pias blogg

Att förskolor ska var öppna tar vi för givet. Men verksamheter som den Öppna förskolan är allt utom given, i synnerhet nu när kommunerna tvingas skära bort verksamheter för att passa in i en allt mer slimmad budgetkostym. Den Öppna Förskoleverksamheten är inte tvingande att anordna. Det borde den vara, tycker jag.

I dag var jag på besök på den Öppna här i Sala och träffade 14 småbarnsföräldrar som lovprisade denna fantastiska verksamhet. Här träffas föräldralediga mammor och pappor med sina barn för att leka, sjunga, diskutera och umgås, ibland utifrån bestämda teman men lika ofta utifrån spontana idéer. Mycket har förändrats sedan jag gick där med min dotter för 13 år sedan. Nu finns det t ex föräldrautbildning på schemat med goda råd om sömn, mat och att sätta gränser. Väldigt uppskattat av många, något jag själv saknade när jag var småbarns-förälder.

Under min graviditet var allt fokuserat kring själva förlossningen: hur man bäst skulle förbereda sig inför det stora eldprovet. Men livet efter var det ingen som sa så mycket om så det fick bli trial and error och en drös med böcker från A-Ö. Jag minns de första månaderna med fasa. Varför vaknar mitt barn så ofta på natten när alla andra ungar sover? Varför orkar mitt barn bara med ett bröst under amningen när alla barn orkar två? Varför bajar mitt barn bara två gånger om dagen när alla bajar minst tre? Varför är jag trött när ingen annan förälder är det?

Räddningen var Öppna förskolan. Där träffade man likasinnade som tänkte och oroade sig precis på samma sätt som jag gjorde. Och det visade sig att min unge var lika normal som alla andra. Man behövde få det bekräftat, helt enkelt. Den känslan var obeskrivlig, så jag har full förståelse för alla som nu oroas över att Öppna ska läggas ner. Det vore ett stort, stort misstag att göra det.

Många som inte känner till verksamheten tror att det här är ett tillhåll för föräldrar som inte har något annat för sig om dagarna. Inget kunde vara mer fel. Här sjuder det av pedagogiska tankar och idéer från utbildad personal som sedan jobbar fram aktiviteterna tillsammans med föräldrarna, givetvis. Samhörighet och gemenskap växer fram, och de små barnen stormtrivs. Och jag är säker på att alla Öppna förskolor har sin Gunnel, Vivi eller Christina precis som Sala har, och som kan ge det där stödet och den där hjälpen som man som förälder kanske inte kan få någon annanstans. Bättre än alla nannys i världen.

Att mäta glädje, harmoni och gemenskap i kronor och ören strider säkert mot det kommunala bokslutsreglementet, för så vitt jag vet finns det ingen sådan kolumn i räkenskapspapperna. Trots det så är vi många som kan vittna om att den Öppna Förskolan är guld värd. Låt den få fortsätta att vara det även kommande år och för kommande generationer.

Tack alla ni för att jag fick komma.

Pia

Jag har hittat företaget som går mot strömmen. Trots finanskris och eländig lågkonjunktur finns det ett företag som går så bra att det behöver nyanställa. Jag pratar Bombardier och jag pratar 200 nya jobb bara i år. I Västerås. Grattis, grattis, grattis! Men är det verkligen sant? Ja, åtminstone om man får tro vd Klas Wåhlberg som jag träffade under ett par timmar i dag. Och jag litar på honom.

Bombardier konstruerar och tillverkar främst tåg både i Europa och i Nordamerika, och faktum är att man har order inne och kontrakt i hamn ända fram till år 2016. Jo, det är sant, sju år framåt, d v s en hel evighet. Otroligt.

Men hur kan det komma sig att ett företag som Bombardier kan gå skadelösa ur den globala lågkonjunkturen när så många andra branscher fullkomligt blöder? Det finns säkert en mängd förklaringar till det men redan i början av 2000-talet gjorde företaget, nej förlåt, koncernen, en rejäl omstrukturering. Lite slarvigt kan man säga att själva tågtillverkningen flyttades till länder med lägre löner medan man behöll hjärtat i tillverkningen, ingenjörs- och forskningsavdelningarna, här i Sverige. De mest kunskapskrävande avdelningarna valde Bombardier alltså att ha kvar i Västerås därför man såg att det fanns stora möjligheter till utveckling just här.

Jag blir nästan rörd men framför allt oerhört stolt när vi nu kan konstatera att deras strategi var helt rätt. Där ser man hur viktigt det är att satsa på högre utbildning som absolut inte får bli ett privilegium för bara ett fåtal utan en tillgång för alla, och helst så många som möjligt. Hoppas att det finns många fler företag som väljer att satsa som Bombardier. Vilket flaggskepp!

Annars borde jag väl skriva något om det som händer i Gaza, men jag tycker att det är svårt att veta vad man ska tycka, ärligt talat. Självklart tar jag avstånd från alla de vålds- och krigshandlingar som pågår just nu och som har dödat minst 1000 palestinier och skadat tre gånger fler. Oskyldiga vuxna och barn får plikta med livet när israeliska bombattacker sätts in. Det är förkastligt och strider förstås mot allt vad folkrätt heter.

Samtidigt vet vi att många israeler har fallit offer för palestinska raketskjutningar som har pågått under säkert 10 år och som också strider mot folkrätten. Och det stora problemet tycks vara att ingen av de bägge krigförande parterna vill höra talas om folkrättsliga frågor. För vad hände när FN:s säkerhetsråd lyckades enas kring ett uttalande om ett omedelbart eldupphör förra veckan? Det hände absolut ingenting. Bombattackerna fortsatte precis som tidigare. Varför då, kan man ju undra? Kan det vara så att Israel känner sig så trygga i USA:s famn att trycket från övriga världen inte spelar någon roll? USA avstod nämligen från att ta ställning, vilket från israeliskt håll kan ha tolkats som ett att det fortfarande finns ett starkt amerikanskt stöd.

Men vad tycker Obama då? Det är det nog inte många som vet. Han har valt att passa och inte förrän nästa vecka kommer han att svära presidenteden. I väntan på det kommer sannolikt kriget att fortsätta. Frågan är om Obama kommer att välja någon annan linje än den israelvänliga som USA har fört i Mellanöstern de senaste 40 åren? Det tror inte jag och jag hatar att säga det men jag tror heller inte att de långa och svåra konflikterna kommer att kunna lösas under överskådlig tid. Det skulle behövas en Palme till det.

