pias blogg

Hi there!

Jag kom, jag flög och jag landade precis enligt ritningarna i det stora landet over there.

Vilka fantastiska 12 dagar jag har fått uppleva tillsammans med mina trafikutskottare.

Först tre dagar i San Fransisco och sedan 9 dygn i Los Angeles. Ett helspäckat schema som personalen på svenska konsulatet i Kalifornien till stor del arbetat fram. Och mycket IT blev det förstås. Vi gjorde bl a ett besök på Googles en förmiddag. Rätt häftigt, måste jag säga. Där umgås man med datorer som det vore vilken människa som helst. Ingenting tycks vara omöjligt, alla gränser sprängs. Ständigt nya innovationer till hela IT-världens stora glädje. Dessutom har man den goda smaken att ha en väl utvecklad miljöpolicy för att bidra till det tuffa miljöprogram som guvernör Arnold Schwarzenegger har lagt fram.

Och gissa om jag blev förvånad? Jag trodde ärligt talat inte att Kalifornien låg så i framkant i arbetet med att få rätsida på de enorma växthusgasutsläppen. Denne Arnold har visat sig kunna spänna mer än bara bicepsmusklerna - han är mannen bakom Kaliforniens ambitiösa miljöprogram som handlar om att minska utsläppen med 20 % till år 2020 utifrån 1990 års nivå. Samma som Kyotoavtalet och det lustiga, eller snarare det olustiga, är att president Bush vägrade att skriva under det avtalet. Ingen ska ju komma här och försöka bestämma över det fria amerikanska folket som bara måste få fortsätta att spy ut sina bilavgaser precis som de alltid har gjort.

Det var då Arnold skred till verket. Han struntade blankt i vad hans president tyckte och jobbade på egen hand fram ett antal program för att åtminstone göra tillvaron lite drägligare för människorna i Kalifornien. Och den största miljöboven i detta drama är förstås bilen, den sååå heliga och frihetssymboliserade bilen. Utan bil klarar sig sannolikt inte kalifornienborna utan här gäller det att hitta smarta energi- och bränslelösningar i första hand. Det finns 1,8 bilar per invånare i denna delstat där det bor ca 39 miljoner människor. Alltså nästan dubbelt så många bilar som invånare. Kalifornien har en inte alltför hedrande 12:e plats i världens utsläppsliga, vilket gör att luften vissa dagar är så skadlig att inandas att gamla och sjuka uppmanas att hålla sig inomhus.

Men nu ska det bli andra bullar om Arnold får bestämma. Och som vanligt är det business as usual som gäller. Målet är minskade utsläpp men ökad tillväxt, ungefär samma som för oss. Men den stora skillnaden är att makten utgår från företagen i stället för myndigheterna. Det är företagen som "dikterar" villkoren för myndigheterna, vars uppgift blir att försöka samordna och kompromissa alla spretande viljor och se till att alla blir vinnare i slutändan. Låter kanske inte så pjåkigt men vad jag förstod av de energimyndigheter som vi besökte så är det inte helt enkelt att få till det. Här har våra stolta svenska miljöteknikföretag gjort strålande insatser. De har ett mycket gott renommé och det finns plats för ännu flera, och pengar går att tjäna. Mycket pengar.  

Det som inte ens Arnold mäktar med att göra är att höja bränslepriset ytterligare. I dag kostar bensinen 4 dollar per gallon, vilket motsvarar ca 6 kronor per liter. Där går tydligen smärtgränsen för amerikanarna. Vi betalar som bekant dubbelt så mycket. Däremot är plug-in-hybridbilen, som går på uppladdningsbara batterier, mycket inne hos innefolket i Hollywood. Sportbilsmodellen, alltså. Och det som brukar var hot stuff i Hollywood brukar ju snabbt sprida sig till andra delar av världen. Tänk om paret Beckham för en gång skull skulle bidra till att göra världen lite bättre att leva i.
Tanken svindlar...

Pia

Och så var det då äntligen dags att få heja och hurra fram alla gulblåa tävlande i de så omtalade olympiska spelen i folkrepubliken Kina. Själv är jag lite kluven till om det var rätt eller fel att förlägga spelen till detta diktatoriska land som har så mycket kvar att göra för att leva upp till vad vi definierar som mänskliga rättigheter. Samtidigt kan jag tycka att det just av den anledningen finns skäl att rikta världens ljus mot Kina och den kommunistiska ledningen.

Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor...?

Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. "Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida."

Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.

Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.

Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.

Pia

I augusti förra året åkte vi tillsammans med goda vänner till Bulgarien för att få lite sol efter en bedrövlig svensk sommar. Vi hinner lagom dit förrän regnet står som spön i backen. Det var som förgjort. I år tog vi en rövare och höll oss på hemmaplan för att tillsammans med samma goda vänner styra vår kos till en av västkustens pärlor, nämligen Kungshamn. Och tala om tur. Solsken och värme i sju dagar. Fantastiskt! Alla nedpackade tjocktröjor, flossade mjukbrallor och knöliga regnkläder kunde vi gladeligen lägga åt sidan och i stället nöta på våra medhavda linnen och shorts.

Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid "det stora vattnet". Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.

En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.

Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?

Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.

Och vid horisonten skymtar en segelbåt...

