det. Det är ni, svenska folket, som avgör om jag och andra ska få fortsatt förtroende att representera folket i Sveriges högsta beslutande församling. Men för att processen ska fungera måste både vi och media bli bättre på att prata med varandra. Tyvärr är det många medier som redan innan har bestämt sig för att misstänkliggöra oss och framställa oss som de stora skurkarna.

Jag är inte rädd för att bli granskad men jag blir ledsen när det inte går schysst till. Några nyanser i rapporteringen fanns inte. Några resonemang kring riksdagsuppdragets komplexitet berördes aldrig. Borde man inte kunna ställa de kraven på en samhällsredaktion bestående av idel framstående journalister? Det tycker jag.

Pia

Vad vill ministern? Vad vill egentligen Åsa Torstensson som är den minister i vårt land som är ytterst ansvarig över våra vägar och järnvägar? Vet du vad hon vill? Nej, inte jag heller. Som ledamot i trafikutskottet söker jag med ljus och lykta efter någon vision eller någon viljeinriktning från ministern, men jag hittar ingen. Är inte det lite märkligt? Tänk, jag trodde att det var varje ministers dröm att få förverkliga sina politiska ambitioner men jag börjar förstå att det kanske inte är så självklart för alla. Och det tragiska är att det i det här fallet drabbar allt som har med infrastruktur att göra: vägar, järnvägar, hamnar, trafiksäkerhet, kollektivtrafik och IT. Allt detta som är en förutsättning för så gott som all annan välfärd.

Vad vill ministern? Varför får vi inte veta hur mycket ministern vill satsa på järnvägar? Det finns ett enormt tryck i hela landet om att få mer järnvägsspår som i sin tur skapar fler avgångar så att ännu fler kan välja tåget i stället för bilen och flyget. Tänk om det är så att det helt enkelt inte finns några pengar kvar efter alla skattesänkningar som ministerns moderat-styrda regering har genomfört?

Ungefär 75 miljarder kronor har försvunnit ur statskassan. Jag ger mig tusan på att när ministern väl tar bladet från munnen så kommer det att heta att kommuner och företag måste betala för de vägar och järnvägar man vill ha annars blir det inget. Landets ekonomi är liksom "lite ansträngd".

Jaha. Lite ansträngd. Det har vi hört förut. Från Anders Borg. Är det måhända ministern som har hand om finanserna som bestämmer över ministern som har hand om infrastrukturen? Jag börjar tro det mer och mer. Innan ministern blev minister var det helt andra tongångar som kom ur hennes strupe i riksdagsdebatterna. Då var hon mycket kritisk till att Ulrica Messing inte vågade ta det första spadtaget till Citybanan utan bara ville utreda och utreda. Det var ju bara att köra i gång, tyckte ministern då.

Det första Åsa Torstensson gjorde när hon tillträdde som minister var att ge ett nytt utredningsdirektiv till det tredje spåret i stället för Citybanan. Se där, en viss beslutsamhet trots allt. Men varför ännu en utredning om något som hade skrotats för länge sedan? Det är väl ändå destruktivt. Det kanske var Anders Borgs förslag...

Vad vill ministern? Blir det någon Citybana med två nya spår in till centrala Stockholm, eller ska tågen få fortsätta att trängas på de två spår som finns? Något definitivt svar har vi inte fått. Det har varit förhandlingar med kommuner och landsting runt Mälardalen om att de ska vara med och betala motsvarande 2 miljarder. För Västmanlands del handlar det om 576 miljoner kronor.

Västerås stad har bl a sagt att man är beredd att betala under förutsättning att det blir dubbelspår mellan Barkaby och Kalhäll så att fler tåg från Västerås kan ta sig fram till Stockholm. Man är också beredd att betala till Citybanan om punktligheten blir bättre så att tågen kommer och går i rätt tid. Men frågan är, kommer de här kraven att uppfyllas? Det vet inte jag. Vet ministern det?

Vi vill ha besked om vad ministern vill. Det håller inte att skylla på oss socialdemokrater hur länge som helst. Det är hög tid att ministern visar handlingskraft och talar om för oss västmanlänningar och för hela svenska folket hur hon vill forma den nationella trafikpolitiken.

Pia

Vårt förslag om att inte låta flyktingar själva få bestämma var de ska bo har väckt en hel del diskussioner och funderingar, inte minst från journalistiskt håll. Många undrar om vi har ingått en pakt med våra danska vänner och antagit deras restriktiva hållning, men det här har ingenting med det att göra, frågan är betydligt större och viktigare än så.

Det handlar om att ge våra flyktingar en bättre chans till boende och försörjning. Det handlar om att skapa praktiska förutsättningar för att klara av flyktingmottagning. Det handlar om integration. Att då få höra antydningar men även raka anklagelser om att vi socialdemokrater skulle vara främlingsfientliga är barockt. Det här förslaget borde vi ha lagt fram för länge sedan och varför vi inte har gjort det vet inte jag.

Att ta emot flyktingar är en självklar solidarisk handling för oss socialdemokrater och utan vår invandring skulle vi stå oss rätt så slätt i vårt välfärdsbygge. Och så ser det ut ur ett globalt perspektiv också. Rent ekonomiskt är invandring en alldeles lysande affär. Den bidrar till att ge världens alla ekonomier ett rejält överskott. Det kan ibland vara svårt att förstå när det i debatterna nästan uteslutande målas upp en bild av att invandring är detsamma som bekymmer.

Men de bekymmer som finns måste vi ta på allvar och våga diskutera. Och det är ju vi som tillhör de demokratiska partierna som måste hitta lösningarna. Vi kan inte låta Sverigedemokrater eller andra främlingsfientliga krafter få "äga" de här viktiga frågorna. Men så blir det om vi andra väljer att stoppa huvudet i sanden och inte se de integrationsproblem som finns i många av våra kommuner. Rädslan för att bli anklagade för främlingsfientlighet gör att vi tiger. Men vi har inget fientligt uppsåt. Vi vill inte kasta ut invandrare från Tensta, Rinkeby eller Rosengård. Vi vill få integrationen att fungera bättre än vad den gör i dag och då måste hela Sverige hjälpas åt.

Det kan inte vara rimligt att Södertälje ska ta emot lika många flyktingar som hela New York gör under ett år samtidigt som Danderyd endast tar emot ett tiotal. Varför har det blivit så här? Borde inte Danderyd, Täby och många andra av våra rikaste kommuner vara de som tar emot det stora flertalet flyktingar?

I dag kan det in en trerumslägenhet i något av Södertäljes bostadsområden bo mer än 20 invandrande personer. Så får det inte vara. Ingen mår bra av det, allra minst barnen. Och möten med svenskar uteblir. De flyttar. Och varför ska en utbildad irakisk tandläkare bli arbetslös i Malmö när det finns ett skriande behov av tandläkare i Storuman?

Vi kan bättre. Låt oss visa det.

Pia

Tänk så mycket intressant man kan hitta när man börjar rota i sina hyllor och vrår.

Häromdagen fann jag i min proppfyllda bokhylla material som jag producerade under min tid som informationsassistent på Sala ekokommun, en titel som kommunen med stolthet bar fram under 90-talet. Sala gick tillsammans med ett tjugotal andra kommuner i landet i bräschen för en hållbar utveckling i form av ett ekokommunprojekt. Det här var ju oerhört spektakulärt på den tiden och jag minns att många var skeptiska till projektet, inte minst inom mitt eget parti.

Men vår projektledare Lars Wiklund hade en mycket genomtänkt strategi för hur det här arbetet skulle vinna gehör hos alla anställda i kommunen men även hos invånarna i gemen. Och gissa om det gav resultat? Återvinningsstationen Returen öppnades, komposter poppade upp som svampar i jorden, ekoutbildning gavs till all anställd personal i kommunen på betald arbetstid, skolan och barnomsorgen fick en alldeles egen ekosamordnare, vissa bostads-områden fick källsorteringsstationer och så gott som alla föreningar höll studiecirklar i hur man källsorterar och lever sunt. Ett par år senare fanns begreppet Sala ekokommun på så gott som allas läppar.

Mycket material producerade vi under den här tiden, tryckt på miljövänligt papper förstås. Ett dokument hette Vision Sala år 2010 och längst ner på framsidan står det med små, knappt läsbara bokstäver, att visionerna inte är politiskt antagna utan ska ses som ett diskussions-material.