Pia

Satt och zappade framför TV:n i går kväll för att hitta någon gastkramande film, trettondagsaftonen till ära. Men inte en vettig film så långt kanalerna räckte till. Undrar hur många kanaler man skulle behöva för att någon gång kunna hitta något nytt och fräscht i filmväg. Att slippa se alla dessa 80- och 90-tals repriser vore banne mig en välgärning. Hur många gånger har inte TV4 visat filmen "Tuppen " med Magnus Härenstam? För att inte tala om TV 1000-kanalerna som visar samma film med en timmes förskjutning. Himla kul...

Men av någon outgrundlig anledning råkade jag fastna vid TV4 som denna kväll ställde sig frågan vem som blir årets TV-tittare. Ett alldeles eget sånt där lite tramsigt ringa-in-eller sms:a-program, dock med en förvånansvärt bra programledare, Christin Meltzinger. Programmet gick ut på att ett 30-tal personer i en studio och förstås "alla ni där hemma i TV-sofforna" skulle svara på 1 X 2-frågor om TV-program som gått under 2008. Efter var tredje fråga sådär sorterades de tävlande med minst antal rätt bort så att det till sist återstod fyra personer och förstås "någon där hemma i TV-soffan".

Men det som fascinerade mig mest var den enorma kunskap om TV-program som fanns bland de tävlande. Och då pratar vi detaljer. Ta frågan om vilket litet djur som någon Marie-Louise i städprogrammet "Rent hus" tycker är sött. Svaret kom blixtsnabbt - silverfisken - det lilla krypet som bland all lort klär sig i stilig silverskrud. Okej, men vem sjutton är denna Marie-Louise, undrar jag? Har aldrig hört talas om. Och så plötsligt kallades kvällens gäst in och det var tydligen inte vem som helst utan en man som gängat sig med en av mammorna i programmet "Ensam mamma söker". Men vad heter denne man? Ja, hur ska man veta det, tänkte jag? Jo, det vet man uppenbarligen om man har följt programmet vecka ut och vecka in. My goodness. Varför bekymra sig över finanskriser, lågkonjunkturer och kriget i Gaza när det finns så många små trevliga glädjeämnen att njuta av?

Till min stora glädje fann jag till slut en film som jag bara älskar, nämligen "Thelma & Louise". Visserligen repriserad ett antal gånger, men i valet mellan silverfiskar, ensamma mammor som söker och en Oscarsnominerad amerikansk film från början av 90-talet så är valet ganska enkelt. Annars kan jag varmt rekommendera en alldeles färsk biofilm, "Australia", med Nichole Kidman i huvudrollen. En mycket sevärd film som berör. Många starka scener fick åtminstone mig att skämmas över mänsklighetens plumpa övertramp.

Se den.

Pia

Jaha. Det var det. Året 2008 som om bara ett par dagar kan läggas till handlingarna. Inget kanonår utan snarare ett riktigt skitår (för att använda ett Littorinbegrepp). De borgerliga "reformerna" har avlöst varandra så till den milda grad att maskorna i trygghetsnätet har blivit till trasiga revor. Jag lider verkligen med alla varslade som nu går en arbetslöshet till mötes med en ersättning som är så låg att många kommer att tvingas lämna sina hus och hem.

Jag lider kanske ännu mer med alla långtidssjukskrivna som nu plötsligt ska friskförklaras och förlora sin sjuklön. Att du har nervsjukdomen MS eller en långt framskriden cancersjukdom tas det ingen hänsyn till - de allra flesta kommer att tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att konkurrera med alla andra om de jobb som eventuellt finns att få. Borgerlighetens företrädare är nämligen så kärleksfulla att de inte vill försätta någon i ett påtvingat utanförskap, som de så fint brukar hävda.

De begriper helt enkelt inte att det finns människor som på grund av olika sjukdomstillstånd eller diagnoser inte kan arbeta. Men den empatin besitter vare sig moderater eller andra borgare. Och vi kan ju alla drabbas. Men nejdå, i den borgerliga världen ska ingen komma och tro att man kan parasitera på dem som är friska och kan arbeta och göra rätt för sig. Solidaritet? Äsch, det är väl sånt där socialistiskt trams...

Det gör ont i min röda hjärterot när jag varje dag blir varse hur regeringen steg för steg raserar den trygghet som har varit vårt stolta svenska flaggskepp. Utan dessa surt förvärvade trygghetssystem hade vi i Sverige stått oss slätt i konkurrens med vår omvärld. Vi hade sannolikt inte klarat oss igenom alla de industriella paradigmskiften som vi och många andra länder tvingades ta itu med. Nu lyckades vi med det, tack och lov, men det var inte av någon slump. Det var på grund av en medveten förd socialdemokratisk politik där trygghet, rättvisa, solidaritet och kunskap till alla var ledstjärnorna. Utan a-kassa och kunskapslyft hade uppförsbacken till framtiden varit betydligt längre och brantare.

Nu ratas allt vad kompetenshöjande åtgärder heter. Komvux är snart ett minne blott. AMS-åtgärder är ett begrepp som inte ens får omnämnas i regeringskretsar. Det ska vara riktiga jobb. Och vad är ett riktigt jobb? Är det ett jobb inom en "dödsdömd" fordonsindustri? Eller är det måhända en starkt subventionerad hushållsnära tjänst som avses?

Var finns framtidsutsikterna? Den frågan tänker jag ägna stor del av det nya året till att söka svar på. I höst på vår partikongress kommer vi att staka ut den framtid vi tror på och som vi vill jobba utifrån. Vad borgerligheten vill åstadkomma bävar jag inför. Privata sjukförsäkringar så att skatten kan sänkas ännu mer, eller...?

Pia

Är det raska fötter springa tripp, tripp, tripp som gäller så här strax innan själva julafton eller är det stilla natt och frid på jorden? För mig är det definitivt det förstnämnda. Tänk, jag slutar aldrig att förvånas över min egen dumhet, i det här fallet. Varför städa som en tok? Varför gno som en gnu på ställen som jag vid en normal veckostädning väljer att inte se? Nu helt plötsligt ska även de gömmorna rengöras. Och det märkliga är att hela städgrejen har utvecklats till någon slags mani som jag inte kan styra. Det låter ju hur otäckt som helst men det är sant.