Pia

Så här i sommartider finns det en del tid till TV-tittande. Utan att behöva framstå som en mossig gammal nyttofigur som bara förespråkar pedagogiskt producerade TV-program vill jag framför allt uppmana TV 3 att skärpa till sig. Jag håller på att bli tokig på alla dessa bedömningsprogram där i värsta fall en enväldig domare och i bästa fall en jury ska avgöra om de tävlande håller måttet eller inte.

Det började med Tyra Banks och hennes "Top Models". Hennes program kunde man ändå med viss behållning titta på. Banks delar med sig av sina värdefulla erfarenheter från den stentuffa modellbranschen till de unga tjejerna som inget hellre vill än att få erövra modellvärlden. Med stor trovärdighet och konstruktiv rådgivning leder hon sina adepter vidare i deras strävan att nå målet. Man önskar dock att fler hade den goda smaken att göra så, men icke.  

TV3 har en rent jävlig köksmästare i ett program som heter "Hells kitchen". Jag har aldrig varit med om någon som kan förolämpa andra så mycket som han kan. Deltagarna är inte vatten värda, men de uthärdar för vinsten är en alldeles egen restaurang. Visst, jag är medveten om att producenten har valt att lägga ribban på en fuck-you-nivå för att det ska sticka ut i TV, och det retar gallfebern på mig. Dottern tycker att jag är överkänslig, men det måste väl ändå gå att producera program där inte deltagarna betraktas som den värsta parian.

Och så har vi programmet "Crowned" där amerikanska mammor och döttrar tävlar i olika skönhetsmoment. Denna vecka är det leendena som ska bedömas av en f d miss USA med följe. Eftersom dottern tycker att detta är underhållning har jag gjort henne sällskap ett par gånger. Men jag skräms när jag ser med vilket allvar dessa skönhetsopererade mammor går in för tävlingen. Ren hysteri kan råda.

Sedan har vi "Pussycat Dolls" som följer därpå. Några väldigt unga och lättklädda tjejer som genom musik och dans ska anstränga sig till sitt yttersta för att ta fram sin sexighet. Det är uppmaningen de får av sina benhårda mentorer; lär dig att uttrycka din sexighet. Den som inte lyckas med det åker ut. Intrigerna mellan de unga tjejerna avlöser varandra för alla när givetvis drömmen om att få bli en av Amerikas främsta sexsymbol och då får ingen annan stå i vägen.

Slutligen har vi då det programmet som jag faktiskt tycker är intressant att titta på, nämligen "Project Runaway". Ett tiotal kläddesigners får under ledning av erkända och etablerade klädskapare utföra olika uppdrag varje vecka. Programmet ger en seriös framtoning där konflikter mellan deltagarna naturligtvis förekommer men de är ändå underordnade. Det viktiga är vad de lyckas skapa under de givna förutsättningarna. Plaggen bedöms förvisso av en jury, men till skillnad från de andra programmen ger den här juryn ett mer seriöst intryck.

- Och varför sitter du och tittar om du tycker att det bara är skräp på TV?

En klassisk kommentar som kan ha sitt berättigande. Jag gör det ibland för att ha lite koll på vad min dotter ägnar timmar åt, och jag blir förvånad om nu TV 3 tror att det bara är den här typen av program vi som TV- tittare vill ha.

Kom igen nu och visa att även en kommersiell kanal har annat än bröst, brudar och bråk på TV-tablån. I bland riktigt längtar jag efter kunskapskanalen eller en bra långfilm på TV 2. Men vi har ju gubevars bara en TV här hemma.

Pia

Den här sommaren fick jag ett uppdrag som jag aldrig har haft tidigare. Jag fick nämligen hedersuppdraget att hålla invigningstalet på Möklintaveckan. Och det är stort. Säg den som inte har hört talas om Möklintaveckan? De flesta Västmanlänningar är nog rätt bekanta med detta stora turistevenemang, där allt från kolmilevakter till makeup-artister finns på plats. Och det mest imponerande är att en by med drygt 1 200 personer kan ha ett så blomstrande föreningsliv, för utan det så stod sig denna vecka slätt. Det är föreningarna som gör det. Det är föreningarnas eldsjälar som förverkligar ett av länets största och på sitt sätt kanske den mest intressanta turistattraktionen.

Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.

Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.

Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.

Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.

Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.

Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu "rödare". Men jag måste dock bekänna en sak - jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.

Pia

Härom sistens blev jag rosenrasande och höll på att gå upp i limningen. Nu kanske du tror att mitt vredgade sinnelag berodde på ännu en uppskruvad debatt med Åsa Torstensson - men inte denna gången. Nej, nu var ilskan riktad på datorer som bara ska fungera men som ändå inte gör det. Eller snarare ilskan över orsaken till varför datorn inte fungerar.

Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.

Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra "darlingar". De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger "har varit" eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.

Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. "Denna sida kan inte visas. Försök igen". Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)

Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!

Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.

•-         Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.

•-         Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?

•-         Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.

•-         Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.

•-         Vi har vår policy...

Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.

Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.

Pia

Tänkte att jag skulle göra något helt annat än att tänka, äta, sova och prata politik. Dottern tittade lite storögt på mig och undrade om jag var sjuk. Nu skulle den mer skapande ådran få sitt utlopp hade jag tänkt. Jag vet att den finns någonstans det gäller bara att locka fram den.