I detta så spännande visionsmaterial kan man läsa att alla sopor från hushåll, företag och offentlig förvaltning källsorteras och att lägenheterna är anpassade för bekväm källsortering. Grundvattnet används endast som livsmedel och större andel lokalt KRAV-odlade och tillverkade produkter säljs i butikerna.

Sedan kommer rubriken Satsning på orter vid järnvägar - mycket intressant för en trafikutskottare som mig. Där står att år 2010 satsar vi på samhällen som ligger efter järnvägarna, t ex Ransta, Kumla, Broddbo och Rosshyttan och att transportbehovet har minskat men att den sociala gemenskapen har ökat genom att bostäder, service och arbetsplatser blandas.

Alternativ energi ersätter fossila bränslen år 2010 och att användningen av biobränslen från regionen har ökat. Byggnaderna har flexibla energisystem med teknik som gör det möjligt att byta energislag. Samma sak gäller bilarna som har hybridmotorer med el på sommaren (från vattenkraften) och biobränslen (metanol och etanol) på vintern.

Nu, femton år senare, kan jag bara konstatera att väldigt många av de här visionerna nu är politiskt antagna. Det som i början av 90-talet delvis framstod som utopi är i dag realiteter, trots alla belackare som inte alls trodde att det var möjligt.

Bäst jag höll på att rota runt bland mina papperssamlare tittade en välkänd lite skrift fram, Många bäckar små..., en liten handbok som jag skrev med enkla och effektiva tips om hur var och en av oss kan bidra till en hållbar utveckling. Ett område handlar om förpackningar och hur man bäst hanterar dem. Visste du förresten att man kan hålla en 40-watts glödlampa tänd i 23 timmar med den energi som går åt för att tillverka en enda aluminiumburk?

Ett annat område behandlar rengöring både på längden och på tvären. Många bra tips om vad man kan använda vid rengöring av t ex toaletter, ugnar och kaffebryggare. SÅPA. Använd såpa och skippa allt annat, hur tilltalande reklamen än är. Fläckknep finns också med och om du får en blodfläck på kläderna så bör du lägga plaggen i kallt vatten och tillsätta 2 msk salt per liter. Ett otidsenligt råd som gäller år 2008 också. En helsida ägnas åt energi där jag lyckades luska rätt på att 60 % av all energi vi använder i hushållet går till uppvärmning. Så att sänka inomhustemperaturen någon liten grad är inte helt fel om man vill spara både energi och pengar.

De råd jag sammanställde i broschyren Många bäckar små...blir liksom aldrig för gamla. Kyotoavtal och Baliuppgörelse i all ära, men det viktigaste av allt är att de insatser som var och en av oss gör spelar roll. När vi är många når vi resultat i det stora miljöarbetet; i kommunen, i landet, ja faktiskt i hela världen.

Pia

I veckan gjorde jag en upptäckt som var skrämmande. Jag ringde upp en politisk sakkunnig på finansdepartementet och bad att få veta skälen till de skattehöjningar som bl.a. kontakt-personer och familjehem nu kommer att få. Den unga politiskt sakkunniga mannen förstod först inte min fråga. Jag ställde den ännu en gång .

- Ähhh, öhhh.... få se nu. Fanns det med i BP07? undrade han lite förstrött

BP07 är detsamma som budgetpropositionen år 2007 och visst fanns förslaget med där eftersom det i allra högsta grad är en budgetfråga.

- Jaha, okej, då ska vi se....Ähhh...du, vad var det nu du sa... kontaktpersoner...?

Jag försökte förklara för denne yngling att fr.o.m. nu så kommer ersättningen för de omkostnader man har som kontaktperson eller som god man att försämras rejält. De första femtusen kronorna man lägger ut på aktiviteter får man ingen ersättning för. Tidigare låg gränsen på tusen kronor. Det betyder att många biobesök, hockeymatcher eller fika-på-stan-stunder sannolikt kommer att minska i antal för en grupp människor som av olika skäl inte kan fixa det här på egen hand.

- Okej...vänta ska vi se...jag vet att jag har sett det där någonstans i BP:n...(blädder, blädder...)

Det är i sådana stunder man med rätta kan ställa sig frågan om inte en politisk sakkunnig bör vara mer påläst än så? Och borde inte också denne sakkunnige person rent av ha varit inblandad i de politiska diskussioner som den moderatstyrda regeringen har fört kring den här frågan och många andra budgetfrågor? ( Eller ännu värre, det kanske inte ens har förekommit några diskussioner...?) Lite försiktigt försökte jag påpeka det, varpå jag fick följande mycket tydliga svar:

- Jo, men nu vet jag. Skälet är ju som Anders Borg säger att den höjningen ska vara med och finansiera jobbavdragen. Och det är helt lugnt för Skatteverket har ju upptäckt en massa felaktiga avdrag så förslaget är nog bra.

Så anledningen till att de många människor som i dag gör en stor samhällsinsats för de allra svagaste i samhället får höjd skatt är att de ska betala skattelättnader för de välbeställda. MEN HALLÅ, alla politiskt sakkunniga på finansdepartementet och på alla andra departement också, ÄR DET VERKLIGEN RIMLIGT ATT GÖRA PÅ DETTA VISET?

Ska människor, som inte på egen hand har de redskap som krävs för att skapa sig en anständig social tillvaro, behöva betala notan för de redan välgödda i samhället? No way! Nu går skam på torra land och jag skäms å den borgerliga regeringens vägnar att ett sådant förslag överhuvud taget får läggas fram på Riksdagens bord. Att hänvisa till att Skatteverket skulle gilla det här beslutet är kvalificerat nonsens. Det är inte alls något stort bekymmer med felaktiga avdrag hävdar man där.

Tänk om det kunde komma en liten "pudel" även här? Tänk om finansminister Borg inför hela svenska folket kunde be om ursäkt för detta ogenomtänkta förslag som ingen vill kännas vid, tänk om han kunde säga att de gjorde en felbedömning? Men inte då. Det här ligger helt i linje med den högerinriktade ideologin; De som mycket har ska få mer och de som lite har får ännu mindre.

Är det val snart?

Pia

Tänk om det fanns ett enda svar, en enda lösning på saker och ting? Så enkelt det skulle vara.

Vi i trafikutskottet anordnade ett seminarium i veckan om forskning kring förnyelsebara bränslen. Så mycket har vi väl förstått vid det här laget att bensinen är på utdöende, i alla fall om vi vill göra något åt den klimatkris som vi faktiskt redan står inför. (Själva klimathotet kom för ett bra tag sedan). Och visst är det intressant att lyssna till professorer från Kungliga Tekniska Högskolan som ger oss de senaste vetenskapliga rönen kring denna problematik, för lite problematiskt är det allt med förnyelsebara bränslen. Men åsikter från intresse-organisationer som berörs är också viktiga att väga in.  

Själv har jag nog trott att etanolen ska kunna frälsa världen från ondo, men tji fick jag. Att framställa etanol av spannmål som vete och majs är inte långsiktigt hållbart om man ser det i ett globalt perspektiv, vilket vi måste göra mer och mer. Jordens yta som vi kan odla spannmål på är klart begränsad och då måste vi ta ställning till om grödorna ska gå till mat eller till bränsle. En stor del av jordens befolkning har varken mat eller vatten och då är valet glasklart för mig - mat till folket, förstås.

Däremot kan vi med gott samvete importera etanol från t ex Brasilien, hör och häpna, för den är odlad på sockerrör som är mycket mer yteffektivt som det heter. Men en varning måste ändå utfärdas - akta regnskogarna.

Vi har enligt forskarna passerat första generationens förnyelsebara bränslen som etanolen räknas till. När jag hör sånt blir jag nästan mörkrädd. Herregud, själv har jag knappt fattat att vi har gått in en första. Nu är det andra generationen som gäller, sägs det, och då går vi från stärkelsegrödorna (vete och majs) till cellulosaråvaror. Intressant inte minst för oss svenskar, för är det något vi har gått om så är det ju skog.

Men, denna så åtråvärda råvara finns det många intressen som konkurrerar om och det är ju inte bara att gå fram med ångvälten. Om vi dessutom återvinner vedråvaran på ett felaktigt sätt så kan delar av eko-systemet drabbas. I Piteå och Värnamo pågår det i alla fall ett par försöksprojekt kring förgasning av cellulosa och det ska bli intressant att se hur man lyckas där.