Ge mig en trasa och jag är fast.

Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.

Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.

Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.

Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte...

Pia

Tack gode gud för alla kloka gymnasieelever. I fredags träffade jag 18 av dessa kloka som går sista året på byggprogrammet på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Jag var där tillsammans med Mats Engström från
Byggnads och pratade arbetsmarknad och vad som behöver göras för att få igång efterfrågan.

Läget ser onekligen rätt dystert ut för byggbranschen just nu, och de som kommer att drabbas i första hand är just byggeleverna. För att de ska få ut sitt yrkesbevis krävs först 2,5 års arbete som lärling, och det är just nu mycket bekymmersamt för lärlingar att få stanna kvar på sina arbetsplatser. 7-8 sägs upp varje vecka. Och det förstår nog alla att om inte våra elever får tillgång till några lärlingsplatser så tvingas de välja en helt annan yrkesinriktning, vilket kommer att leda till att byggarbetare blir en stor bristvara i framtiden.

Eddie, Andreas och Tom är fullt medvetna om detta och tycker att läget är kritiskt. På en direkt fråga om vad vi som beslutsfattare behöver göra svarade dem med en och samma mun:

- Satsas på renoveringsarbeten i miljonprogrammet och ROT-avdrag. Då skapas det lärlingsplatser.

Vi socialdemokrater har lagt fram förslaget att satsa 6 miljarder de kommande två åren på miljonprogrammet och att införa ett ROT-avdrag. Men vad vi kan förstå så kommer den borgerliga majoriteten att rösta nej till våra förslag. Regeringen har visserligen lagt fram ett eget förslag till ROT, men till skillnad från vårt så vill de permanenta avdraget. Jag frågade Andreas vad han tyckte om det:

- Det betyder att de som kanske har tänkt renovera ändå kommer att vänta eftersom det inte spelar någon roll när man väljer att göra renoveringen. Det är ju smartare att bestämma sig för en viss tid i stället för då kommer det att skapas fler jobb just då.

Just precis så tänker vi också för att få fart på byggbranschen, och andra branscher med för den delen, under 2009. Men regeringen säger nej.

Och om skatter pratade vi en hel del. De flesta var överens om att det är viktigt att betala skatt. Frågan är bara hur mycket.

- För vem vill ha den amerikanska modellen med försäkringar? undrade Tom. Hur kul är den?

Jag vill verkligen önska alla dessa härliga och kloka elever lycka till i framtiden. Vem vet, vi kanske syns i någon beslutande församling framöver...

Pia

Mina damer och herrar, lägg söndagen den 7 december 2008 på minnet för den dagen är nämligen redan historisk. Vi socialdemokrater har idag talat om för hela svenska folket att vi kommer att bilda en rödgrön koalitionsregering om vi får väljarnas förtroende efter valet 2010. De samtal som vi har fört under en ganska lång tid både med miljöpartiet och med vänsterpartiet har resulterat i detta gemensamma ställningstagande. Vi vill alla tre byta regering och då är det logiskt att vi gör gemensam sak för att lyckas.

Och kriserna i det moderatstyrda Sverige ökar för varje dag. Det är inte bara jobbkris det handlar om längre utan en betydligt större otrygghetskris med sönderslagna trygghetssystem och en vård och omsorg där kvalitén nu starkt ifrågasätts. Vi befinner oss också i en klimatkris av stora mått där vi riskerar att lämna över ett jordklot i ett betydligt sämre skick än det vi fick att vårda av våra förfäder.

Dyster värre, men det finns ljus i tunneln. Politik är som bekant att vilja och vi vill massor. Vi har lagt fram ett otal politiska förslag redan som Riksdagen snart ska ta ställning till. Det handlar om sänkta skatter för pensionärer som borde tilltala alla centerpartister. Det handlar om höjd a-kassa som folkpartisterna borde känna sig tillfreds med. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare som moderaterna borde göra vågen åt och det handlar om extra satsningar på vård och omsorg till kommunerna som borde få vilken kristdemokrat som helst att svimma av förtjusning. Med andra ord så kommer det att bli ett antal voteringsrysare i kammaren de närmaste veckorna, så håll koll.

För inte kallar jag det som regeringen presenterade häromdagen för ett stimulanspaket.

8,3 miljarder kronor är en futtig summa i det här sammanhanget när stora delar av svensk tillverkningsindustri ligger knockad med den följden att mer än 40 000 människor har blivit varslade. Jodå, ROT-avdraget är bra, likaså satsningen till Arbetsförmedlingen, men var finns pengar till skola, vård och omsorg? Redan nu börjar personal sägas upp i skolor och inom äldreomsorgen runt om i landet. Utan välfärdsarbetarna står vi oss slätt. Och var finns satsningarna på pensionärerna som har blivit det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige.

Men som sagt, de borgerliga riksdagsledamöterna kan klara sig med hedern i behåll om de röstar ja till våra förslag i Riksdagen. Och vem vill inte ta tillvara en sådan chans?

Pia

Upprörd är inte ordet. Förbannad snarare. Jag pratar om resenärernas känslotillstånd över tågtrafikens punktlighet, eller snarare bristen på densamma. Nu får det vara nog. Det finns ingen hejd längre. 55 000 Stockholmare fick se sig stjärnorna efter måndagsmorgonens pendeltåg för ett par veckor sedan. Då hette det att det inte fanns el så det räckte till alla tågen.

Tågen mellan Västerås och Stockholm är alltid försenade och ibland även inställda. Då heter det personalbrist eller växelfel. Man tror knappt att det är sant men Banverket har faktiskt gamla ställkraftverk från 1944, så tacka för att det uppstår tekniska fel. I Morgongåva finns det en gammal växel från 1959 och som fungerar ibland och bland inte.