Köket. I väntan på de stora får man göra det lilla. En ny matta. Bra men gardinerna behöver bytas. Jag syr ett par. Sagt och gjort. Tillbringade hela helgen vid symaskinen, fullstoppad med nålar, måttband och ögletter. Det är ju inte sådär himla självklart att veta vad ögletter är men det är ringar som man sätter fast i tygfållen upptill och som man sedan trär en rundstav igenom efter att ha klippt ut tyget innanför ringen. Vilket pickel. Fyra längder dessutom. Puh! Och två små kappor av lin som inte alls är roligt att sy i. Sprätt, säger det bara, och så har man kört över en känslig tråd i tyget som drar ihop sig som en mask.

Men fint blev det. Ett par röda pelagonier i zinkkrukor mot det blårutiga gardintyget. Till blomsterhandlaren. Tyget på kökssoffan behöver bytas, likaså kuddarna. Och bort med duken där. Och in med ljusen här. Det ena föder liksom det andra. Jobbigt men på sitt sätt avkopplande.

Och precis när jag tycker att jag har gjort mitt för i år så kommer Dottern och vill att hennes rum också ska få ett lyft, gärna i svart-vitt. Självklart. Det är ju så vansinnigt mycket roligare att få tillbringa ännu lite mer tid vid symaskinen, nålarna och ögletterna. Varför läsa mail, skriva insändare, läsa politiska ledarsidor och andra triviala saker när man kan få sy ännu ett par gardiner? Så shoot man, shoot. Gasen i botten. Här ska sys.

Men det kan ibland vara en befrielse att få göra något helt annat, i synnerhet när man är lite upprörd. Och det blev jag i förra veckans interpellationsdebatt mot minister Åsa Torstensson. Jag hade ställt tre frågor som handlade om vad ministern tänker vidta för åtgärder för att göra transporterna vid Mälaren mer miljövänliga. Detta med anledning av den rapport som Klimat- och sårbarhetsutredningen har lämnat där man inte skräder orden.

Om inget görs snarast kan stora delar av Mälardalen riskera att hamna under vatten nästa gång ett 100-års regn faller ner. Sist det begav sig var hösten för åtta år sedan. Då var det 7cm från att spåren vid Gamla Stans tunnelbanestation blev dränkta av de enorma vattenmassor som strömmade in.

Men svaret jag fick var att det inte är meningsfullt att diskutera miljövänliga transporter runt Mälaren, för klimatet är en fråga som i första hand ska lösas globalt. Detta sagt av den person som är ytterst ansvarig för infrastrukturen i vårt land. Åsa Torstensson anser inte att problemen som kan uppstå runt Mälaren ligger på hennes bord. Hon svär sig fri, med andra ord.

Strax innan debatten blev jag uppringd av en reporter från Radio Västmanland som trodde att svaret var felskrivet. Jag ställde förstås följdfrågor till ministern under själva debatten men några svar fick jag inte. Hon vill inte prata om översvämningshot i Mälaren. Hon vill inte prata om sjöfarts- och järnvägsfrågor runt Mälaren. Hon vill inte prata om slussen i Södertälje. Frågan är vad hon egentligen vill prata om. Vädret?

Jag tror att Fredrik Reinfeldt kommer att utse en ny infrastrukturminister. Mitt tips är inom ett år.

Pia

En av många fördelar med uppdraget som riksdagsledamot är att jag får träffa alla dessa människor. Min ledstjärna är att så ofta jag bara kan finnas där mina uppdragsgivare finns,

d v s utanför riksdagshusets väggar och då främst i vårt län. På så sätt kommer jag i kontakt med en väldig massa olika människor och det är alltid lika fascinerande och givande.

I torsdags var jag till Arboga på tre företagsbesök, bl a till Kilen Kryssen där man bygger lagerlokaler med alla "tillbehör". En kund kan alltså beställa en lagerlokal som företaget sedan skräddarsyr utifrån de önskemål man har. Du behöver inte anlita 72 olika entreprenörer utan Kilen Kryssen fixar allt. Himla praktiskt. Och det går bra för dem. Just nu har de 15 anställda men planerar att nyanställa de kommande månaderna.

Jag fick träffa platschefen Lasse som varit med länge och som kan byggbranschen på sina fem fingrar. En intressant chef som onekligen jobbar lite annorlunda. Han menar att ett stort problem i dag är att många unga killar saknar insikt i vad som förväntas av dem på en arbetsplats, vilket ansvar de faktiskt har själva. Det finns de som helt sonika struntar i att ringa om de är sjuka, struntar i att komma i tid på morgnarna och struntar i om de sätter jobbarkompisarna på pottkanten. De "orkar" inte. Dessutom har en del rätt stora bekymmer med sin privatekonomi, vilket inte gör saken lättare. När halva månaden är kvar är hela lönen slut.

Lasse har bara gett sig den på att få en av killarna på fötter så han ser till att grabben betalar sina räkningar, han hjälper honom att deklarera och med en del andra saker som gör att killen håller näsan ovanför vattenytan. Han ringer och väcker honom ibland och hämtar honom vissa morgnar - ja, han gör vad han kan för att göra denne yngling till en samhällsduglig medborgare. Helt suveränt. Lasse är inte bara en platschef på en arbetsplats - han är också, som han säger, en farsa som försöker fostra unga killar till mogna män. Jodå, ibland tröttnar även Lasse, men han har genom åren sett att det går att få hyfs på de här grabbarna.