Naturligtvis blickar forskarna framåt för att finna den tredje generationens bränslen och då kommer det kretsa mycket kring el och väte tydligen. Det här finns redan i dag men inte tillräckligt utvecklade för att kunna tas i bruk i någon större skala. Tillräckligt effektfulla uppladdningsbara plug-in-batterier till våra bilar kommer att bli vardag så småningom, enligt vissa experter. Men det handlar till syvende och sist om att våra fordon måste vara så konstruerade att de klarar av de nya bränslekällorna.

- Ingen match. Det är redan fixat. Vi har tekniken om ni politiker bara bestämmer er för vad som gäller.

Detta sagt av representanter från organisationen Bil Sweden som ganska kaxigt sticker ut hakan i den här ödesmättade frågan. Jag gillar sånt, men hur sjutton ska vi kunna säga vad som kommer att gälla? Just nu är etanolen det bästa vi har, men snart byter vi det mot cellulosa som i sin tur får stå tillbaka för el- och vätedrivna bränslen.

Mitt råd till bilbranschen är flexibilitet. Finns inget annat råd att ge. Se till att skapa motorer som går att driva på olika typer av bränslen som kommer att variera med tiden. Detta från en förtappad ledamot som fortfarande kör sin bil på den förhatliga bensinen. Fy mig! Skärpning är dock på gång. . .

Pia

Kommer osökt att tänka på Anna Book och hennes schlagdänga "A B C " när jag hör skolminister Björklund lägga fram förslaget om fler betygssteg. Texten i refrängen börjar så här: "A B C, i mina tankar. D E F, mitt hjärta det bankar ..." Och det stämmer ju. Toppbetygen blir just A, B och C. Sedan dalar det med D, E och F och tacka för att hjärtat då börjar banka. Kommer man dessutom under F så blir det bara ett streck. Hugaliga!

Jag kan tänka mig att en och annan lite äldre och garvad medborgare ler lite mjuggt och tycker sig ha varit med om detta mer än en gång. Bokstäver har vi haft förr som sedan ersattes med siffror, vilka blev nuvarande bokstavskombinationer som nu förmodligen blir enskilda bokstäver igen. Cirkeln är sluten. Om det är bra eller inte är svårt att säga. Som lärare kan jag tycka att fler betygssteg är att föredra och jag vet att många elever delar min uppfattning.

Men frågan är hur mycket krut man ska lägga på konstruktioner av betygssystem så länge det finns elever som inte ens hittar fram till kunskapen? Det är ju där vi borde lägga vår kraft och energi, eller tror verkligen skolminister Björklund att allt kommer att ordna sig bara vi får en ny betygsskala? Jag blir irriterad över regeringens ensidiga och ibland så förenklade lösningar på de bekymmer som finns i skolan.

Ofta i debatterna får eleverna framstå som de största skurkarna när det inte fungerar som det ska i skolan. Men hur väl rustade är lärarna för att klara av att pedagogiskt leda under-visningen så att eleverna känner glädje och lust till att lära? Är verkligen alla lärare bra lärare? Det tror inte jag och just därför borde det vara självklart med kompetensutveckling, vare sig man som lärare vill eller inte. Det krävs så oändligt mycket mer av en undervisande pedagog i dag jämfört med för 10 - 20 år sedan. Kunskap är en färskvara som ständigt måste uppdateras och sättas in i nya sammanhang så att eleverna kan förstå sambanden. Då måste också inlärningsmetoderna få variera och det är här jag tror att vi kan göra mer.

Jag skulle vilja se en uppsjö av olika pedagogiska inriktningar på våra skolor där ingen är mer rätt än andra. Skapa bättre klimat för lärarna att våga välja nya vägar till kunskap och nya "klassrum", men för guds skull utvärdera det som görs så att vi vår en "bank" av metoder för skolvärlden att använda sig av.

Under mina år som svensklärare på naturbruksgymnasiet lärde jag mig massor av mina elever. Vi hittade ständigt nya "klassrum". Ibland var vi i skogen och läste Strindberg, ibland höll vi till i maskinhallen för att träna presentationsteknik. Andra gånger var vi i stallet för att låta eleverna på plats demonstrera sin skrivna instruktion. Resultaten blev ofta väldigt bra och en av anledningarna tror jag var att de kände sig lite tryggare i de rummen. I det vanliga klassrummet är det läraren som äger medan andra rum känns mer hemma för eleverna.

Jag måste bara få berätta om en elev som heter Oscar och som gick jordinriktningen. Han var, och är säkerligen fortfarande, en begåvad ung man, vilket han själv aldrig riktigt kunde förstå. Svenska var absolut inte hans favoritämne utan ett nödvändigt ont som han på många olika sätt försökte komma undan. Han ville hellre umgås med jordbruksmaskinerna. Men det gav sig inte bättre än att Oscar och hans klasskompisar ändå fick sätta sig ner tillsammans med mig och göra en grovplanering för ämnet Svenska B, som bl a omfattar de olika tidsepokerna.

Vi kom fram till att det nog kunde vara mer intressant att fördjupa sig kring några av epokerna i stället för att skumma igenom hela rasket. Romantiken utsågs som en, mest på grund av Frankensteins monster och annan skräcklitteratur som skrevs under den här tiden. Allt löpte på som det skulle ända till den dagen då klassen skulle skriva en romantisk dikt till någon utvald kvinna med hjälp av de uttryck som användes under den tiden. Då tog det bara tvärstopp. Alldeles för larvig uppgift för Oscar och de andra att ta sig an. Någon kvinna vägrade man bara skriva till. Men det kanske kunde gå att skriva till något annat som man höll kärt? Harven eller plogen? Högtryckstvätten? Traktorn eller skördetröskan?

Då gnistrade det till hos alla i klassen och med stor frenesi började de mest fantastiska poem ta form och jag minns speciellt Oscars. Det var banne mig den mest finstämda romantiska dikt jag någonsin läst. Om jag inte hade vetat innan att dikten var tillägnad hans älskade harv så skulle jag kunnat tro att den var skriven till hans stora kvinnliga kärlek. När Oscar ett år senare tog examen valde jag att läsa upp detta fantastiska poem inför lärarkollegiet. Flera satt och undrade vem som hade skrivit det, om det var Almqvist eller Tegnér. Det var ingen av de stora, det var bara Oscar. Mina kollegor bara gapade. Ingen hade ens kunnat ana att denne så blygsamma Oscar, som bara gillade jordbruksmaskiner, också kunde författa en dikt i klass med de stora poeterna.

Något för Björklund och hans regeringskamrater att betänka när man inte vill "tvinga" omotiverade elever att läsa
t ex Svenska B. Tänk vad vi kan gå miste om...

Pia

- Varför tänker regeringen sälja statens företag när svenska folket inte vill det? I mitt hemland kallas det politiskt självmord.

En mycket berättigad fråga från Jilena, som tillsammans med ett trettiotal SFI- studenter var på besök hos mig i Riksdagen förra veckan. Och hur svarar man på det? Jag sa som det var att regeringen inte vill att staten ska äga företag.

- Jamen, varför då? undrade Jilena. Förstår de inte att den svenska staten tjänar pengar varje år på de här företagen?

Nej, jag tror inte att regeringen vill förstå det. Förra året fick staten så mycket pengar från de här bolagen att det i princip betalade alla barn- och studiebidrag. Men regeringen tror uppenbarligen att vi ska tjäna mer på att sälja dem. Politiskt självmord? Ja, kanske det. En sak är då säker, kristdemokraterna behöver någonting helt annat än Mats Odell just nu om de vill sitta kvar i Sveriges Riksdag efter valet 2010. Odell står inte speciellt högt i kurs vare sig hos sina egna eller hos andra, så vitt jag förstår. Vi får väl se om han självmant tar sitt förnuft tillfånga eller om andra kommer att göra det åt honom.

Men visst är det pinsamt att finansmarknadsministern framhärdar så idogt med att genomföra de mest kontroversiella affärer som skådats i modern svensk historia. Värdet på de sex företag som regeringen vill sälja den närmaste tiden har minskat med 20 miljarder kronor bara på ett halvår. Då förstår alla, utom de som styr detta land, att det är en urusel affär.