För mig är det helt otroligt att dessa gamla antikvarier inte har bytts ut för länge sedan. När jag har påpekat det för Banverkets ledning har jag fått svaret att resurser saknas. Man har fått alldeles för lite pengar till drift och underhåll, lite pengar som ska räcka till så mycket. Borde inte ställkraftverk från 40- och 50-talen, som dessutom är placerade i landets mest tågtrafikerade område, vara prioriterade? Finns det verkligen så mycket annat som kan prioriteras högre? Det kanske finns gamla växlar från 20- och 30-talen också?

Nu har hela trafikutskottet faktiskt fått nog så i torsdags fick både SJ, Banverket, Tågoperatörerna och SEKO krypa till korset och förklara varför tågens punktlighet har försämrats så enormt den senaste tiden. Och det var rysligt intressant att lyssna till. Banverkets generaldirektör försökte göra gällande att läget var under kontroll och att det är så glädjande att fler och fler resenärer väljer tåget. Brist på resurser till underhåll föreligger inte, snarare tvärtom. Det går inte att använda alla pengar som finns, hävdade generaldirektör Minoo Akhtarzand.  Och 9 av 10 tåg kommer ju i tid så någon större anledning till oro finns inte, menade hon.

Du milde tid, vilket Banverk kommer hon ifrån? Är hon verkligen inte mer medveten än så, eller är hon en av regeringens köpta lakejer som har beordrats att inte vara kritisk? Frågan är berättigad för bara en kort stund senare efterlyste SEKO:s representant mer pengar till just drift och underhåll för att få bukt på växelproblematiken och annat. Det råder t ex stor brist på utbildad personal på el- och signalsidan.

4,5 miljoner förseningstimmar blev facit för ett par år sedan och målet är att halvera den tiden. Hur det ska gå till fick vi däremot inga besked om i torsdags. Det är alarmerande att både Banverket och SJ agerar så sent. Redan i april visade det sig att många X 2000-tåg inte höll måttet, vilket ledde till stora förseningar. Men inte förrän i oktober, 5 månader senare, ansåg man att det behövde vidtas några åtgärder. Så får det inte gå till. Generaldirektörer i all ära men det är inte för deras skull vi anslår alla dessa miljarder. De ska se till att tillvaron blir så bra som möjligt för tågresenärerna, och klarar man inte av det så måste en annan tingens ordning komma till stånd.

Undrar just vad minister Torstensson tycker om detta? På tisdag eftermiddag kanske vi får besked. Då ska jag ha en interpellationsdebatt mot henne om just tågförseningarna. Tänk om hon är lika nöjd som Banverkets generaldirektör...

Pia

Måhända kan det upplevas som trivialt men just idag tänker jag sälla mig till skaran hissare och dissare. Jag vill börja med att hissa Siri Tell. Hon är en 16-årig Stockholmstjej som går första året på samhälls- och ekonomiprogrammet på Östra Reals gymnasium. För en dryg vecka sedan damp det ner ett mail från henne där hon undrade om jag kunde ställa upp på en intervju om mitt politiska arbete i Riksdagen, en uppgift som ingår i samhällskunskaps-kursen. Sånt är alltid kul så i torsdags dök hon upp efter avtalad tid.

Frågor från en 16-åring brukar kanske inte vara av det mest analytiska slaget, men där gick jag bet riktigt ordentligt den här gången. Siris frågor var bland de mest begåvade jag har mött så här långt. Hon var mycket påläst både om mig och om mina uppdrag, men det som imponerade mest var att hon inte ställde några vad - tycker - du - är - bäst - och - sämst - frågor.

I stället ville hon veta var jag hämtar kunskapen och informationen, vilka källorna är, hur mycket tid jag lägger ner på det, vilka kunskapskrav som ställs på mig och hur jag hanterar det. Hon ställde också ett antal berättigade frågor om Förbifart Stockholm eftersom hon vet att jag sitter i trafikutskottet. Kommer verkligen denna förbifart att göra stadsmiljön i Stockholm bättre? Det finns ju alternativ som inte är tillräckligt utredda, hävdade Siri, varför inte se om det går att göra något mer av dem?

Avslutningsvis pratade vi om hur viktigt det är med politiska visioner. Sakpolitik i all ära men den måste ställas i relation till visionen för att skapa mening. Vi gjorde vissa paralleller med Obama och hur skicklig han är att förmedla sin övertygelse om ett bättre samhälle på ett trovärdigt sätt.

Tänk om fler journalister kunde visa samma intresse som Siri och vara lika pålästa? Tänk så mycket mer meningsfulla och givande mediekontakterna kunde bli då.

Och nu till disset. Statsminister Fredrik Reinfeldt. Det som utspelades under statsministerns frågestund i torsdags var under all kritik. Märkbart irriterad svarade han knappt på de frågor som vi från oppositionen ställde utan bollade frågorna tillbaka. Han visade prov på nonchalans och sturskhet av sällan skådat slag. Märkligt nog lät den då tjänstgörande talmannen honom hållas. Normalt brukar det inte tillåtas att någon minister, vare sig statsministern eller andra, själva får ställa frågor under frågestunderna. Det instrumentet är förbehållet oss andra, enligt stadgarna. Förra veckan gjorde Littorin samma sak men fick då en tillsägelse av talmannen.

Men det mest upprörande var att alla frågor om varsel som vi ställde, och som oroar så många människor idag, inte bemöttes med den respekt de förtjänar. Ännu ett fult tryne från den politiska högern. Vad mer är väl att förvänta...

Pia

De riktigt tuffa tiderna fullkomligt väller in. Antal varsel slår alla rekord och arbetslösheten riskerar att öka till drygt 8 procent redan i slutet av nästa år. Onödigt höga bostadsräntor och en inflation som försämrar värdet på de pengar man råkar ha kvar. Lägg därtill en nolltillväxt så förstår vem som helst att festen är över för denna gång, alla utom regeringen som envisas med att tro att deras budgetprognoser fortfarande gäller. Herregud, de är ju redan "gamla" och överspelade. Verkligheten ser helt annorlunda ut nu i november jämfört med september, hur konstigt det än låter.

I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.

Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.

Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?

Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.

Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.

Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak - att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i...?

Pia

Ursäkta mig, kära journalister, men vad har hänt med urvalet, kvaliteten och kompetensen? Jag blir oerhört besviken gång efter annan. Att säga att alla journalister har tappat stinget vore att lägga sig på samma låga generaliserande nivå som alltför många journalister själva befinner sig på. Men ursäkta kvällstidningsjournalister att jag undrar, finns det möjligtvis någonting annat än Linda Rosings läppar och Brad Pits ungar som just nu kan vara av intresse?