Och det märktes på stämningen i lokalen att Lasse var respekterad både bland gammal och ung. Jag är säker på att det finns en mängd företagsledare som hjälper unga tjejer och killar att få lite ordning på tillvaron och alla ni ska ha en stor eloge. Men Lasse undrade vart den praktiska samhällskunskapen i skolan har tagit vägen. Den som berättar om både dina skyldigheter och rättigheter i samhället, den som lär dig balansen mellan utgifter och inkomster, den som lär dig att deklarera, den som gör dig till en ansvarsfull och hänsynstagande medborgare. Vart tog den kunskapen vägen?

Jag tänker då börja leta...

Pia

De är så många att jag inte kan räkna dem alla - mailen från medborgare i vårt avlånga land som uppmanar oss riksdagsledamöter att säga nej till den nya FRA-lagen. Människor är med all rätt oroliga över det bristande skydd kring den personliga integriteten som den här lagen ger upphov till.

Kommer försvarets underrättelsetjänst kunna läsa mina mail och fax? Och vad händer om jag råkar nämna namnet Al Qaida i min brevväxling? Det finns verkligen anledning att ta den oro folk känner på allvar, för något tydligt skydd kan inte jag utläsa i det förslag som vi ska votera om nu på onsdag.

FRA-lagen går ut på att ge försvarsunderrättelseverksamheten möjlighet till signalspaning via kabel. Det handlar om att Försvarets radioanstalt ska få genomföra signalspaning för den telefontrafik, e-post och faxmeddelanden som passerar i tråd (kabel) till och från utlandet.

Idag är det bara radiovågor som kan avlyssnas och med tanke på de förändrade hotbilderna måste försvaret få andra avlyssningsmöjligheter. Där är vi nog alla rätt överens. Men regeringens förslag har en hel del brister. En av de allvarligaste är att förslaget inte ger ett fullgott integritetsskydd för den enskilde.

Regeringen tycker själva att förslaget innehåller skydd för den enskilde. Man nämner bl a något om att särskilda tillstånd ska utfärdas när myndigheter ansöker om att få avlyssna. De sökbegrepp som ska användas ska kollas extra noga och ett integritetsskyddsråd ska inrättas vid FRA, vilket jag tycker är lite märkligt. Det vore väl mer lämpligt att det rådet hamnade under någon annan myndighets hatt än den operationella.

Men det här räcker inte på långa vägar och jag är förvånad över att det är så tyst från de centerpartistiska ledamöterna, som ofta framställer sig själva som beskyddare av den enskilde individens intressen. Men det är väl som vanligt, höll jag på att säga, att de blir nertrampade av de moderata ledamöternas storstövlar.

Jag kommer att rösta nej till den nya FRA-lagen på onsdag. Medlen kan inte alltid helga ändamålen. Behovet av signalspaning via kabel är stort, men det måste vägas mot de skydd som varje enskild individ har rätt till i en demokrati värd namnet.

Pia

Någon hjälte blev hon inte, allas vår Charlotte Perelli. Snarare tvärtom. Ett förkrossande nederlag, en 18:e plats. Men något fiasko var det då bestämt inte, enligt den svenska truppens pansargeneral Christer Björkman. Europa förstår oss inte, säger man. Det europeiska folket struntar i själva musiken och röstar i stället fram de länder som politiskt kan var viktiga, hävdade en grekisk man som jag träffade förra veckan. Och det kanske är så. För hade verkligen Bosnien-Hercegovinas hänga-tvätt-bidrag haft en chans att slå Sverige och många andra med hästlängder om inte hela Balkans folk hade slutit upp och röstat? Tror inte det.

Att Ryssland vann förvånade mig inte. Hur smart är det inte att kasta in en av världens främsta konståkare i en show fylld av närvaro och innerlighet och som gick rätt igenom kamerorna? I det skenet bleknar fru Perellis hjältegloria, om den ens har funnits där. Visst, hon har en fantastisk röst. Visst, hon är hur proffsig som helst. Men var fanns själva hjältenerven i sången?

Hur trovärdigt är det på en skala att låta svartsotad ögon-makeup och kortkort "burka" få symbolisera en hjältinna och hennes hjältinnedåd? Inte sjutton går det europeiska folket på de flosklerna. Man vill ha lite feeling, lite inlevelse, lite trovärdighet. Herregud, kvinnliga heroiska insatser handlar väl mer än bara om välfriserade hårsvall och vassa stilettklackar?

Om man vill kan man finna vissa likheter, åtminstone till det yttre, med Modesty Blaise. Men Modesty är stark och tuff, fattar beslut, slåss som en kung och är den solklara chefen i familjen. Det kanske Perellis hero också är men av det märktes intet.

Och på tal om hjältar så har nu den borgerliga riksdagsmajoriteten med Göran Hägglund i spetsen äntligen beslutat att ge kommunerna möjlighet att införa det så omdebatterade vårdnadsbidraget. Några statliga pengar kommer inte att delas ut, utan det här får kommunerna helt och hållet finansiera själva.