Eftersom rationella och logiska argument inte biter på Odell och hans följe så är frågan vad vi kan göra för att förhindra en försäljning. Thomas Östros har då gjort allt vad han kan göra - han har ställt en mängd frågor både på längden och på tvären om varför försäljningen prompt ska genomföras. Svaret blir varje gång: goddag, yxskaft. Har du något tips om vad vi kan göra så hör av dig, och det brinner i knutarna för när företagen väl är sålda så är det inte mycket vi kan göra då. Sålt är sålt.

Och på tal om elände så säger jag bara järnvägar. Du vet, jag sitter ju i trafikutskottet och där är jag den från vårt parti som har hand om just området järnvägar. Tänk om infra-strukturminister Åsa Torstensson, c, någon gång kunde uttrycka någonting om vad hon vill med detta så viktiga transportslag. Men icke sa Nicke. Jag har aldrig någonsin hört hur hon vill utveckla järnvägstrafiken så att fler resenärer kan ta tåget i stället för bilen eller så att godstransporterna på järnväg blir fler. Inte en enda gång har statsrådet nämnt något om någon politisk vision på området. Tänk, jag trodde att det var varje ministers dröm att få sätta sin prägel utifrån sin politiska övertygelse på det område man är ytterst ansvarig för, men av det syns intet hos statsrådet Torstensson.

 I dagarna tre kommer vi sossar i trafikutskottet besöka några av våra norra landsdelar för att bl a lyssna på de behov av järnvägar man har där och se hur projektet Botniabanan fortskrider. Det ska bli riktigt spännande så nästa vecka kommer en rapport från Sundsvall, Örnsköldsvik och Umeå. Håll i hatten...

Pia

Ibland måste även en politiker få vara lite världslig och gå på stan utan något ärende; trängas på gatorna, glutta i skyltfönster eller smita in i någon butik bara för att få insupa lite av det flärdfulla. Känna och klämma lite och kanske prova något. I fredags tog jag mig tid till det. Lite koll vill man ju ha på vad som gäller i modeväg nu när våren närmar sig. Inte för att jag låter mig påverkas(hmm...?), nej, nej, det är bara kul att få göra något annat än att äska, yrka och interpellera. Dottern brukar tycka att det är lite orättvist att jag får gå på de spännande gatorna i Stockholm hur mycket som helst medan hon får korsa de två som finns i Salas centrum. Har dock försökt förklara för henne att de gånger som jag ger mig ut på stan är lätträknade.

Men min vandring i butikerna längs Drottninggatan gav en märklig känsla, en känsla av déjà vu.  Jag har ju sett det förut. 70-tal med höga jeansmidjor, tunikor klädda med blomrankor och mycket lila. Nej, aldrig mer! ( Tänk så många gånger man har sagt så, förresten.) Detta högaktuella mode får mig osökt att tänka på Puss & Kram-jeansen som man bara skulle ha. Har du hört talas om dem? Det var Gul och Blå som lanserade Puss & Kram och gud så mallig jag var när jag fick mina första Kajsa. De var så fruktansvärt tajta upptill att man fick ligga på sängen för att få ihop gylfen men nertill fladdrade det rejält. Och snacka om hög midja. På bakfickorna var det två stora vackra broderade örnar (tror jag).

Om jag inte helt missminner mig så var det nog när jag började högstadiet i Sala som jag och mina syskon åkte med mamma till Gul- och Blåaffären i Avesta för att köpa dessa dyrgripar, för dyra var dem. Några i klassen hade tre eller fyra par men jag fick nöja mig med ett enda eftersom vi var fyra syskon som alla skulle kläs och pengar var det inte så gott om i vår familj. Till dessa brallor skulle man då ha en slags bussarong. Nu heter det visst tunika, vilket jag blev varse när jag i en av butikerna frågande om det fanns några enfärgade bussaronger eller om alla var mönstrade. Expediten tittade lite undrande på mig och då slog det mig att hon inte hade en aning om vad en bussarong var. Det heter tunika. Men nog tycker jag att det är skillnad alltid, i en bussarong ser man inte lika mammaklädd ut i som i tunikorna.

Jag kan tycka att många klär i tunikor men de få gånger jag har provat någon så kan jag bara inte låta bli att tycka att jag ser gravid ut eller att andra tror att jag är det och vill dölja det med detta klädesplagg. Och dessa himla mönster, snirklande blommor och blader och diverse mönstermodefjonger som ska föreställa, ja, vaddå? Vad är det för fel med enfärgat i svart och vitt? Sånt som onekligen håller i längden.

Många undrar hur vi får gå klädda i Riksdagen egentligen och om det finns någon speciell klädkod. Ärlig talat så vet jag inte om det finns det men till min stora glädje så är det i alla fall tillåtet att gå i jeans, gärna i kombination med en snygg kavaj. Det sägs att några av talmännen har reagerat när det har kommit in kavaj- och slipslösa män i kammaren. En oskriven regel säger nämligen att till riksdagens kammare göre sig ingen herre besvär med mindre än att vederbörande bär slips och kavaj. Huruvida det faktiskt förhåller sig så vet jag inte.

Nåväl, låt oss inte fördjupa oss i fåfängans förföriska värld. Det finns ju annat som är så mycket viktigare, som t ex vem som ska bli vår ekonomiska talesman efter Pär Nuder. Få se om jag blir nominerad, hi, hi....

Pia

Det hade jag ingen aning om. Att så många vet så lite om våra politiska partier och vilka som styr vårt land. Många vet helt enkelt inte om det är Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt som är statsminister eller om det är socialdemokrater eller moderater som styr vårt land. För många tycks det heller inte spela någon större roll. Rätt ofattbart, kan jag tycka. Jag menar, hur kan man bara ha missat det? Och nu riktar jag mig till ungdomar eller yngre vuxna som det brukar heta. De äldre verkar ju ha koll men uppenbarligen inte de som är upcoming.

Jag säger bara, hur i hela fridens dar kan ni ha missat oss? Vi finns ju ta mig tusan överallt! Så tillgängliga som vi är idag har vi väl aldrig varit. Du kan googla fram oss, du kan läsa våra bloggar, du kan läsa om oss (för du läser väl tidningar?), du kan chatta med oss lite varstans och det händer faktiskt att några av oss till och med dyker upp i TV då och då, inte i Big Brother eller Top Models men det finns ju andra underhållningsprogram. Jag tänker på Agenda, Debatt eller Kvällsöppet. Seriösa TV-program som alla borde titta på. Va? Kollar ni inte på det? Vadå, suger det? Inte coolt? Okej. Vad menar ni då? Menar ni att vi ska vara några slags skitballa figurer som ser till att rocka fett? Men hur gör man då? Jag bara undrar liksom. Kom med förslag.

Är det verkligen inte det minsta intressant att veta hur vi politiker vill göra Sverige och världen lite bättre att leva i? Kom igen nu, lite intressant kan det väl vara. Pyttelite i alla fall. Saknar det betydelse menar ni vem som är statsminister eller vilka som sitter i regeringen? Är det verkligen ingen skillnad? Jag känner mig nästan förolämpad. Skulle jag som sosse likaväl kunna vara en moderat, menar ni? Jamen, det är ju två helt skilda ideologier som vi står för och det är skillnad. Gemenskap för alla eller bara för några? Bostäder till alla eller bara för några? Högskola för alla eller bara för några? Sjukvård till alla eller bara för de som betalar?

Det vore ju kul om vi kunde träffas någon gång och diskutera det här lite mer ingående. Var håller ni hus? Läste att en del av er hänger vid Centralstationen i Västerås. Jag kan komma dit, det passar alldeles utmärkt. Om ni har tid, vill säga, och lust förstås. Hör av er.

En som har hört av sig till mig är Arne. Han är ingen ungdom direkt men en mycket engagerad lastbilsägare här i Sala som ville visa mig hur trafikfarlig väg 56 mellan Heby och Tärnsjö är. Den här vägen är tänkt att bli "Den räta linjen" och har funnits uppsatt som ett prioriterat vägobjekt hos Vägverket hur länge som helst men ändå händer det inget. För det första är körbanorna så smala att det är hart när omöjligt att mötas med mindre än att man får ta väggrenen i anspråk. Gör man det så löper man stor risk att hamna i diket med sin last. Och för det andra, om lasten dessutom är miljöfarlig är det riktigt illa för vägen löper längs en ås som försörjer stora delar av Heby kommuns befolkning med vatten. Riktigt hur många olyckor som har inträffat längs denna väg är svårt att veta men varje dygn trafikeras den av 1700 lastbilar och långtradare så då förstår ni hur stor olycksrisken är.