Jodå, visst har det skrivits sidor upp och sidor ner om finanskris och Barack Obama, men rapporteringen har varit alarmerande stereotyp och rätt ointressant. Alltför många journalister säger samma sak, på samma sätt och med samma rubrik. Rena rama kopieringsjournalistiken.

Frågan är vad vi egentligen har fått veta om finanskrisen? Hur många journalister har bemödat sig med att på ett någorlunda pedagogiskt sätt försökt förklara orsakerna och varför effekterna blir så enorma världen över? För visst finns väl ändå kunskaperna? Agenda har lyckats göra det på ett alldeles strålande sätt, men de är rätt ensamma.

Och frågan är vad vi egentligen har fått veta om Barack Obamas politik innan själva presidentvalet gick av stapeln? Inte speciellt mycket. I stället har vi matats med artiklar efter artiklar om hur historiskt utfallet av detta val skulle bli, i synnerhet om USA nu skulle få sin förste svarte president, den omåttligt populäre Barack Obama. Den kritiska journalistiska granskningen av vad Obama ville åstadkomma innan valet lyste i stort med sin frånvaro.

Men det intressanta var att under själva valdagen, när i princip alla kanaler i svensk TV rapporterade från Washington och den ena prominenta gästen efter den andra fick lägga ut orden, ja då först fördes relevanta och kritiska resonemang kring själva innehållet i Obamas politik.

Vill man inte göra sig impopulär eller anses det vara en onödig analys gentemot omvärlden om man som journalist skulle ta det där extra klivet framåt och våga problematisera den politik som USA:s mest populäre man har gått till val på? För att det ska lyckas krävs mod, vilket tycks vara en bristvara bland alltför många journalister idag. Man följer helt enkelt flocken.

Men mest förtvivlad blev jag när jag gick in på Expressens nätbilaga häromdagen. Där fanns en artikel med rubriken "Kan du din Linda Rosing?" Först trodde jag att jag snubblat in på fel hemsida och att det var någon av min 13-åriga dotters favoriter, men icke då. Detta var den högt aktade kvällstidningen Expressen, vars redaktör har gjort bedömningen att tillgodose ett av svenska folkets stora intressen - Linda Rosings liv och leverne. Jag säger bara wow. Vilket scoop. Vilken journalistisk bragd. Vilket hårt grävande journalistiskt arbete den artikeln måste ha föranlett.

Som ledamot i trafikutskottet försökte jag prata infrastruktur med en journalist på en av tidningarna här i länet.

- Infrastruktur, sa du, få se nu...stavas det med ck...?

Pia

Hur hinner vissa med att vara både riksdagspolitiker, författare och advokater? Jag begriper inte det. Själv har jag fullt sjå med att bara vara riksdagspolitiker, ett uppdrag som ofta kräver mer tid än vad som finns. Det är ett ständigt prioriterande. Att då lyckas hitta tid till att skriva sina politiska memoarer, någon smaskig deckare eller vad det nu kan vara är för mig helt ofattbart. Har vissa fått mer än 24 timmar om dygnet att disponera eller vad är det frågan om?

Kanske borde jag bli imponerad av dessa mångsysslande rikspolitiker eller fundera över hur jag fördelar min egen tid, men det finns liksom ingen anledning till det. Jag har heller inte för avsikt att sätta mig på några höga hästar och tycka att mitt sätt att ta mig an riksdaguppdraget är det bästa. Det fungerar inte så. Uppdraget är alldeles för mångfacetterat för att låta sig inrymmas i någon slags bestämd arbetsbeskrivning.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur många arbetsplatsbesök som inte hinner genomföras, hur många handlingar som inte hinner bli lästa eller hur många samtal med människor utanför politiken som det inte ges tid till.

Jag ställde faktiskt frågan till fyrbarnspappan, tillika advokaten och riksdagspolitikern Thomas Bodström hur sjutton han har haft tid att skriva en bok. Han berättade att han i princip skrev den i somras ute på Fårö och att han gick upp ett par timmar tidigare än övriga familjen varje morgon för att kunna sitta ostört och skriva. Och så kan man ju göra förstås. Det är att använda tiden optimalt.

Men hur pass tillåtande bör det vara att använda stor del av sin "kontorstid" för att skriva om sina personliga upplevelser och besvikelser och tvätta de politiska såren om och om igen? Och det stannar inte med det. Sedan ska boken nagelfaras i media och alla TV-soffor få sitt. Ju smaskigare desto bättre. Om det är sanning eller inte som skrivs tycks spela mindre roll för vem kan kontrollera den?

Hur var det nu han sa Magnus Uggla - " illa, jag mår illa..."

Pia

Kommunikation människor emellan har alltid fascinerat mig. Både den verbala och den icke-verbala. Den sistnämnda är kanske den mest intressanta. Du kan säga en sak men mena någonting helt annat och det som avslöjar dig är kroppsspråket. Det går ganska lätt avläsa om någon verkligen menar det den säger. Ibland kan kroppsspråket förstärka det sagda men minst lika ofta blir det precis tvärtom. Ett typiskt exempel är när någon säger något i stil med att

"Jag känner mig verkligen trygg i mitt beslut." Samtidigt som det sägs lägger personen armar och ben i kors och budskapet får då en helt annan innebörd, nämligen " Jag är verkligen osäker och måste skydda mig själv, men hoppas ingen märker något."

Annat som faktiskt kan bli rätt tokigt är när icke-infödda svenskar ska använda våra s.k. idiomatiska uttryck som nog är bland det svåraste man kan lära sig. För oss är det sådana där vanliga uttryck som "Du går mig på nerverna", "Vara på smällen" eller " Klart som korvspad". Helt självklara, kan vi tycka, men de här uttrycken är ju hopplösa att översätta ordagrant. Antag att du byter ut verbet gå och ersätter det med synonymen promenera i uttrycket "Du går mig på nerverna". Det blir ju helt fel. Man kan inte promenera på någons nerver. Eller ta korvspadet. Vadå klart? Det vet vi väl alla att det är allt utom klart? Det är grumligt. Ändå betyder just det uttrycket att något är mycket tydligt och som alla borde inse. Något märkligt och svårt att förklara för den som inte redan visste.