Och vet ni vad som hände när beslutet väl var fattat? Jo, rungande applåder utbryter från de borgerliga ledamöterna i kammaren. De visste inte till sig av glädje. Eller som min bänkgranne moderaten Staffan Anger sa:

- Det här blir bra för jag tror på familjen.

Och tänk, jag tror att han satt fingret precis på pudelns kärna. Det viktigaste skälet för denna borgerliga regering att införa vårdnadsbidraget är att bevara familjen utifrån en strikt konservativ och borgerlig definition, det vill säga mamma, pappa och barn och där mamman är hemma med barnen. Så blev det i Nacka kommun som för ett antal år sedan införde bidraget på försök och så blev det i Norge där 97 % som ansökte om bidraget var kvinnor.

Det kanske är värt en applåd. Sist det applåderades bland de borgerliga ledamöterna var när bidrag till hushållsnära tjänster infördes. Man saknar ord...

Pia

Det är inte varje dag man får chansen att prata folkbildning. Men det fick jag i lördags. Då gick den årliga Tärnadagen av stapeln, vilket innebär att deltagare som gick kurser på Tärna Folkhögskola för 50 år och för 5 år sedan bjuds in till en återträff.

Det brukar inte komma så många "5-åringar", men det brukar vara desto fler "50-åringar". Enligt rektorn är det nog inte så konstigt - skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.

Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.

Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.

Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.

För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.

Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.

För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.

Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.

Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser - vi förtjänar nya chanser livet igenom.

Pia

"Vi är på gång, vi är laddade vi är starka."

Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.

Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.

- Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.

Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.

- Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.

Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.

Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till fösörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.

Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad...

Pia

"Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lag uppå.

Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen..."

Internationalens första vers. Sången med stort S för oss rödingar. Och visst är det en maffig text? Detta är verkligen ord och inga visor. Men när man ser texten så här rätt upp och ner så ger den nästan ett skrämmande intryck. Storvulna fraser som inte känns riktigt up to date. Hungriga trälar, slav stig upp, från mörkret stiga vi mot ljuset.

Nja, kanske inte riktigt så eländigt. Åtminstone inte här i vårt land. Men Internationalen är ju allt utom svensk. Den skrevs av en fransman år 1871 i samband med Pariskommunen. Fransmännen var dödströtta på kriget mot Tyskland men också utless på det borgerliga styret i landet som lett till ökade klyftor mellan fattig och rik. Internationalen blev arbetarrörelsens stora kampsång i början av 1900-talet och den var tydligen Sovjetunionens nationalsång mellan första och andra världskriget. Det hade jag ingen aning om.

Jag har alltid undrat över varför jag har så svårt att komma ihåg texten. Herregud, jag borde verkligen kunna den vid det här laget, för många är de första majtåg jag har deltagit i och samtliga av dem har haft en 20-hövdad blåsorkester som taktfast blåst och trummat sig igenom denna International. Varje gång sjunger jag med, i alla fall i refrängen, men verserna är det sämre med. Men det kan ju ha sin förklaring eftersom texten mycket riktigt är hämtad från en annan tid med andra förhållanden.

Man kan naturligtvis tolka texten som att den fortfarande gäller så länge orättvisor finns kvar, och så länge människor blir förtryckta. Var tid har sin kamp. Men allt fler människor i min närmaste omgivning ställer sig frågande till om arbetarrörelsens dag verkligen ska firas med en taktfast marsch som kan ge helt andra associationer och med textrader som känns rätt främmande. Men hellre det än att släpa fram hoppborgar och tekopps-karuseller dagen till ära.

Den andra versen berättar bl. a om att många rovdjur på vårt blod sig mätta. Om man nu inte känner till arbetarrörelsens historia så kan nog den textraden upplevas som aningen barock. Man må ha åsikter om kapitalismens företrädare men att i dag betrakta dem som rovdjur känns varken humant eller politiskt korrekt.

Jag var nog inte den enda som inte kunde verserna utantill i första maj-tåget i Arboga men det spelar liksom inte någon större roll. Det viktigaste är att få manifestera mot de orättvisor vi möter i det dagliga livet, på jobbet, i skolan, i vården. Och det kan ju vara allt från fler gungor på lekplatsen till fler jobb åt ungdomar. Både stort och smått ryms under våra paroller, och det känns bra.

Och att få den äran att vara förste talare i Arboga känns också väldigt bra. Man är ju alltid lite pirrig och smånervös innan man ska hålla sitt tal men Arbogakompisarna är helt fantastiska att ge stöd. För första gången på länge tyckte jag att det var riktigt roligt att få hålla ett anförande första maj.
Tack.

Vilken tur att man inte minns allt man gör. Häromdagen när jag rotade runt i garaget, som för övrigt är mer förråd än garage, ramlade plötsligt en sån där liten grön rutig skrivbok i A5-format fram där det snyggt och prydlig står "Pia Nilsson, klass 1, Kyrkskolan".  Naturligtvis släppte jag allt jag hade och började bläddra i min nostalgiska lilla skrift. Jag säger bara, kära nån och du milde tid. Är detta verkligen möjligt av en 7-åring?