Jag fick förmånen att följa med Arne i en av hans lastbilar en dag och denne Arne Eriksson är verkligen ett föredöme för åkeribranschen, måste jag säga. Inte nog med att han driver på för att få till stånd Den Räta Linjen, han är också djupt engagerad i säkerhetsfrågor som att installera alkolås, hålla hastighetsgränserna och se till att efterleva EU:s regler om kör- och vilotider. I stället för att tala om att bli motarbetad som småföretagare försvarar Arne många av de förordningar och regler som gäller hans näring utifrån ett moraliskt perspektiv, och det hedrar honom. Han menar att åkeribranschen måste kunna föregå med goda exempel så att fler branscher tar efter. Härligt att höra. Heja Arne Eriksson och stå på dig!

Pia

Nu har jag gjort något riktigt annorlunda. Jag har debatterat alkoholpolitiska frågor. Debatt och debatt, det var kanske att ta i, det kanske mer hade prägeln av ett politiskt samtal. Talarstolar i all ära (eller vad säger du Jörgen Johansson?) så blir kommunikationen liksom lite enklare och rakare med pinnstolar och bygdegårdsbord som i IOGT-lokalen i Västerås. Och alla var vi där och alla hade vi åsikter förstås, till en början ganska likartade men ju längre samtalet pågick desto större blev skillnaderna.

Det finns hos många en glorifierad bild av att bruka alkohol. De där vinglasen i goda vänners lag, de där groggarna som förhöjer temperaturen på festen och de där afterwork-ölen tillsammans med jobbarkompisarna. Verkar rätt socialt, rätt trevligt och rätt oskyldigt. Det är det nog många gånger också, åtminstone för oss som kan sätta stopp efter ett par glas vin och för oss som inte är beroende av alkoholen för att klara av jobbet, familjen eller den inte alltid så käcka vardagen.

Men för vissa andra kan öl eller vin på ständigt återkommande afterwork-fester vara förödande. Det tar inte stopp vid de där två glasen inte, det fortsätter och fortsätter. Kanske inte när vi andra ser på utan hemma, när barnen ser på. Alltför många barn växer upp i hem där någon vuxen missbrukar alkohol eller andra droger. Och vi vet att 80 % av allt våld som sker i samhället idag är alkoholrelaterat. Det får vi bara inte acceptera.

Vad beror det här på då? Ja, den stora boven i dramat är tillgängligheten som bara ökar. I dag kan du ta med dig 230 liter alkohol hem från utlandssemestern. Tungt att bära kanske men det tycks inte bekymra så många. Och så har vi alla de små pubarna som växer upp som svampar i jorden. Under de dryga 10 minuter det tar för mig att gå från riksdagshuset till min övernattningslägenhet passerar jag säkert ett femtontal pubar och det är alltid fullt med folk oavsett veckodag.

Och? Vad är problemet? Vi är väl vuxna ansvarstagande människor som kan klara av en kväll på krogen? Vill jag dricka mig rejält berusad så får jag väl göra det utan att samhället lägger sig i? Men är ansvaret lika självklart ett antal liter öl eller sprit senare? När krogen väl har stängt framåt småtimmarna är det plötsligt samhällets ansvar att se till att skydda människor från alkoholens påverkan. Då ska samhället ta hand om de många kvinnor som blir våldtagna av berusade gärningsmän. Då ska samhället plocka upp resterna efter misshandlade ungdomar. Då ska samhället betala notan för de skador i trafiken som orsakats av alkoholen.

Är det så enkelt som att påstå att det är upp till var och en om man vill supa skallen av sig? Jag tycker inte det. Vi har alla ett samhällsansvar, men vi som beslutsfattare måste lyfta upp hela alkoholproblematiken och synliggöra den och våga diskutera den utifrån olika perspektiv. Och inte bara det, vi måste också våga fatta en del kontroversiella beslut som t ex att ge kommunerna större möjlighet att säga nej till serveringstillstånd, att begränsa krogarnas öppettider och ha en mycket tuffare granskning så att inte minderåriga eller berusade serveras alkohol.

Men den stora utmaningen ligger i att arbeta fram en attitydförändring till alkoholen, både bland äldre och yngre. Där har vi som beslutsfattare ett jättestort ansvar tycker jag, men det tycker inte moderaterna. Under vårt alkoholpolitiska samtal hos IOGT/NTO menade moderaternas företrädare att vi möjligtvis kan överföra våra värderingar till våra barn men that´s it.

Tänk om det kunde bli lite hippt, ballt och coolt bland ungdomar att inte dricka på helgerna? Vad kul det skulle vara. Det kanske rent av kunde få många vuxna att lägga av också. När jag gick andra eller tredje året på gymnasiet pågick en intensiv kampanj för att minska drickandet hos skolungdomarna. Man kunde vara med och tävla om biljetter till en Luciavaka i Stockholm om man skickade in några fyndiga textramsor mot alkoholen. En massa kända artister uppträdde och självaste Clabbe läste från scenen upp alla slagkraftiga texter som alla klasser skickat in. Jag minns en av våra som löd så här:

Man kan leka (klapp, klapp) och lira (klapp)

Utan brännvin (klapp, klapp) och bira (klapp).

Naturligtvis fick vi biljetter till Hovet i Stockholm och så vitt jag kommer ihåg så hade vi rysligt kul utan varken brännvin och bira.

Pia

Vad gör egentligen en riksdagsman? Den frågan får jag ofta och den är inte helt lätt att svara på. Uppdraget är ju så mångfacetterat och inkluderar så mycket. Bilden många har av oss är att vi mest sitter på sammanträden dagarna i ända, och så kan det vara ibland men definitivt inte för jämnan. Inte för mig, i alla fall, för många gånger kan vi välja vad vi vill ägna vår tid åt. Utskottsmötena ligger fast och är obligatoriska men sedan finns det en uppsjö av andra möten som man inte alls är tvingad att gå på.

Att delta i debatter är förstås en annan viktig del i vårt riksdagsuppdrag. Det kan vara utskotts-debatter, interpellationsdebatter eller mer allmänpolitiska debatter som anordnas med jämna mellanrum i kammaren. Men den kanske viktigaste delen i uppdraget är att föra politiska samtal och diskussioner tillsammans med våra uppdragsgivare, d v s väljarna, och de finns utanför Riksdagshusens tjocka väggar.

Jag fick frågan av gymnasieeleven Amanda Lindblad för en liten tid sedan. Hon och hennes klass var på besök hos mig en förmiddag och Amanda är en härligt nyfiken och frågvis tjej. Hon undrade bl a vad det var som fick mig att bli politiskt medveten, vad som är det viktigaste i mitt jobb och hur det känns att vara riksdagsledamot. Jag förklarade det faktum att om man är riksdagsman räknas det inte som ett jobb, hur konstigt det än låter, det är ett uppdrag som vi har fått till låns av väljarna.

Vi har heller ingen lön, ingen reglerad arbetstid eller några semesterveckor. Stackars oss kanske du tänker, men de allra flesta känner nog till att vi får rätt bra betalt men betalningen sker i form av ett månadsarvode - inte som en vanlig lön. Arbetstiden däremot blir långt över de 40 timmar som de allra flest löntagare har, men jag har ibland förmånen att kunna styra min arbetstid lite mer än andra. Lediga kan vi vara utan att det kallas semester, men vi ska alltid finnas tillgängliga via mobil eller annat om något skulle inträffa. Men att vårt uppdrag är helt fantastiskt roligt, lärorikt, utmanande, utmattande och ibland skitjobbigt det råder det ingen som helst tvekan om.

Efter några dagar fick jag ett mail från Amanda där hon tackade för en intressant förmiddag. Samtidigt undrade hon lite sådär spjuveraktigt om jag verkligen menade vad jag sa när jag beskrev hur jag upplevde mitt uppdrag eller om det var något slags standardsvar som vi ledamöter hade fått lära oss att säga. Det kanske finns den typen av standardsvar, vad vet jag, men den beskrivning jag gav var min högst personliga som jag självklart står för. Mitt uppdrag ser jag som ett hedersuppdrag som för det mesta är så vansinnigt roligt men periodvis också rätt ansträngande, men det är nog så det ska vara.