För att inte tala om vårt småprat som vi svenskar bara tar för givet. Som när vi pratar väder, till exempel.

- Det är riktigt ruggigt väder idag.

- Ja, och värre kommer det visst att bli, har jag hört.

- Nej, hoppas inte det.

Inget konstigt med det. Men en bekant till mig som är född i Turkiet uttryckte sig så här för en tid sedan:
- Hej Pia! Tråkigt väder idag, tycker du inte?

- Jo, och värre ska det visst bli, har jag hört.

- Ja, det får vi hoppas.

Tokigt men samtidigt lite småroligt och jag har också förklarat det roliga för honom, så nu kan vi båda skratta gott.

Men jag måste bara berätta om den fascinerande mannen som jobbar på Pressbyrån på Centralen i Stockholm. Ofta ringlar sig köerna ganska långa där, i synnerhet runt 17-18-tiden då många har bråttom och på väg hem slinker in på Pressbyrån för att sanbbt köpa en frukt, en kopp kaffe eller något litet. I stället för att bara ta betalt så inleder denne man en konversation med var och en i kön. Och man blir rätt ställd för man förväntar sig inte det.

- Tjena! Läge´?

- Eh...jo, det är väl bra...Få se var det sju kronor, sa du...?

- Jajamensan. Klockrent, sörru. Ska ru´ åka långt?

- Va..?

- Me tåge´, va? De e finfint de´. Ha en bra da´. Lugna puckar, vet du.

- Ja, ja visst...

Egentligen rätt trevligt men ändå märks det att både jag och många andra känner oss lite störda. Så här brukar det ju inte gå till. Man betalar, undviker ögonkontakt, stirrar i golvet och går snabbt vidare. Någon som vänligt frågar hur man mår, i en Pressbyrå, går det verkligen för sig? Det tycker jag, så fortsätt gärna med det.

Pia

Och så fick då mediedrevet äntligen något att gotta sig åt. Med braskande rubriker om att Mona stänger dörren för Ohly har hela mediasverige denna vecka vridit och vänt på vartenda litet ord som hon har sagt och vartenda litet ord som hon inte har sagt. Och stackars, stackars Lars Ohly, martyren med stort M i detta teatraliska drama. Man blir bara så matt. Inte en enda journalist har ställt frågan till Lars Ohly vad han och hans vänsterparti vill. Nej, i stället framställs han som det stackars lilla offret som så bryskt får offras på det stora socialdemokratiska altaret.

Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.

- Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?

- Nej, det tycker jag inte.

- Jamen, du...först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?

- Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde...

- Ja, ja, men, du... tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?

- Absolut. Varför skulle hon inte det?

- Men du, om du tänker efter...statsminister...det krävs ju en jävla massa då...och det som nu har hänt...kommer det att funka liksom?

Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.

Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.

Pia

Har du precis som jag undrat över vad som betecknar ett friskt respektive sjukt mänskligt beteende? Det är ju inte för inte man med fog kan ställa sig den frågan i dessa mordrättegångarnas tider. Jag tänker först och främst på han, Anders Eklund, som våldtog och mördade både Pernilla och lilla Engla. Han fick sitt straff förra veckan satt till livstids fängelse. Och man kan ju tycka att det inte är mer än rättvist att han blir frihetsberövad under lång tid så han inte ställer till mer elände. Det märkliga är bara att de tester han har gått igenom visar att han inte är tillräckligt sjuk för att få psykiatrisk vård. Själv har han faktiskt bett om att få vård för han vet att han med största sannolikhet kommer att begå samma brott igen när han väl blir frisläppt.

Men om nu denne Eklund är frisk så kan man ju dra den slutsatsen att det är helt normalt att våldta och döda unga flickor. Herregud, det låter ju inte klokt. Om hans beteende ska betraktas som friskt, eller i alla fall inte tillräckligt sjukt, hur yttrar sig då det riktigt sjuka? Är det grader i helvetet det handlar om eller vad är det frågan om?

Det måste väl ändå vara helt sinnessjukt att begå den här typen av bestialiska handlingar som Anders Eklund de facto har gjort? Och han tillstår ju det själv. Men i juridikens underbara värld är det uppenbarligen andra värderingar som gäller, och jag vill påstå att dessa värderingar saknar förankring i det civila samhället. Vem som helst inser det sjuka med Eklunds handlingar, men inte den fyrkantiga juridiken.

Nu på tisdag kommer ännu en mördare, eller mörderska, att få sitt straff fastställt. Det är hon, tyskan Christine Schörrer, som enligt Tingsrätten har mördat de två små barnen från Arboga. Hon har också genomgått en stor psykiskiatrisk undersökning som visade att hon inte är psykiskt sjuk. Betyder det då att hon är frisk? Betyder det att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon på detta fruktansvärda sätt tog livet av de två små försvarslösa barnen? Kan detta anses vara ett friskt mänskligt beteende? Aldrig i livet!

Jag läste någonstans att det som fällde avgörandet för hennes del var att hon hade planerat dådet under en tid och var fullt medveten om vad hon gjorde. Men just därför borde hon väl för guds skull betraktas som rejält sjuk! En frisk person gör inte så här. Att ta livet av någon annan måste betraktas som sjukt, oavsett syfte eller orsak.

Sedan jag blev mamma har jag många gånger tänkt hur jag skulle reagera om någon våldsman gav sig på min dotter. De tankarna är inte snälla kan jag lova. Jag skulle kräva våldsmannens huvud eller annan vital kroppsdel på fat. Okej, vi har inget dödsstraff i vårt land men det skulle jag heller inte bry mig om. Jag skulle nog ta saken i egna händer och ge den jäkeln så att han teg.

Hemska tankar som tur är har stannat därvid. Och där har juridiken sitt berättigande, trots allt. För hur skulle det se ut om var och en som blev drabbad tog saken i egna händer? Men vi har väl ändå rätt att förvänta oss en mer realistisk definition av vad friskt och sjukt mänskligt beteende är inom den juridiska världen? Jag kommer aldrig att acceptera att Eklund och Schörrer inte var tillräckligt sjuka när det begick dessa horribla mord. Kommer du?