På första sidan har jag skrivit inte mindre än 180 stycken a:n. Ett a i varannan ruta, och på den tiden skrev man det gamla a:et som även datorerna gör. Men att skriva ett sånt a kräver lite mer precision än att skriva det "nya" a:et. Och mitt på sidan har jag försökt att rita en apa. Ganska bra gjort för att vara 7 år måste jag säga. Jag borde egentligen ta en bild och lägga ut på bloggen men jag vet inte hur man gör. Måste ta reda på det.

Jag bläddrar vidare och finner något riktigt gulligt på nästa sida. Där har fröken först skrivit meningen "Vi får mura en mur, sa Li." Sedan har jag försökt att skriva lika snyggt som fröken och det blev rätt bra om jag får säga det själv. Mitt på sidan har jag sedan ritat en bild av Li och hennes kompis Lo som murar en mur. (Jag tror att de var ett par troll).

På nästa sida har jag skrivit 180 stycken i:n med en egenhändigt ritad igelkott. Sidan därpå har 180 o:n med en liten, liten ostbit mitt på. Och så där fortsätter det bokstav för bokstav. När jag kommer fram till r-sidan stannar jag till. Oj, vilken möda jag har lagt ner på att få till såna där vackra r med den lilla klutten på, precis som de dataskrivna r:en. Och den ritade rosen är faktiskt riktigt vacker och det syns att jag har ritat av den från någon bild.

Vissa saker minns jag så väl från de första skolåren, men det här har helt fallit helt i glömska. Tack och lov. Hur kul är det att skriva samma bokstav 180 gånger på en och samma sida? Det borde få vilken 7-åring som helst att tröttna och förtränga. Jag är nog mest förvånad över hur noggrann jag var. Inte en enda av de 180 bokstäverna ser slarviga ut. Men hur orkade jag med dessa meningslösa uppgifter?

När så skolminister Björklund (som nog är i min ålder) talar om ordning och reda, lärarauktoritet och tillbaka till någon svunnen tid undrar jag om det är den här tiden, i början av 70-talet, som han har i åtanke. På den tiden vågade varken jag eller andra någonsin ifrågasätta de vidriga uppgifterna vi ibland fick göra i skolan. Frökens ord var lag. Är det den respekten Björklund efterlyser? Jag hoppas verkligen inte det.

Som tur var så fick inte min dotter skriva 180 a:n i ett grönt skrivhäfte när hon var 7 år. Hon fick göra betydligt roligare saker som hon också minns med ett leende på läpparna. Det har trots allt hänt en del sedan min och Björklunds skolgång. Tack och lov.

Pia

Så var det dags igen att få höra ett sanningens ord från Dottern i huset. Med stor inlevelse lades en dagsfärsk recension fram av de största politiska partierna i Sverige i dag. Som utgångspunkt hade hon valt den svåra men ack så viktiga frågan "Vad vill de egentligen?"

Centerpartiet fanns det inte mer att säga om än att de förmodligen inte är riktigt kloka när de lägger fram förslag om att ta bort barnbidraget för många barn. Helbängt.

Folkpartiet är bara skola och betyg. Betyg, betyg och åter betyg. Inte så kul, faktiskt.

Kristdemokraterna....nej, det fanns inget alls att kommentera. Den retoriska frågan om de verkligen har gjort något bra ställdes till mamman. Jag passade med svaret.

Moderaterna då? Jo där finns det tydligen rätt många unga som är lite roliga, och många rika också.

- Men moderaterna vill ju bara spara och spara hela tiden.

Så till slut närmade vi oss pudelns kärna, mitt kära socialdemokratiska parti. Vad fanns det att säga om det då?

- Det verkar mest vara gamlingar med i ditt parti och det är inte så himla kul. Och när ni ska göra nå´t så ska det alltid vara så perfekt hela tiden. Och Mona måste tala om vad hon tänker göra om hon blir statsminister. Det är det ju ingen som får veta idag.

- Hon kan ju inte bara skälla på Reinfeldt och tala om alla fel som han gör. Ni får ju ändå inte rätt. Det är ju han som bestämmer.

- Men hallå, så kan du väl inte säga. Att moderaterna vill spara och folkpartiet bara tjatar om betyg det håller jag med dig om, men inte är väl mitt parti så där...mossigt. Och vaddå, Mona måste ju tala om vad som händer när Reinfeldt beslutar om en massa konstigheter.

Med alla medel försökte jag förstås försvara mitt eget parti men insåg ganska snabbt att det var meningslöst. Jag nådde liksom inte fram. Det var bara att svälja de drapor som delades ut av denna unga dam som år 2014 kommer att få lägga sin röst på ett politiskt parti för första gången. ( Herregud, det är ju snart.) Så lite försiktigt undrar jag vad det är jag har närt vid mitt bröst? En trotsig och kritisk liten parvel som inte gör som mamma vill utan vågar uttrycka helt egna tankar? Hugaliga!

Annars har jag fått ovanligt många mail i veckan som gick, bl a från en småföretagare här i länet som på allvar börjar tröttna på alla regler och pålagor som bara ökar. Han är och har alltid varit en hårt arbetande man som inte vill ligga någon till last utan vill i stället lämna sitt bidrag till stacken genom att anställa en eller ett par medarbetare. Men de villkor som han och många andra småföretagare lever under i dag är inte rimliga. Att t ex behöva stå för sjuk-kostnaden de 14 första dagarna kan få många mindre företagare på fall. Den marginalen finns sällan.