Att många väljare inte känner till vad riksdagsuppdraget innefattar kan jag mycket väl förstå. Däremot blev jag upprörd över centerpartiets riksdagsman i länet, Jörgen Johansson, när han i Vestmanlands läns tidning ondgjorde sig över att det finns ledamöter i länet som knappt har varit uppe i talarstolen. Han menar att en riskdagsledamots främsta uppdrag är att delta i så många kammardebatter som möjligt annars är man" inte medveten om vilket uppdrag man har". Det är ju helt barockt!

Själv har han den här hösten haft 64 inlägg. När Jörgen Johansson prioriterar att göra sitt 64:e och 65:e debattinlägg, som till största delen äger rum på måndagar och fredagar när vi är plenifria, ja då är vi många andra som i stället väljer att diskutera politik i gymnasieklasser, på verkstadsgolv eller bland personal inom sjukvården. Länsbornas åsikter är mitt politiska bränsle som jag sedan bär med mig vidare in i den politiska processen och det behöver inte nödvändigtvis ske i någon av kammarens talarstolar.

I stället för att gömma sig i Riksdagens plenisal borde väl Jörgen Johansson försöka samtala mer med länsborna för att se om samma borgerliga debattretorik går hem bland folket här. Om inte annat borde det väl vara hög tid för borgerlighetens företrädare att träda fram och förklara det " förträfflliga "med den politik som nu förs. Det tycks inte vara så många andra som förstår det...

Pia

Okej, låt oss prata krämpor en gång för alla. Som jag skrev sist så lovade jag mig själv att försöka ta det lugnt och leva sunt över julledigheten, och jag jobbar verkligen stenhårt med det varje dag. Det är inte lätt men det går. Så skönt, kan man tycka, men då börjar de mest märkliga saker att hända. Bäst jag ligger där på sängen och viftar med tårna börjar bröst-ryggen värka influensalikt. Jaha, en rejäl förkylning på gång. En alvedon och så känns det rätt bra igen.

När jag i stället sätter mig vid köksbordet för att lösa ett alldeles för knepigt korsord som jag bara har bestämt att jag ska ha ut, ja, då sätter en gnolande magvärk i gång. Attans, magmuns-problemen är tillbaka. Hittar några förtorkade gaviscon som jag tuggar i mig och jag kan återigen försöka koncentrera mig på vad ett lockbete kan vara. Åtel, det blir åtel. Hade ingen aning om det men det passar in. Väljer att slå på TV:n i tron att det ska vara något riktigt spännande att titta på. Tar ett par hemlagade knäck som ser rätt inbjudande ut, jaha, och vad händer väl då? Ett stort illamående lägger sig som en filt över hela mig i soffan. Däckad.

Bestämmer mig för att ta itu med min träning. Kör ett pass på gymmet som jag grymt ångrar. Herregud, det känns som 100 år sedan sist. Kom igen nu kroppen, det svänger ju. Men nej då, den tycks hellre vilja sitta där framför TV:n och titta på en gammal julrepris av Jönssonligan eller en urusel b-film på TV 1000. Men jag framhärdar och tar mig igenom passet. Kommer hem och känner mig riktigt nöjd, trots allt.

Och då plötsligt händer det - migrän. Synbortfall på vänstra ögat som övergår till ett

pulserande taggmönster och flimmer som gör att jag i princip inte kan se någonting. Sedan kommer den stora urladdningen i skallen. Okej, jag har varit med om detta förr så det är bara att dra ner rullgardinerna och försöka slappna av.

Men varför händer allt detta nu? Jag som skulle ha det så skönt. Det är precis som man har samlat på sig en massa sjukt under året men som inte fått en chans att bryta ut förrän nu. Kroppen har nog försökt att signalera tidigare men inte haft en suck med tanke på alla måsten som har stått i vägen. Nog pratat om krämpor.

Annars är nog det mesta lite upp- och nervänt. Har ägnat ett par halvdagar åt trädgårdsskötsel, vilket jag i regel inte brukar pyssla med i juletid. Men när termometern visar på plus sex, snön lyser med sin frånvaro och höstastrarnas brunbrända blomklasar sträcker sig mot skyn, ja då kan man bara inte motstå. Och en bädd har de fått också, av det finaste granris Ensta kan uppbringa. Men varför kan inte alla löven bara förmultna och dö någon gång? Ska jag behöva ta fram räfsan? Nej, det borde komma snö någon gång så man åtminstone slipper se eländet.

Och till sist vill jag förstås önska alla mina bloggläsare ett riktigt Gott Nytt År. Jag tror att 2008 kan bli ett spännande politiskt år inte minst för oss sossar och vårt rådslagsarbete som går in i en ny fas. Vår politik för framtiden kommer att formas under nästa år och i det arbetet kan du också vara med. Dina åsikter är viktiga, tänk på det.

Pia

Dan före dan. Ögon som tindrar, barn som längtar efter tomten och sist men inte minst - julefrid. Men nejdå, verkligheten ser helt annorlunda ut. Ett evigt flängande. Slitna mammor och pappor som slår knut på sig själva för att hinna med allt bestyr, ungar som skriker och decemberlönen som är puts veck efter ett par dar. Och fint ska det vara. Helt plötsligt ska man städa i vrår som man i vanliga fall aldrig bryr sig om. ( Ve och fasa, det kan ju hoppa fram någon ogin liten vätte som ställer till elände inför den nalkande julfriden. )

Och julmat ska inhandlas så man nästan mår illa, så mycket gris till en och samma helg. Isch! När jag var liten köpte vi alltid en halv gris till julen som min mamma tog hand om. Allt skulle tas tillvara, inget fick gå till spillo. Så oavsett vad vi ungar tyckte så fick vi uthärda den fruktansvärda odören som kom av allt fett som mamma lät smälta i ugnen. Jag och mina syskon tyckte att det luktade gris i hela huset, men för mamma var det mumma att få ta hand om det finaste av ister till munkbaket.

Själv bakar jag sällan som ni vet och i år har jag inte ens fått till lussekatter som jag brukar. Men jag intalar mig själv att julen inte står och faller på mina bakverk. Faktum är att det känns rätt skönt att obstruera mot sig själv och sina måsten. Nästa år kanske, nej nästa år ska fler måsten få stryka på foten. Samtidigt fyller väl dessa julbestyr någon slags traditionell funktion, och det kan vara viktigt för många.

Men jag har svårt att köpa den glorifierande versionen av hur, ursäkta språkbruket, jäkla tindrande och gemytlig julen ska vara; familjen samlas, släkt och vänner sammanstrålar och allt är frid och fröjd. Där ska man sitta med stjärnglans i ögonen och konversera glatt med mostrar, fastrar och långväga kusiner som man inte har sagt ett ord till under året som gått. Det fungerar liksom inte. Någon hjärtlig samhörighet bara för att det är jul kan vara svår att få fram när man i stället kommer på sig själv med att längta till mellandagarna när allt är över.

Innan jag började som lärare på Naturbruksgymnasiet for jag runt i nästan alla skolor här i kommunen som lärarvikarie. Och av någon outgrundlig anledning insjuknade många lärare sådär ett par veckor före juluppehållet, precis i den tiden då det skulle julpysslas i varenda liten klass. Den som har varit lärarvikarie vet att man alltid måste vara beredd att improvisera och ha plan B, C och D i beredskap. Och som tur var hade jag en alldeles makalös fröken när jag gick i lågstadiet som var en fena på julpyssel. Prästfru var hon, gudbevars, och lät oss göra de mest fantastiska skapelser, och jag tror att min mamma fortfarande använder en del av dessa alster till jul.

Så med hull och hår kastade jag mig in i pysselhörnorna med min lågstadiefrökens alla uppslag i minnet. Här ska pysslas som vi gjorde på den gamla goda tiden. Men det visade sig vara svårare än jag hade trott. Alla ungar skulle ha hjälp samtidigt. Ett evigt ropande på

 " fröken, fröken, kom och hjälp mig också." Jag minns särskilt en vacker fönstertavla med en domherre på. Den behövde sys med två korta raksömmar, vilket jag tycker är en baggis, men det tyckte inte barnen. Jag tror ta mig tusan att jag fick sy varenda söm. Och inte nog med det, när den där jädra domherren skulle klistras på så förstod inte någon av eleverna hur det skulle gå till. Där fick jag sitta och klistra fåglar så det stod härliga till. När vi sedan skulle tillverka flätade hjärtan att hänga i granen gav jag upp.