Pia

Träffade Ebba, Elin, Pernilla och Michaela i dag, fyra engagerade gymnasieelever som studerar på Kungsängsskolan här i Sala. Ebba ringde mig för en vecka sedan och berättade om deras pågående projektarbete som handlar om den åldrande befolkningen i vårt land. Hon undrade om jag hade tid och lust att träffa dem och berätta hur jag ser på frågan ur ett politiskt perspektiv. Är det något jag försöker prioritera så är det just den här typen av möten där man får samtala med vetgiriga ungdomar som aldrig ställer en dum fråga. Så både lusten och tiden fanns.

Glad men ganska oförberedd styrde jag min kos till Kungsängsskolan och jag hann bara öppna entrédörren så stod där fyra pigga tjejer med penna och papper i högsta hugg och hälsade mig välkommen. Här skulle ingen onödig tid spillas - in till bibblan för att skrida till verket med detsamma.

Och vad tycker jag då egentligen om en befolkning som bara blir äldre och äldre, och vad gör vi politiskt för att mildra konsekvenserna, som de uttryckte det? Ingen busenkel fråga direkt, men jag tycker att det är fantastiskt att en så pass stor del av vår befolkning blir äldre. Medelåldern för svenska kvinnor är 83 år och för männen lite drygt 78 år och många lever dessutom ett aktivt liv och klarar sig alldeles utmärkt själva utan vare sig hemtjänst eller annat. Det kallar jag livskvalitet. Sedan finns det kanske ännu några fler som behöver någon form av hjälp och stöd för att klara sin åldrande höst. Viktiga insatser som för det mesta fungerar väldigt bra.

Så egentligen borde vi inte betrakta åldrandet som något problem, om det nu inte vore för det i bland så förhatliga och krassa ekonomiska tänkandet. Alla budgetar fullkomligt dräller av pensionsskulder som är belastande på olika sätt och nu kommer snart våra 40-talister att gå i pension, vilket kommer att kosta kosing eftersom de är så många. Och då dyker den begåvade frågan upp från Ebba; varför inte låta fler som vill få jobba längre? Det tjänar ju alla på.

Jag håller helt och hållet med och vi sossar diskuterar den frågan just nu i vårt välfärdsrådslag, att möjligheten att jobba tills man blir 70 år bör finnas.

Vilka alternativ finns för att klara välfärden i framtiden när gruppen äldre blir fler medan de arbetande blir färre, undrade Elin och Michaela? Kan man höja skatten hur mycket som helst eller finns det andra vägar att gå? Jag tror inte att man kan höja skatten hur mycket som helst för den grupp som arbetar för det kommer ändå inte att räcka till. Det handlar mer om att utöka gruppen arbetande, t ex genom arbetskraftinvandring. Det är en fråga som vi behöver jobba mycket mer med, inte minst inom EU.

Ett tredje alternativ är förstås att låta människor få betala för sin egen välfärd i form av privata försäkringar för vård, skola och omsorg. Då kommer vi undan mycket skatt och det kan ju tilltala en del. Men som socialdemokrat kan jag aldrig förlika mig med en sådan tanke av den enkla anledningen att alla inte kommer att ha råd med det. Och de som inte har råd kommer att ställas utanför. För mig är det självklart att vi solidariskt bidrar till skola, vård och omsorg så att alla, och inte bara några,  kan få en väl färd genom livet.

Det är just denna angenäma färd genom livet som till stor del har bidragit till att män och kvinnor blir så mycket äldre. En medveten politisk viljeinriktning som jag vill fortsätta att arbeta för och Ebba, Elin, Pernilla och Michaela nickade instämmande. Politiken behöver er, tjejer.

Pia

Så här års är vi många som gillar att vira in oss i varma pläden, tända ljusen och kudda till ett bra hörn i soffan som känns lite lagom liggvänligt. Sedan är det bara att plocka fram bästa boken och glömma tid och rum. Själv har jag haft det stora nöjet att läsa de 12 volymerna av årets budgetproposition. ( Det kanske var ännu fler, om jag tänker efter.)

Årets upplaga var blå till skillnad mot förra årets som, om jag inte helt missminner mig, kläddes i grönt. Och som av en händelse råkar innehållet i årets upplaga matcha den blå klädseln på ett mycket påtagligt sätt. Den som hade förväntat sig några uns av gröna eller röda inslag blir dödligt besvikna. Det finns inget sådant. Inte någonstans. 2009 års budget-proposition är inget annat än en mörkblå sörja där den högervridna ideologin skär igenom alla utgiftsområden.

Men det kanske mest frapperande är att inte ett enda ord nämns om den kanske största finansiella krisen världen nu bevittnar efter depressionen på 30-talet. Det gick så fort att Anders Borg och hans kompisar på finansen inte hann med, säger rykten. Det säger ju en hel del om hur illa det fungerar i sådana fall. Ännu märkligare är att varje gång Anders Borg får chansen att kommentera krisläget i världen så hävdar han med en dåres envishet att vi i Sverige inte kommer att påverkas.

Jag säger bara, hallå, lever vi på samma planet? Av vilken anledning skulle vi slippa undan när hela världen i övrigt påverkas? Påverkas en så påverkas alla. Så fungerar det i denna globaliserade världsekonomi som vi lever och verkar i. Det gäller även vårt kära Sweden. De finansiella affärerna känner inga gränser. Det är fritt fram för vem som helst att muta in sig i den kapitalistiska gemenskapen. Nu återstår att se om den amerikanska "Marshallplanen" hjälper och hur övriga världen kommer att reagera. Men det finns ingen anledning till oro för oss svenskar, enligt finansminister Borg...

Nej, tacka vet jag en (gammal) hederlig svensk budgetproposition som målar upp en närmast idyllisk bild av svensk ekonomi och hur urstarka våra finanser är. Nästan lite vikingskt. Här ska fan tro att det råder någon finansiell kris i världen. Vi har ju vårt stål, vår skog och vår industri. Men ju mer man fördjupar sig i årets blåa upplaga desto mer orolig blir man.