De stora giganterna klarar sig alltid men reglerna kanske måste ändras så att de också kan passa in i småföretagarens verklighet som ser lite annorlunda ut. För att inte tala om trygghetssystemen som vi andra tar rätt mycket för givet. Om företagaren blir sjuk eller vill vara föräldraledig får han eller hon vackert betala för den tryggheten själva. Det är inte riktigt juste, tycker jag. Det vill jag ändra på. Det finns säkert en hel skredus med regler och pålagor som behöver ses över. Och det ska inte göras senare utan nu.

Pia

Måndagsmorgnar brukar inte var en höjdare. Segt och halvtrist sådär. Men den här morgonen kom jag på mig själv med ett leende på munnen. När man har bokat in ett möte på sin gamla arbetsplats här i Sala - naturbruksgymnasiet - kan man ju inte bli annat än glad. Visserligen har alla "mina" elever slutat vid det här laget men det finns ju alltid nya att stifta bekantskap med. Och bara det att få träffa mina härliga kollegor, Kicki, Prollo, Gilla och gänget. En himla bra dag, med andra ord.

Den främsta anledningen till besöket var att få träffa tre unga och mycket framgångsrika avgångselever som i höstas körde i gång ett UF-företag inom skogsnäringen. Erik, Jerry och Victor, som nu går sin sista termin på det skogsinriktade naturbruksprogrammet, säljer helt enkelt skogstjänster till skogsföretag runt om i Mälardalen. De har lyckats över förväntan och deras prestation har rönt stor uppmärksamhet inom hela skogsbranschen. Många reportage har det blivit, inte minst i branschens egna facktidningar.

Naturligtvis blir jag nyfiken och undrar vad det är som driver de här killarna att vilja satsa så mycket tid och energi som de faktiskt gör på sitt företag. Och ännu mer intressant är att få veta vilka hinder de har stött på och vad jag och andra kan göra för att förbättra för dem som vill starta egna företag. Och gissa om det fanns åsikter? Massor från dessa kloka unga herrar.

De ekonomiska bitarna är svårast och tråkigast att hantera; bokföring, arbetsgivaravgifter och försäkringar. De uppgifterna har en viss förmåga att hamna lite längre ner på måste-göra-listan. Däremot är de rörande överens om att den frihet som det innebär att vara entreprenör är oslagbar. Att själv kunna styra sin arbetstid och mängden uppdrag är den stora drivkraften för de här killarna. Och just drivkraft, medvetenhet och hårt arbete är a och o för att lyckas med sitt företagande. Du måste kunna branschen för att företaget ska överleva.

Men trygghet då? Går det att utveckla trygghetsnäten för egna företagare eller klarar man sig bra utan?

- Det är nog bra om det finns hjälp att få, i alla fall när man kör i gång, menar Erik. Då kanske fler skulle våga.

- Men det vi saknar mest är entreprenörskap som kurs i skolan. Det borde finnas för varje inriktning, tycker Victor. Då får man veta precis vad som gäller för varje bransch och då skulle säkert fler ta chansen.

- Och gör gärna något åt de höga dieselpriserna, de slår hårt kan man säga.

Samtidigt flikar Tommy in att certifieringen är viktig för att få fram seriösa skogs-entreprenörer. Tommy är läraren som har stöttat och pushat på dessa killar i både med- och motgång. En fantastisk eldsjäl. Ni som har sett programmet "Klass 9A" vet hur viktigt det är med inspirerande lärare. De finns inte bara i Malmö, de finns i allra högsta grad även på Naturbruksgymnasiet i Sala.

Lycka till i framtiden!

Pia

Konstaterar bara att våren är här. Big Bertha har nämligen flyttat in i huset och det är ett tydligt vårtecken. Häromdagen stötte jag på henne i köket av alla ställen. Lutat mot kylen stod hon där alldeles nyputsad och fin, i tryggt sällskap med en järnsjua, tror jag. Det våras för golfklubbor med andra ord. Och det är samma procedur varje år. Någon gång i början av april plockas golf-fernissan fram och nya trasor till putsen inhandlas. Fjolårets duger inte. Sedan är det i full gång.

Jag har bara inte förstått varför det ska göras i köket. Det finns både uthus och drängkammare att hålla till i men nehej då, i köket ska man vara. Och det är hart när omöjligt att få kontakt med den golfspelande halvan när denna procedur börjar. Han är bara helt uppslukad. Nu kanske det är någon liten journalist som läser det här och undrar hur sjutton vi riksdags-ledamöter kan ha tid med att spela golf också. Då kan jag lugna eder alla för jag spelar inte golf. Nog har jag stått på ranchen på Sala GF:s golfbana och slagit någon hink, som det brukar heta, och varje gång bollen har farit iväg har jag undrat lite förvånat över hur det gick till. Det är inte min grej helt enkelt.

Vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte undan. Jag höll ju nästan på att snubbla över "gamla Berthan" där hon stod lutad. Men det går väl ändå an så här tidigt på säsongen för det blir bara värre längre fram när själva golfspelandet börjar sätta fart. Som när det ska tvättas. Herregud, man kan ju få spader för mindre. När tvättmaskinen kör i gång hör man plötsligt ett förfärligt skramlande. Vad det är som låter? Jo, det är bara ett tiotal peg som har ramlat ur den golfspelandes byxfickor. Vet du vad en peg är? Det är en liten mojäng som man placerar golfbollen på innan man slår iväg den. Den liknar nästan ett stort grovt häftstift och kan vara blå, röd, vit och säkert en massa andra färger också. Så när tvätten är klar är det bara att tömma maskinen på kläder och peg. Och de där små rackarna tycks överleva oavsett vilket tvättprogram man än väljer.

Som om inte det vore nog så får allt som ofta köks- och hallmattan utgöra försöksgreener.

Om jag har förstått det hela rätt så är en green det område som är närmast själva hålet, ( oj, vad jag har lärt mig), och då gäller det att hålla tungan rätt i mun och sikta så bra som möjligt så att bollen ramlar i. Och har man då inga riktiga greener att spela på så får hallmattan duga. Som sagt, jag passar.

I mitt politiska liv så här års är det alla årsmöten och kongresser som upptar stor del av tiden. Många tycker att det verkar vara lite öken men det är det inte. Många kloka resonemang förs och som rikspolitiker är det oerhört värdefullt att få lyssna in gräsrötternas synpunkter och försöka svara på frågor som ställs. Som på årsmötet i Skinnskatteberg där det framfördes lite kritiska röster om vår glesbygdspolitik. Vilka konsekvenser kommer det att bli för folk i glesbygd nu när så många bensinmackar är på väg att försvinna? Hur långt ska man behöva åka för att tanka bilen? Och kommer Skinnskatteberg att få någon etanolpump?

Något som var lite roligt under den kvällen var när årsmötet skulle välja en ny ordförande i arbetarekommunen. Lasse, som var föreslagen, begärde då ordet och ville deklarera vad han tyckte i ett antal viktiga samhällsfrågor. Han ville prompt göra det innan beslutet så att ingen av medlemmarna efteråt skulle känna att de hade köpt grisen i säcken. Tänk så klokt, egentligen. Så kanske fler borde göra. Heder åt dig, Lasse.

Pia

Fick en märklig fråga från Dottern häromdagen. Vi satt och tittade på konståknings-VM när hon plötsligt undrade hur jag som är socialdemokrat kan tycka att det är okej att utse världsmästare, i en bedömningssport dessutom.

- Är inte alla människor världsmästare? Är inte alla lika mycket värda, mamma?

Den var klurig. För naturligtvis har alla samma värde och var och en är sin egen världsmästare på ett sätt. Men det är ju inte vem som helst som kastar sig ut på isen för att göra en trippelaxel eller ett Salkow-hopp.  Man måste onekligen ha vissa förutsättningar för att klara det. Och de som har det och tycker att det är kul att tävla om bäst teknik och bäst känsla för musik, ja de må väl få göra det då. Själv älskar jag att underhållas av konståkningens virtuoser. Jag blir bara så himla imponerad.

Att däremot inte ge alla chansen att t ex få läsa kurser i matte, svenska och engelska bara för att man väljer en lärlingsutbildning på gymnasiet är att värdera människor olika. Och det är så skolminister Björkund vill ha det. På fullaste allvar tycker han att man inte ska "tvinga" elever med praktiskt handlag att läsa kärnämneskurser som kan leda till högskolebehörighet. Det tycker han är hemskt för alla vill ju inte läsa vidare. Det må så vara, men säg den arbetsgivare som inte behöver arbetskraft som kan mer engelska och matte än vad som krävdes för ett tjugotal år sedan. Som jag skrev i min blogg för en tid sedan så upptäckte jag som lärare att de mest begåvade eleverna kan finnas där man minst anar det. Det gäller bara att vara lite mer lyhörd för de varken syns eller hörs lika bra som de som kommer från hem med studietraditioner.

Som min pappa. Uppväxt i en bruksort i norra Västmanland där hans plats var given - i bruket. Senare i livet gick han en svetsarkurs och blev plåtslagare för att sedan få jobb på Maskinfabriken i Sala. Något år efter hans död fick jag veta av en av mina fastrar att pappa var en stor tänkare som barn och att han ofta gick och filosoferade och till och med skrev ner en och annan rad om livets många funderingar. Tänk om han hade fått utvecklat den ådran och läst vidare? Men det var förstås helt otänkbart på den tiden. Vem skulle betala de studierna i en familj med åtta barn och där traditionen bjöd att man skulle jobba och göra rätt för sig.

I dag har vi helt andra möjligheter. Trots det så kommer de flesta studenter på våra högskolor och universitet från familjer med starka studietraditioner. Högre studier är alltså fortfarande en klassfråga. Så får det inte vara och vi som är beslutsfattare måste göra allt vad vi kan för att ändra på det, vilket inte är helt lätt. Men vi kan väl åtminstone börja med att ge alla ungdomar samma chans i skolan.

Och så var det då detta med elräkningen och moms på skatten. Jag har nu fått veta att upprinnelsen går att finna i den skatteuppgörelse som gjordes 1990-1991. Då momsbelades VA, renhållning och energi och lagstiftningen är tydligen så konstruerad att det blir skatt på skatt. Jippi! Undrar om det inte är dags att göra något radikalt i den frågan...

Pia