Till nästa år ska jag försöka upptäcka den andliga dimensionen av julen med julevangelium och julotta. Då behövs varken lussekatter eller vackra tavlor med domherrar. Frid på jorden!

Pia

Nu packar jag väskan för sista gången det här året för på torsdag blir det äntligen julledigt, och det ska bli så himla skönt. Då ska jag ge mig i kast med nya utmaningar hade jag tänkt. Då ska jag läsa, jag ska träna, jag ska umgås med vänner, jag ska sova, jag ska kolla på bra filmer, jag ska ligga och stirra i taket, jag ska träna på att bara sitta ner mer än två minuter och jag ska träna på att äta upp min mat sittande vid matbordet. Det blir nog rätt tufft att klara, men jag ska verkligen försöka att pröva lite andra vanor, eller snarare att leva lite mer normalt eller vad man ska säga.

Fast man undrar ju ibland vad begreppet normalt står för. Vem är normal i dess traditionella bemärkelse? Människor i min bekantskapskrets sällar sig definitivt inte till skaran, vill jag påstå. Bara det att få tid till en fika tillsammans kräver ett evigt pusslande med almanackor hitan och ditan ett par månader i förväg. Att planera in ett biobesök kräver ett halvårs framförhållning, lågt räknat. Inte klokt, men så ser det ut för många av oss.

Men om solen åtminstone kunde visa sig? Nu har det varit grått, grått och grått hur länge som helst. Det tycks finnas hur många nyanser som helst av denna färg. ( Kan bara som kuriosa nämna att den stora landskapsväv som hänger i Riksdagens kammare är vävd av 200 olika nyanser av grått.) Så jag satt en regntung morgon här hemma vid köksbordet och längtade mig bort till sol och värme. Tänk att sitta på någon gassig spansk hacienda läppjande på ett glas sangria och njuta av det salta bruset från Medelhavets vågor? Plötsligt så hörde jag det, vågbruset alltså. Lagom mycket sådär. Men så skramlade det till, Medelhavs-drömmen gick om intet och dränktes av ljudet från kökets diskmaskin som jobbade för fullt. Jippi!

Förra veckan nämnde jag lite kort om trafikutskottets budget som vi skulle debattera i torsdags, och det gjorde vi också. Men jag blev lite konfunderad när ett par av de borgerliga företrädarna i utskottet kom fram till mig och undrade lite mjäkigt om jag tänkte vara elak eller inte i mitt anförande. Vaddå? Eller snarare hurså? De ville veta redan innan om det fanns anledning för dem att gå i svaromål eller begära replik på mig, som vi säger. Det var visst andra kvällsaktiviteter som väntade dessa båda herrar och tiden var knapp.

Jamen, det är väl självklart att man är "elak" mot sina motståndare. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att begära ordet i Riksdagens kammare och stå där och vara snäll mot dem som företräder en politik som är allt annat än vänlig. Skulle aldrig fall mig in! Och snälla flickor kommer inte till himlen, har jag hört, och det vore väl dumt att riskera.

Pia

Har du träffat Roffe? Undrar du vilken Roffe? Ja, det kan vara vilken Roffe som helst. Här hemma finns den där Roffe överallt och ingenstans. Och det är inte bara en Roffe, nejdå, det gömmer sig en liten Roffe i snart varje lite vrå. Låter det förvirrat? Det är bara förnamnet, kan jag säga. Roffe är ibland en person, ibland någon tingest och ibland något märkligt flummigt filosofiskt. Det beror liksom helt och hållet på. Man skulle nog kunna säga att Roffe är något universalt som man alltid har något slags behov av och som svävar som en osalig ande över oss. Och just därför går det inte att fastsälla något kön på denna filur, nej jag menar sak eller...?

Hur som haver så har denna Roffe på allvar flyttat in hos oss på Stora Ensta och upptar våra liv, åtminstone periodvis, ganska mycket. Det tog lite tid innan jag kunde acceptera detta väsen, men nu kan jag till och med tycka att Roffe är rätt sympatisk, och inte minst användbar. Roffe täcker in det mesta. Jag köpte en ny hårfön häromdagen som föranledde följande konversation med min sambo:

?-         Jaha, har du köpt en ny Roffe?

?-         Ja, det beror på vilken Roffe du menar?

?-         Jamen, en sån där utanpåRoffe .

?-         Eh, utanpå...utanpå vaddå, menar du?

?-         En sån där liten Roffe längst upp på den stora blåsRoffen.

?-         Jo, det stämmer, men jag blev tvungen att köpa alla Roffar fast jag egentligen bara behövde just den där lilla Roffen längs upp.

Men Roffe kan lika väl vara en granne, en jobbarkompis eller en fiktiv person, ungefär som Alfons Åbergs fantasifigur Molgan. Skillnaden är bara den att Roffe nog är mer social och inte lika hemlig eller ens begränsad som Molgan. Så har du det riktigt tråkigt någon dag så kan du alltid låta dig underhållas av alla Roffar som finns. Bara ett lite tips från coachen.

När vi inte pratar Roffar härhemma så har dottern fått mani på ordet 'och', eller o c h, som hon säger. Jag har då berättat för henne om ett ord som jag och mina kompisar använde när vi var 14-15 år sådär, nämligen 'Y'. Den korrekta betydelsen av 'Y' är inte helt lätt att redogöra för, men vi använde 'Y' när vi tyckte något var tråkigt, värdelöst och urbota fånigt. Nu menar dottern att det inte alls går att jämföra med ordet 'och' som faktiskt är ett ord och 'Y' som bara är en bokstav. ( I ordbildningsläran handlar det om huruvida det är ett morfem eller inte)

Rätt använt är de bägge orden synonyma, anser jag, men jag får nog jobba en del för att övertyga henne om det.

Från det triviala till det mer centrala. På självaste Lucia-dagen kommer trafikutskottets budgetdebatt att gå av stapeln och det kommer att bli en mycket se- och hörvärd debatt där till och med Åsa Torstensson kommer att delta. ( Det är hon som är infrastukturministern.) Vi sossar brukar ju alltid bli utpekade som de stora skurkarna som inte har satsat på infrastruktur, så därför borde vi nu när det går så himla bra för Sverige kunna förvänta oss stora satsningar från regeringen på vägar, järnvägar, övrig kollektivtrafik, trafiksäkerhet och IT. Men icke då.

Det kommer att fattas drygt två miljarder de närmaste tre åren för att kunna fullfölja de planerade investeringarna som delvis redan är i gång.

Regeringen skyller på att ekonomin inte tillåter mer pengar än vad som nu är anslaget. Nej, tacka för det när ca 75 miljarder har försvunnit i ett nafs för att sänka skatterna mest för alla som tjänar mycket. Politik är som sagt både att vilja och att välja.

Pia

Ve och fasa! Aktiekurserna "rasar" på börsen här i Sverige och på börserna runt om i världens många kapitalistiska högkvarter. Storkapitalets företrädare börjar se allt mer bekymrade ut. Det som var hårdvaluta för bara några veckor sedan tycks i dag ha förlorat det mesta i värde.

Men vad är väl blott ett börsfall på några procent jämfört med det väljarras vi nu beskådar i svensk politik? Lek med tanken att du hade satsat aktier i den här alliansregeringen i tron att det skulle vara väl investerade pengar både för dig och för landet. Efter ett års regerande visar det sig att människors tillit till detta borgerliga styre i princip är noll och intet. 1200 röster tappar de borgerliga partierna nu per dag, vilket saknar motstycke i svensk historia.

Det aktiekapital som du satsade för drygt ett år sedan är nu inte värt ett ruttet lingon. Och då är frågan, vad ska du göra? Vore det som på börsen så skulle du och alla andra som satsat kapital sannolikt sälja ert aktieinnehav och investera i något nytt. Men nu fungerar det inte riktigt så i det demokratiska styrelseskicket. Det parti du investerade i vid valet 2006 gäller faktiskt fram till valet 2010. Man kan svära ve och förbannelse, ångra sig och tycka att sjutton också, det blev ju inte som jag hade trott eller som de hade lovat. Men faktum kvarstår - lagd röst ligger.

Men hur i hela fridens da´r kan det då ha gått så här illa? Ja, vad gäller statsminister Fredrik Reinfeldt så vägrar han att kommentera denna historiska trovärdighetskris, medan vice statsminister Maud Olofssons enkla förklaring är att förändringar gör ont. Jasså, är det så enkelt? Gör verkligen alla förändringar ont? Är det inte snarare så att det är orättvisa förändringar som gör ont?

Här går det som på räls för hela Sverige och då ser denna borgerliga regering till att ge till dem som redan har det bra och försämra för dem som redan har det dåligt. Bort med förmögenhetsskatten, sänkt fastighetsskatt i de rika områdena, stora jobbavdrag för alla som tjänar bra och gräddfiler in i vården. Högre skatt för pensionärer och sjuka, en dramatisk försämring av a-kassan för alla arbetslösa, högre trafikförsäkringspremie. Listan kan göras lång. Och som lök på laxen ska våra statliga bolag säljas ut. Jag undrar om de gör vågen där borta i Rosenbad? Tycker de att det är fel på väljarna som inte förstår det förträffliga med deras politik eller har måhända andra förklaringar till förtroendekrisen föresvävat denna högerallians?

Och så till något helt annat. Jag tror minsann att jag har närt en konsumentkritisk dotter vid mitt bröst. Hon har genomskådat reklamvärldens s k sanningar till sin mammas stora glädje. Så här i jul- och städtider bombarderas man ju av reklamkampanjer för ta mig tusan alla rengöringsmedel som går att uppbringa på denna jord. Det känns så i alla fall. Det nya på Ajax-himlen är den rosa flaskan med något oemotståndligt dunderrengöringsmedel. Men när reklamfilmen visar sådana där före och efter bilder så blir det snudd på patetiskt. Trots en veckas ingrott skit på spisen behöver du inte ens gnugga på fläckarna. Det är bara att hälla på av dundermedlet på en trasa och torka så blir det skiiiinande rent.

- Det där stämmer ju inte, de ljuger. Men du mamma, vi kan väl köpa en flaska bara för att testa och sen kan du ringa och klaga som du brukar göra?

Hon minns att jag ringde Pirjo på Via-direkt för en tid sedan där jag beklagade min nöd över fläckar som inte gick bort. Ja, jag tror att vi ska testa den rosa Ajax-flaskan för att se om det verkligen gör någon skillnad och för att få anledning att ringa deras konsumentupplysning, vilket kan vara ett sant nöje många gånger. Jag lovar att avlägga en rapport...

Pia

Efter 15 år träffades vi då äntligen, vi som tog vår examen på informationslinjen på högskolan i Örebro år 1992. ( Nu är högskolan ett minne blott, för nu tronar i stället ett pampigt universitet upp längs Tybbles slätter. ) Fantastiskt roligt att få träffas och höra vad alla gör nuförtiden och vad som hänt i övrigt under alla dessa år. Alla 23 hade förstås inte möjlighet att komma men vi var i alla fall 10 som ägnade ett och ett halvt dygn till att prata, prata och prata. Och det var nästan som då fast ändå inte. Vi har alla blivit något äldre och väldigt mycket mer erfarna och sånt sätter sina spår, både på gott och ont. Samtidigt så kändes alla igen. Annelie, Maria, Anita, Cattis och alla andra.

Rätt kul var det att höra vilka minnen som var och en har från den här tiden. Vi tillbringade i alla fall tre år tillsammans och samfällt kunde vi konstatera att de här åren har satt sin prägel på lite olika sätt. Själv minns jag mest alla härliga analytiska diskussioner som några av våra föreläsare inte älskade direkt. Det var i regel Annelie och Mona som drog i gång dem och vi andra hakade naturligtvis på. Och ofta fick vi till ett feministiskt perspektiv på frågorna utan att vi egentligen var så medvetna om det. Det föll sig rätt naturligt i en klass med endast fem killar.

Jag kommer ihåg när vår prefekt Stig-Arne berättade för oss att just den här klassen var rätt unik. Inte enbart för att vi var så många tjejer utan det faktum att våra fem killar valde att lägga sig helt platt. De märktes aldrig. De hävdade sig aldrig. De lät oss styra diskussionerna och allt annat med för den delen. Stig-Arne och hans kollegor kunde bara inte förstå hur det kunde komma sig. Vi andra tänkte nog inte så mycket på det, självupptagna som vi förmodligen var.

Men det har gått rätt bra för oss. Ett år efter vår examen hade vi en liten träff där vi skrev ned vad vi trodde att vi skulle göra om fem respektive tio år. Och det stämde ganska bra in för de flesta av oss. Jag hade tydligen skrivit att jag redan efter fem år skulle vara riksdagsledamot och efter tio år minister om Lena Hjelm-Wallén då hade slutat. Riksdagsledamot blev jag i alla fall.

Och alla minns vi vår Staffan Ekegren, författare från Örebro som var ansvarig för kursen Skapande skrivande. Han var faktiskt den som fick mig att våga börja meningar med ordet och. Jag har fått lära mig att man sätter kommatecken efter och, men för, att, ty och aldrig någonsin inleder en mening med dessa konjunktioner som de så käckt kallas. Men Staffan tyckte annat. Hans uppgifter var rätt roliga. Jag minns speciellt en, den om sopplunchen. Vi skulle med fyra meningar förmedla våra intryck av en sopplunch i goda vänners lag. Hur svårt som helst. Jag kom bara till slurp och imma på Monas glasögon. ( Inte Mona Sahlin )

En annan gång satt jag i damrummet på Sala Stadshotell och skulle med alla mina sinnen försöka fånga in lördagskvällen där. Mycket intressant både för synen, hörseln, känseln och ibland för smaken. Funderar över att göra något liknande någon gång med politiken. Hur smakar den? Hur luktar den? Hur känns den och hur ser den egentligen ut? Jag blir nog svaret skyldig ett tag till...

Pia

I dagarna två har jag känt ett enormt behov av att bara få vara. Att bara få vara ifred lite grann och få reflektera över allt som jag får mig till livs via politiken. Det kan ibland vara lite jobbigt att förväntas ha alla svar. Mina svar styrs av de intryck jag får när jag träffar folk, av de åsikter människor för fram och vad som har sagts och gjorts tidigare. Men jag måste någon gång få smälta allt det jag hör, ser och upplever annars blir det inte bra. Jag blir ingen bra politiker om jag alltid måste agera Ad hoc, d v s med lösryckta svar.

Därför låg jag och läste Camilla Läckberg i går för att få tänka på något helt annat. Himla skönt var det. Jag tog mig till och med friheten att bara ligga i sängen med benen i högläge och stirra i taket en liten stund. En total avkoppling som alla kan behöva någon gång ibland.

Jag svarade inte ens på mailen jag fick i går utan tänkte att det nog kunde vänta till i dag. Det är så viktigt att få några alldeles egna små stunder då man kan få lägga det politiska ansvaret lite åt sidan och som sagt bara få vara.

Och så tyst som möjligt ska det vara. Inget tjo och tjim från Rix fm eller liknande utan gärna lite mer P1 där ingen tycks ha speciellt bråttom och där man till och med kan urskilja små pauser. Nästan lite meditativt. Ett ord i dag, ett annat i morgon.

Så, idag känner jag mig riktigt laddad igen. Vi hade ju en helt fantastisk extra kongress i Västerås i lördags. Alla var så härligt taggade och det bäddar för en spännande fortsättning i vårt parti här i Västmanland. Mycket intressant seminarier hade vi också anordnat. Jag var och lyssnade på ett par av dem, bl a skolseminariet som blev en riktig kick. Förra veckan så antog vårt Förtroenderåd de riktlinjer som ska gälla för skolpolitiken framöver och med dem som utgångspunkt blev det ganska livliga diskussioner.

Vi har en massa att vara stolt över men också en hel del bekymmer att hitta nya lösningar kring. Och det är vi nu på väg att göra, men vi måste förankra det arbetet ännu mer med både elever, föräldrar och personal innan vi till slut bestämmer oss. Men det som definitivt står i centrum är kunskap och att kunskap gäller alla barn oavsett bakgrund. Det gäller bara att hitta vägarna dit så att alla kommer fram.

Och på tal om kunskap så håller dottern och hennes klass på med geografi och just nu är det Asiens länder som de ska lära sig. Min vana trogen plockade jag fram en kartbok för att kolla om hon visste var respektive land låg. Då tittade hon sådär uppgivet på mig och sa:

- Du, mamma, det där är ute. Jag har hittat ett program på nätet där man kollar det och det är både roligare och smartare.

Där stod den mossiga mamman med sin skolatlas i handen och insåg att det tiderna förändras. Och tur är väl det.

Pia