Formuleringarna är visserligen positiva men mellan raderna och i tabellerna kan man utläsa en liten annan verklighetsbild. Det går inte så bra längre. Inflationstrycket är högt men kommer nog att sänkas, reproräntan är hög men kommer nog att sänkas, och nästan längst ner på en högersida tillstår denna borgerliga regering att även varslen ökar i antal och att arbetslösheten kommer att stiga. Ett bestämt besked, med andra ord.

Då skulle man ju kunna förvänta sig kraftfulla åtgärder från regeringen, men icke. De fortsätter virvla runt i samma gamla skattesänkarvals. Finns det inte någon som kan ta Anders Borg åt sidan och förklara att det är allvar nu? Vore inte det något för Sveriges kommuner och landsting (SKL) att göra? Jag tycker att Anders Knape och Carola Gunnarsson är ovanligt tysta trots att de allra flesta av Sveriges kommuner och landsting måste skära bort verksamhet nu när ekonomin försämras så drastiskt. Ställ er utanför Rosenbad med en megafon i näven och basunera ut er vrede, vet jag. Eller varför inte skriva kritiska debattartiklar som ni brukar göra? Det är lite för tyst just nu.

Nu får budgetproppen vila. Jag köpte faktiskt Liza Marklunds senaste i helgen...

Pia

Vad är det som händer? Håller den marknadsanpassade världen på att få dåndimpen eller vad är det frågan om? Bolånekrisen i USA har utvecklats likt ett grekiskt drama, en riktig tragedi med alla dess ingredienser. Men frågan är hur många akter detta drama har och när vi kan nalkas slutet.

De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av "Den osynliga handen" som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith

Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.

I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.

Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.

In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?

Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.

Pia

Och så var då äntligen tiden inne då regeringen skulle släppa fram sin närtidssatsning på vägar och järnvägar, och som vi har väntat. Redan i mars var det tänkt att hela propositionen om all infrastruktur skulle vara klar, men se det bidde inget då. I stället lät minister Torstensson meddela att det förmodligen skulle presenteras en närtidssatsning i samband med budgetpropositionen nu i höst. De långsiktiga planerna får vänta ytterligare en tid.

Och varför blir det på detta viset, kan man ju undra? Jo, på grund av att denna regeringsallians inte kan komma överens om vilka satsningar som ska göras. En 50- procentig ökning av järnvägstrafiken fram till år 2020, skanderade miljöminister Carlgren så sent som för ett par månader sedan. Inte fullt så tydlig var minister Torstensson, men jag tror att hon menade detsamma. (Det är nämligen inte så lätt alla gånger att förstå vad hon menar.)Absolut inte, hävdade finansminister Borg. Nu var det banne mig vägarnas tur att prioriteras.

Och så där har det låtit sedan dess. Vem skulle dra det kortaste strået? Jo, Carlgren och Torstensson förstås. Ingen rår över Anders Borg, i synnerhet inte några centerpartister som råkar gilla järnvägar. I den satsning som presenterades i torsdags handlar det till 80 procent om väginvesteringar. Järnvägarna är bokstavligen satta på undantag. Att vi har ett klimatmål i vårt land om att minska koldioxidutsläppen med 35 % verkar inte bekymra herr Borg det minsta. Men någonstans långt därinne tror jag ändå att både Andreas Carlgen och Åsa Torstensson känner sig djupt besvikna över det som skulle bli det gröna paradnumret.

Och man undrar ju onekligen vem det är som har störst inflytande över vad som borde vara infrastrukturministerns ansvarsområde? Det måste kännas degraderande att som ansvarig minister inte ens få vara med och lägga fram förslaget för media. Att behöva åka till Motala och prata om en bro när hela journalistkåren var samlad i Göteborgs hamn för att lyssna till hela närtidssatsningen som presenterades av de fyra partiledarna.

Och vad sa de nu då? Jo, nu ska det satsas på vägar och vägar och åter vägar för att som man säger "möta Sveriges utmaningar och som ska förstärka jobbpolitiken" 7,6 miljarder kronor kommer kalaset att gå på. Det låter mycket för den oinvigde, men då ska ni veta att behovet överskrider vida den summan. Om vi menar allvar med en 50-procentig ökning av järnvägstrafiken till år 2020 så är det ungefär 40 miljarder kronor som Banverkets budget behöver förstärkas med. Ofantliga summor som man inte snyter fram ur näsan hur som helst. Därför behöver vi på allvar jobba fram en annan typ av finansieringssystem. I dag betalas alla väg- och järnvägsbyggen genom årliga anslag. Om pengarna tar slut så får objekten vänta och ibland blir väntan lite väl lång.

Och samtidigt har kostnadsökningarna rakat i höjden med ca 17 procent de senaste tre- fyra åren. Då är det inte lätt att göra allt som var tänkt att göra om man inte får ytterligare resurser. Vi menar att man gott och väl kan låna mer pengar från Riksgälden till just järnvägs-investeringar. Lånade pengar kommer visserligen att till stor del betalas av kommande generationer, men å andra sidan kommer dessa investeringar kommande generationer till gagn i allra högsta grad. Vi bygger för framtiden.

Och varför tjatar jag så om järnvägsinvesteringar när regeringen bara intresserar sig för vägar? Ja, skam den som ger sig. Vi sossar kommer att fortsätta att driva på för att få fler järnvägsbanor i vårt avlånga land. Förr eller senare kanske det ger resultat. Förhoppningsvis förr.

Pia

Nu tror jag äntligen att jetlagen har släppt. 9 timmars tidsskillnad tar ut sin rätt. Det var betydligt lättare att ställa om till amerikansk tid än från. Det känns som jag har befunnit mig i en bubbla den här veckan. Men det största problemet är att jag har vaknat mitt i natten, sådär runt två, och varit jättepigg och lite småhungrig. Då är klockan 17.00 i Los Angeles och det börjar bli dags för middag. Skulle kännas lite märkligt att ställa sig och laga mat den tiden på natten. Nej, jag har legat vaken i några timmar och filosoferat eller läst min sista deckare för den här säsongen. ( Faktum är att jag börjar tröttna på Marie Jungstedts kommissarie Knutas och hans polisgäng i Visby. Dags att se sig om efter lite annan läsning.)

Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.

Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.

- Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.

Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.

Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( "effektivisera") för motsvarande 25 - 30 miljoner fram till år 2011!

Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.

Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge...