pias blogg

Ända in i kaklet var det. Här gäller det att knacka på dörrar, ringa vänner och bekanta, dela ut flygblad och vad som helst som kan få folk att gå och rösta i EU-valet, även i elfte timmen. Man känner sig som den värsta EU-programmerade duracell-kanin med batterier som går på övertid. Men knackelebanket på dörrarna i ett bostadsområde här i Sala i dag gjorde att jag kom av mig lite i min iver att locka så många som möjligt till valurnan.

I en lägenhet med neddragna persienner bor en man i 55-års ålder. Lite försiktigt öppnade han en springa i dörren där han med nöd och näppe kunde se vem som ringde så ihärdigt på hans ringklocka. Jag presenterade mig och framförde mitt budskap om hur viktigt det är att så många som möjligt går och röstar och att hans röst betyder lika mycket som alla andras.

Dörrspringan öppnades något mer varpå denne man lät meddela att han inte alls tänkte rösta till EU, varken i dag eller någon annan gång. Vad synd, tyckte jag, eftersom vi behöver ett bättre Europa där jobben sätts först för att få bukt med den stigande ungdomsarbetslösheten.

Jag var precis på väg att gå när han helt plötsligt kom ut och ställde sig bredvid mig på sin farstubro, tände en cigarett och sa:

- Du, hur fan ska jag kunna orka förstå vad som är bäst i Europa när jag har fullt sjå med min son som är 22 år? Han slutade nian för bra många år sen nu och har inte orkat gjort en vettig släng sedan dess. Där uppe, på övre våningen, bor han och vägrar att gå ut när det är dagsljus. Sitter vid datorn både dag och natt och vill ingenting. Va, hur ska man orka ta ansvar för en massa annat då?

Det blev ett mycket intressant samtal, om allt utom EU. Jag hoppas vid min gud att denne förtvivlade man kan få den hjälp som både han och hans son behöver. I det läget kändes det nästan lite futtigt att komma dragandes med EU-information.

Men kontrasterna var påtagliga. Vid nästa dörr öppnade en pigg ung kille som nästan hade glömt bort att det var EU-val idag. Självklart skulle han gå och rösta och han tackade mig flera gånger för att jag kom förbi och påminde honom. Men så upptäckte han att röstkortet var borta och trodde att det var kört. Men icke då. Bara man har legitimation så funkar det ändå. Coolt. Jag hörde hur han ropade på sin kompis att hänga med och rösta han också.

- För du har väl fler röstsedlar med sossarna, va?

Självklart.

Pia

Valrörelsen inför EU-valet tuffar inte på utan bokstavligen ångar på. Det är en betydligt hetare stämning ute bland folk nu än för bara en månad sedan. Visst sjutton kommer vi att slå 2004 års pinsamt låga resultat på 38 %? Mitt tips är 45 %, kanske ännu mer.

Men fortfarande är valet till Europaparlamentet det där dåliga-samvetet-valet för väldigt många. "Nej, jag är inte tillräckligt insatt" eller " Jag borde ha satt mig men har inte hunnit..." Jag förstår precis vad man menar. Men det fina med kråksången är att man inte behöver veta hur många parlamentariker som sitter i Bryssel, vad alla kommissionärer heter eller hur ofta ministerrådet har möten.

Nej, EU-valet är inget kunskapstest där den som kan mest vinner. (Än i dag finns det de som tror att Göran Persson är statsminister i Sverige...) Valet handlar om vilken politik som ska styra Europa de kommande fem åren. Rött eller blått? I dag är det en överväldigande blå majoritet som styr, och det märks, inte minst i synen på vad politiken kan och bör åstadkomma.

Det blåa laget vill låta marknaden styra och tycker egentligen inte att politiken ska lägga sig i över huvud taget. Vi i det röda laget sätter naturligtvis människan i centrum och vi vill med politikens hjälp skapa bättre förutsättningar för oss européer att få jobb, känna trygghet och rättvisa. Man behöver med andra ord inte krångla till det i onödan. De frågor som vi tycker är viktiga här hemma i Sverige är lika viktiga i hela Europa. Jobben, miljön och solidariteten.

När sedan moderaternas store man i EU, Gunnar Hökmark, går ut och säger att EU inte kan göra något åt jobben, ja då blir valet ännu lite enklare. Det är klart att EU kan göra något åt jobben, det är åtminstone vi helt övertygade om. Men då måste man också våga tro att politik kan göra skillnad.

Vi sossar kommer att kräva att kommissionen (EU:s regering) tar fram en strategi bl.a. för hur ungdomsarbetslösheten ska halveras fram till år 2015 och att pengar ska omfördelas från jordbruksstöd till utbildning och forskning. Nästan halva EU:s budget går till jordbruksstöd av olika slag, vilket inte alltid är så framåtsyftande. Ska vi i EU fortsätta ge bidrag till tobaks-odlingar när pengarna bättre behövs till olika kunskapslyft?

Så kom igen nu alla hugade, nu laddar vi om. Ännu mer ånga så ska vi visa övriga Europa att vi i Sverige i ännu högre grad vill vara med och påverka besluten i EU. Visste du förresten att ungefär 70 % av alla beslut i din kommun styrs av EU:s lagar och regler. Då kan det väl vara rätt smart att försöka påverka de besluten...

Pia

Grattis Norge! Det gjorde ni bra. Att vinna Eurovision Song Contest är inte kattskit, minsann. Och som ni vann. Rena utklassningen. Hur kan det vara möjligt för en anonym 22-åring att vinna så stort? Här skickar vi i väg en rutinerad operasångerska och tänker att hon ska få Europa på fall. Men icke då. Storbritannien tävlar med ingen mindre än den store Andrew Loyd-Webber - musikalernas egen gudfader - bakom pianot. De lyckades i och för sig rätt bra, en tredje plats tror jag.

Ukraina ställer upp med en klassisk skolad pianist som kvällen till ära glömmer allt vad Mozart och Beethoven heter och i stället släpper loss i en krigsrytmik av sällan skådat slag. Gick väl rätt hyfsat även för henne. Och så hade vi Greklands "våta dröm" som dansade och sjöng så att lilla tröjan rykte. Hamnade ändå på en hedrande sjätte plats eller något i den stilen.

Men ingen var ens i närheten av denne Alexander Rybak. Han sopade bokstavligen banan med övriga Europa genom sin fantastiska inlevelse, närvaro och scenframträdande. Låten fastnar onekligen. Jag vaknade i morse med refrängen i huvudet. "I´m in love with a fairytale". Gud så enerverande. Och som grädde på moset kunde unge Rybak i dag ta flyget hem till Gardemoen för att stolt och patriotiskt ansluta sig till alla andra flaggviftande norrmän som dagen till ära firar sin nationaldag på Karl Johann.

Jädra norrmän. Ni är alltid så bra. Man blir nästan lite avis. Det är inte så att jag missunnar er lycka och framgång, men räcker det inte med att ni är bra på tur? Om vi fortfarande hade varit i union med er så hade vi sannolikt bestämt som så att ni fixar skidorna och vi tar hand om resten.

Men nu är ni inte ens med i EU, era rackare och stackare. Det är lite synd, tycker jag. Vi skulle ju kunna rigga världens smartaste nordiska utspel om ni också fanns med. Tänk vilken stark politisk kraft vi skulle kunna bli i EU, något som säkert skulle få Frankrikes president Sarkozy att blekna. Så kom igen nu, Norge, in med en ansökan så kan vi tillsammans göra skillnad. Ingen fairytale utan verklighet.

Grattis ännu en gång.

Pia

I dag har jag varit på Moas konfirmation och till min glädje upptäckte jag att konfirmation i dag definitivt inte är vad det var år 1976 när jag gick och läste. Och tack gode Gud för det. På den tiden gick det ut på att lära sig budorden, välsignelsen och alla de där långa bönerna utantill. Och nåde den som inte kunde dem när förhöret ägde rum dag ett, för på den tiden var konfirmationen uppdelad på två dagar. Första dagen höll prästen förhör och andra dagen tog vi nattvard - med äkta rödvin.

Själva förhöret vet jag att många tyckte var jobbigt. Som tur var har jag alltid haft lätt för att lära och när jag var i den åldern var det en ganska enkel match att lära sig saker och ting utantill. Men jag minns att det var några av killarna i gruppen som hade stora problem med att memorera - i alla fall bibliska texter. Inte nog med att vi skulle kunna svara rätt, vi skulle dessutom ställa oss upp i kyrkbänken när vi fick en fråga. Svarade man fel så lät prästen hela församlingen få veta det.

Och jag minns alla de där tråkiga gudstjänsterna som vi tvingades gå på. I det gröna konfirmationshäftet skulle vi föra noggranna anteckningar om vilka psalmer som sjöngs, vilka texter som lästes och vad predikan handlade om. Det var inte helt lätt att skriva i svar alla gånger för det var inte alltid man förstod vad prästen sa, och när man är 14 år vill gärna tankarna sticka i väg åt andra håll. Men konfirmerade blev vi och klocka fick jag. Det var liksom stort med klocka när jag var 14.

I dag i kyrkan var det en stor sång- och teaterföreställning med både glädje och allvar. Konfirmanderna hade valt att sätta upp en pjäs om Dick och hans liv och leverne från vaggan till graven. Vi var nog många som kände igen oss i Dick och hur livet ibland kan gestalta sig. Budskapet var att våga leva och våga leva mer i nuet. Tänk så lätt det är att tänka framåt hela tiden, att planera för nästa dag eller nästa vecka eller nästa sommar. Vi glömmer bort att livet pågår här och nu. Kloka konfirmander, som också hade valt ut en radda härliga sånger som de sjöng med den äran. Allt från Tears In Heaven till I Still Haven´t Found What I Was Looking For. Det var med andra ord en riktigt härlig upplevelse.

I morgon väntar en heldag med arbetsplatsbesök tillsammans med IF Metall här i länet. På eftermiddagen kommer sedan en direktsänd radiodebatt på Hökartorget i Köping mellan mig och centerpartisten Jörgen Johansson. Vi ska debattera arbetsmarknadspolitik och vad som behöver göras i Köping, som nog är den mest drabbade kommunen i länet vad gäller varsel och uppsägningar. Det ska bli mycket intressant att höra om herr Johansson har något att komma med. Så här långt har inte regeringen presenterat ett enda förslag till hur de tänker ta Köping och Sverige ur krisen.

De har dessutom röstat nej till vårt förslag om att införa en ny skrotningspremie på 25 000 kronor till alla som väljer att skrota sin gamla bil och köpa en ny miljöbil. Nej till spets-kompetensutbildningar för alla som blir varslade eller uppsagda. Nej till nya forsknings-program. Nej till flera högskoleplatser. Nej till ökade statsbidrag till kommuner och landsting i år. Nej till fler sommarjobb åt alla 90-talister.

Men de har sagt ett rungande ja till skattesänkningar. För lånade pengar. Hur många jobb skapar det?

Pia

Wow, vilken underbar nästan magisk känsla det var att få tala inför så många väljare 1:a maj. Och känslan verkade vara ömsesidig. Jag var både i Norberg och i Fagersta och höll tal och eftersnacket var så befriande; många har verkligen väntat på att vi skulle ta bladet från munnen, sluta mumla i skägget, tala i klarspråk och allt vad det nu kan heta. Människor vill veta vad vi socialdemokrater vill och budskapen ska vara klara och tydliga. Punkt.

Det kom fram en kvinna till mig i Fagersta som ville tacka för ett inspirerande tal. Hon hade misströstat länge nu och hade nästan givit upp, som hon sa. Nu tyckte hon att det kändes hoppfullt igen. Och jag tror att många med henne kände samma sak efter 1:a maj. Vi har inte utnyttjat vår roll i opposition optimalt. Lite för mycket gnäll och skäll på de andra och för lite egen verkstad. Naturligtvis ska vi fortsätta att reagera på den borgerliga politiken, men det gör vi bäst genom att tala om för människor hur vi skulle ha gjort i stället om vi hade regerat. Det är nog mer intressant att lyssna till.

Ta bara detta med skatterna. Vi inser nu att vi måste lägga fram förslag om rättvisare skatter om vi ska klara att ta Sverige ur krisen. Det är inget att hymla om, tycker jag. Tvärtom. När jag var och besökte 40 förtroendevalda inom Byggnads i måndags så jublade man när jag berättade om nödvändiga skattehöjningar. Jag tror att fler och fler inser nödvändigheten av att öka statens intäkter, men att det ska göras på ett så rättvist sätt som möjligt. De som har mycket måste bidra mest.

Vi vill införa en förmögenhetsskatt på 1 % för dem som har mer än 2 miljoner i förmögenhet. Det kan tyckas vara lite ynka med bara en enda procent, men vad jag förstår så finns det vissa internationella finansregler som vi måste rätta oss efter.

Vi vill också justera fastighetsskatten så att de som har hus som är taxerade för mer än 5 miljoner får betala mer än dagens avgift på 6000 kronor. Men samtidigt vill vi justera i den andra änden så att fler med låga inkomster får betala mindre.

En höjd inkomstskatt för de som tjänar mer än 1 miljon per år kommer vi sannolikt att föreslå. Hur hög den ska bli vet vi inte i dagsläget, utan det är något som vi kommer att diskutera oss fram till inför höstens budgetmotion. Det är möjligt att vi måste göra flera skattejusteringar beroende på hur allvarligt det ekonomiska läget är i Sverige i höst. Om vi får tro konjunktur-institut och andra så anar vi att läget inte kommer att vara ljusare i höst, snarare tvärtom, alltså ännu deppigare. Hugaliga.

Tuffa prioriteringar kommer att krävas i höstens budget, var så säker. Just därför är det så viktigt att se till att de i vårt samhälle som bäst behöver vårt stöd och vår medkänsla också ska få det. Solidaritet, ni vet.

Alla ungdomar som går ut gymnasiet nu i vår och inte får vare sig, jobb, praktik eller utbildning. De kommer att behöva vår hjälp. Likaså många pensionärer som lever under existensminimum. Hör ni det, ni eventuella borgerliga sympatisörer som läser min blogg. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA.

Pia

Tack gode gud för mobiltelefonen. Hur skulle vi klara oss utan den? Man är alltid lika tillgänglig oavsett var man befinner sig och kontakterna med omvärlden blir hur smidiga som helst. Men det finns onekligen några baksidor av myntet och i torsdags på tåget på väg till Västerås upptäckte jag en. I den knökfulla tågvagnen sitter jag och många andra och trängs med ett gäng moderater. Jag på väg till min distriktsstyrelse och de på väg till sin kommunkonferens i Örebro. Mobilsamtalen i vagnen var både många och högljudda.

Plötsligt ringer det i mobilen hos moderatkvinnan som sitter mitt emot mig.

- Ja, jag är på väg, sitter på tåget...Nej, nej, jag tänker ta sovmorgon. För tusingen, det är ju bara tråkiga Schlingan som ska prata, och han har man ju hört så många gånger förut. Samma gamla tjat om och om igen, du vet. Inget nytt direkt, nej precis, ha, ha, ha...Men festen blir nog kul.

Det var liksom lite svårt att undvika att lyssna på det här samtalet och det kändes lite pinsamt. Denna moderata kvinna verkade inte ha några som helst ambitioner att sänka rösten eller gå undan eller så, utan hon fortsatte glatt att prata vidare med sin partikamrat (som jag antar att det var) med samma höga röstläge.

Så nu fick jag och många med mig i tågvagnen veta att "Schlingan", eller Schlingman som han väl heter, är en riktig tjatig tråkmåns som inte har något nytt att komma med. Och det stämmer förvisso rätt bra med den bild jag hade av honom redan innan. Men det kan ju tyckas rätt osmakligt att basunera ut det i en tågvagn fylld med andra än bara moderater. Det gäller att hålla tand för tunga ibland - i synnerhet när man pratar i mobilen.

Och EU-val ska det bli, ett av de två glömda valen (det andra är kyrkovalet). Jag var i Vällingby och knackade dörr tillsammans med partikompisar i tisdags och många verkade nästan skämmas lite när vi frågade om de tänkte rösta. Man visste inte när i tid det var, man visste inte vilka frågor som var viktiga, spelar det egentligen någon roll om jag röstar och några sa att de verkligen hade tänkt sätta sig in i EU-frågorna men bara inte haft tid.

Allt det här känns igen. Jag tror inte att Vällingbyborna är unika i det avseendet. Fortfarande är det så att många människor i vårt land inte riktigt räknar in Sverige i EU, utan EU är Bryssel, Tyskland eller Frankrike. Deras frågor berör liksom inte oss, tror många. Men när man börjar förklara att Sveriges röst i EU betyder en hel del och att EU:s lagstiftning berör oss ännu mer så går det upp ett ljus för många.

Att det sedan spelar ännu större roll vilka partier och ideologier som styr i EU är oerhört viktigt för oss politiker att framföra gång på gång. Det röda eller det blåa Europa. Det är skillnad. Vi socialdemokrater sätter förstås jobben främst även i EU-valet. Det är rätt enkelt - alla de frågor vi tycker är viktiga att jobba för nationellt är lika angelägna att slåss för internationellt.

Fler jobb genom utbildning och forskning. Gröna jobb genom forskning och klimatsmart teknik. Bättre jobb där svenska löner och avtal ska gälla på svensk arbetsmarknad.

Visst går du väl och röstar 7 juni?

Pia

Och så kom då den dagen när hela Sverige skulle prisa och lovsjunga regeringens storsatsning på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Förväntningarna var stora. Nu skulle det äntligen satsas. Ett lyft som skulle ta Sverige ur den värsta arbetslösheten på decennier. Men något måste ha gått snett. Ut kommer siffran 10.9 miljarder och många jublar och tänker att nu, nu har regeringen äntligen fått fingrarna ur och vågar satsa. Men si, det bidde knappt en tummetott.

Nästan hela denna miljardsatsning går åt till ökade kostnader för a-kassa och till ökade bidrag till dem som är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin, och de blir bara fler och fler. Det var så sant, 780 miljoner går också till ökade kostnader för konkurser. Men, vart tog den stora satsningen på utbildning och praktik för arbetslösa vägen? Inte en enda krona finns anslaget. Har Anders Borg räknat så fel?

Jag kommer osökt att tänka på sagan om Kejsarens nya kläder. Ni vet han som gick genom folkhopen, stolt och rakryggad, iklädd som han trodde den vackraste skrud som någonsin hade beskådats. Så plötsligt utbrister en liten pojke: Men kejsaren är ju naken! Han har ju inga kläder på sig!

Men nu är läget alldeles för alarmerande för att komma dragandes med HC Andersens sagor. Nu måste regeringen ta sitt ansvar. Det är möjligt att de tycker att de har fullgjort sin uppgift, men vad tycker alla varslade och arbetslösa om det?

Vi sossar har lagt fram en mängd förslag för att rusta oss inför framtiden, för det är precis det vi måste göra. Utbildning är nyckeln till framgång och våra förslag skapar 50 000 nya utbildningsplatser. Det handlar om platser på yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, Komvux och Yrkesvux,  KY-utbildningar och nya högskoleplatser.

Vi vill också satsa på spetskompetens för varslade inom t ex industriföretag för att skapa bättre möjligheter för personalen att få behålla sin anställning, samtidigt som industrins konkurrenskraft stärks när tiderna väl vänder.

Personalen inom skola, vård och omsorg behöver också vidareutbilda sig. Vi är beredda att ge statliga resurser till kommuner och landsting motsvarande 5000 utbildningsvikariat.

Men vi vill också investera i gröna jobb genom klimatanpassad upprustning av alla hyresrätter i miljonprogrammets områden, genom klimatanpassad upprustning av förskolor, skolor och äldreboenden och genom att bygga klimatsmarta bostäder.

De här förslagen skapar jobb och sysselsättning och de är fullt genomförbara, om regeringen bara vill. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Som sagt, det är bara att säga till.

Pia

Jag säger det igen - hur länge till ska Littorin och hans vänner stå och se på när arbetslösheten bland unga ökar för var dag som går? Vi är näst sämst i EU med våra 25 %, bara Spanien är sämre. Nu går det inte längre att gömma sig bakom argumentet om den finansiella krisen, det är handlingskraft som gäller. Uppenbarligen har de flesta andra regeringar i Europa lyckats med det. Borde inte det mana till eftertanke, bäste herr Arbetsmarknadsminister?

I juni lämnar cirka 130 000 ungdomar gymnasieskolan. Det är den största årskullen på många år, i storlek jämförbar med fyrtiotalisterna.  Nittiotalisterna tar studenten mitt under en djup lågkonjunktur, när det är svårt även för dem med god utbildning och yrkeserfarenhet att få jobb. Särskilt svårt på arbetsmarknaden är det för unga utan slutbetyg från gymnasiet och unga med funktionsnedsättning.

Alla goda krafter i samhället måste nu mobiliseras. Att skapa möjligheter och en ljusare framtidsbild för dagens unga är en nyckel för att klara framtidens utmaningar. Vi vill erbjuda en politik som gör att de unga kan växa och utvecklas. Vi vill visa en modern väg in i framtiden.

* Sommarundervisning för studenter.

Den viktigaste orsaken till att ungdomar inte får jobb är bristande utbildning. Vi vill göra en särskild insats med sommarundervisning så att de som inte har grundläggande behörighet får möjlighet att läsa upp det, omedelbart, i sommar.

* Sommarjobb.

Ett sommarjobb ger praktik, erfarenhet av arbetslivet och nya kontakter. Vi vill att fler av dem som lämnar gymnasiet ska erbjudas sommarjobb. Vi vill därför tillskjuta 300 miljoner kronor i stimulans till de kommuner och landsting som ordnar sommarjobb.

* Möjlighet till längre praktik.

Idag får en ung person som har varit arbetslös länge göra praktik i maximalt tre månader. Den gränsen är för kort. Vi föreslår därför att regeln utökas till maximalt nio månader

* Fler utbildningsplatser på komvux, KY och högskola.

Trots att ungdomskullarna växer kraftigt under de kommande åren har regeringen minskat antalet studieplatser på både komvux och högskola. Vi vill kraftigt bygga ut både komvux, kvalificerad yrkesutbildning (KY) och högskola. Vi vill göra en långsiktig överenskommelse med några branscher som ser framtida brist på kompetens och utbildat folk.

* Traineeprogram i välfärden.

Behovet av nyrekryteringar i den offentliga sektorn inom de närmaste åren är stor, bland annat på grund av pensionsavgångar. Vi vill investera en miljard kronor i ett traineeprogram i välfärden. Det räcker till cirka 3 000 trainee-platser.

* Förstajobbet-avdrag.

 För de unga som är långtidsarbetslösa och som saknar de rätta kontakterna för att komma in på arbetsmarknaden vill vi investera i ett Förstajobbet-avdrag. En arbetsgivare som anställer en ung långtidsarbetslös får göra ett skatteavdrag på två tredjedelar av lönen, under maximalt tolv månader.

Så bäste herr Arbetsmarknadsminister, lägg prestigen åt sidan och ge våra 90-talister en chans att få en bra start i vuxenlivet. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Säg bara till.

Det stavas förtroendekris och väljarnas dom är hård. Ett opinionsras på 9 procent är en tydlig signal om att människor är missnöjda. Orsaken till missnöjet går nog att härröra till bonusprogram och Wanja Lundby-Wedin, men det finns andra förklaringar också.

Om vi börjar med LO och Wanja så är jag förvånad över den moraliska flathet som LO-ledaren besitter. De må vara bolagskulturer och traditioner som betingar många av dessa pensionsmiljoner, och just därför måste LO:s högste företrädare ta avstånd.

LO måste våga göra klara och tydligare markeringar som stämmer överens med de intressen och den ideologi som man har att följa. Det måste gälla oavsett typ av bolagsstyrelse. Om inte LO gör det vem ska då göra det? Knappast Svenskt Näringslivs representanter. Eller är det så illa att LO:s ordförande inte längre kan känna av var gränserna går? Når inte medlemmarnas röster ända fram till borgen, eller vad? Varför är annars LO-medlemmarna så kritiska?

Nu har förvisso beslutet kommit att hon lämnar AMF, AFA och Aftonbladets styrelse. Klokt, men räcker det? Ja, det återstår att se. Ett stort bekymmer är att hennes tillkortakommanden spiller över på vårt parti. Wanja är ju en av arbetarrörelsens mäktigaste företrädare, och jag begriper inte hur hon ska klara av att prata om rättvisa för alla på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska klara av att hävda pensionärernas rätt till en anständig pension på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska kunna hävda låginkomsttagarnas intressen framför höginkomsttagarnas på ett trovärdigt sätt.

Men vi har mer än Wanja att oroa oss över. Vi måste bli vassare på att prata vår egen politik; hur vi vill råda bot på den 25 % -iga ungdomsarbetslösheten genom praktik och kunskapslyft, hur vi vill investera Sverige ur krisen genom att energieffektivisera hyresrätter inom miljonprogrammet och hur vi vill stärka välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting för att undvika massuppsägningar. Det är vårt uppdrag, alla socialdemokraters uppdrag att göra. Prata socialdemokratisk politik med folk.

Vi kan svära ve och förbannelse över det eländiga ekonomiska läge vi befinner oss i, men det känner man redan till. Vi kan svära ve och förbannelse över den politik som moderaterna yvs så väldigt över, men det känner man redan till. Det man däremot inte känner till är vilka politiska lösningar som vi har, vad vilja socialdemokraterna?

Det är nu eller aldrig, känns det som. Jag väljer nu.

Pia

Jippi! Vi har fått två nya partimedlemmar i Sala! Och det är minsann inte vilka som helst,

Det är Amanda och Alexandra, som jag har skrivit om tidigare. Dessa unga, begåvade, eftertänksamma, energiska och verbala tjejer har efter moget övervägande bestämt sig för att nu gå med i vårt Socialdemokratiska parti. Kloka som de är har de jämfört vårt program med vänsterns och fann att de hade mer gemensamt med oss. Kanonkul!

Men ni vet hur det brukar vara när ungdomar kommer in i politiken - de blir fullkomligt överösta med uppdrag från alla som tycker att det är såååå trevligt med yngre fägring. Ja, faktiskt, många äldre gentlemän brukar uttrycka sig så. Något de kanske inte alltid räknar med är att unga tjejer både kan vara snygga och smarta. Det brukar kunna komma som en liten överraskning...

Naturligtvis måste vi skärpa till oss och ta bättre hand om våra entusiastiska ungdomar, lågan ska ju brinna länge. Men det roliga med Amanda och Alexandra är att de redan verkar ha förutsett mycket av detta och räds inte ansvarstagandet. Tvärtom. De vill ha förtroende-uppdrag nu. Punkt. Här är det liksom inga diskussioner om de möjligtvis någon gång eventuellt skulle kunna tänka sig en liten ersättarplats någon stans. Nej, de vill ta plats nu. Punkt. Jag och Tommy Johansson hade ett snack med tjejerna i fredags och försökte varna lite grann för vad som kan hända när man blir offentlig person; påpassligheten från media, kommentarer från kompisar och lärare och snåriga och tuffa beslut som ibland måste fattas.

Men A & A tycks inte har några som helst problem med att hantera det. De har redan räknat ut vad som kommer att krävas och är införstådda med vad det kan komma att betyda. Det tycker bara att det verkar bli ännu mer spännande att vara politiskt aktiv. Kompromissa? Inga problem. De vet hur det går till i Utbildnings- och Arbetsmarknadsnämnden där de sitter som elevrepresentanter. Vad säger man? Girlpower! Go for it!

Annars ser det dystert ut på arbetsmarknaden för våra ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är nu uppe 24 procent! Horribla siffror! 40 procent av dessa ungdomar har inte ens avslutat någon gymnasieutbildning. Alltså, utan utbildning inget jobb. Det sambandet är rätt uppenbart. Men hallå, vad gör då Littorin, Olofsson och de andra ministrarna för att råda bot på eländet? Absolut ingenting. Nada. Rien. Nothing. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Visste ni det? Då går det liksom inte att enbart skylla på finanskrisen. Den finns överallt i världen i dag och trots det så har regeringarna i de allra flesta Europeiska länder lyckats betydligt bättre än den svenska högerregeringen.

Om de nu inte har något eget att komma med så skulle de åtminstone kunna köpa våra förslag. Vad sägs om ett Första-jobbet-avdrag till de arbetsgivare som anställer en arbetslös ungdom som aldrig har haft ett jobb tidigare? Eller 3000 praktikplatser i offentlig sektor för unga akademiker? Eller 3000 traineeplatser för unga i välfärden? Eller starta eget-bidrag? Eller 5000 lärlingsplatser? Eller fler högskoleplatser och fler platser på Komvux?

Om vi skulle styra Sverige idag så skulle de här förslagen bli verklighet. Frågan är vad de som faktiskt regerar idag har att komma med. Säg till om ni hör något.

Pia

Snopet. Jag som trodde att det nu äntligen var vår. Men pyttsan, temperaturen orkar knappt ta sig över nollan och på nätterna är det minus. Häromdagen flög ett transträck över mitt hustak. De brukar göra det så här års för att samlas i stora flockar ute på den stora vattendränkta åkern ett par kilometer härifrån. Men plötsligt ändrade de färdriktning och vände tillbaka, som om de insåg det vanskliga med att stå och frysa på ett snötäckt åkerlandskap. Och jag förstår dem. Om man har möjlighet att välja mellan envis vinterkyla och värmande vårsol så är valet rätt givet. Det behöver man inte ens vara trana för att inse.

På tal om vansklighet så passar det epitetet väl in på den barnomsorgsproposition som utbildningsminister Björklund nu har lagt fram. Han vill att det ska bli fritt fram för vem som helst att öppna egen barnomsorg. För att det ska vara praktiskt möjligt vill han sätta samma prislapp på alla barn. 84 000 kronor per barn ska kommunerna betala i en s. k barnomsorgspeng.

Och bråttom är det, redan 1 juli ska reformen träda i kraft. Det påstås att trycket är stort från föräldrahåll. Jasså? Antal barn i förskolan har genom åren ökat konstant, medan efterfrågan på annan verksamhet minskat, trots att det fortfarande finns möjlighet att välja familjedaghem för dem som önskar.

I stället för pedagogisk verksamhet väljer regeringen begreppet annan pedagogisk omsorg. Några krav på att det ska finnas barnskötare eller förskolelärare behöver då inte ställas. Björklund tycker alltså att den pedagogiska förskoleverksamheten inte är mer värd än vilken annan barnomsorgsverksamhet som helst. Vad tror ni då kommer att hända med nivån på den utbildade personalen, på lokalerna och utrustningen som finns på våra förskolor? Jag är rädd för att den kommer att sänkas betydligt.

Det kan också finnas risk för att den fria etableringsrätten leder till att mindre bra och genomtänkta verksamheter etableras. Barnomsorgspengen kan därför få negativa konsekvenser för många barn. I den svenska förskolan bildar lärandet och omsorg en helhet, som är en grundpelare i den hyllade svenska förskolepedagogiken. Att det här unika synsättet riskerar att gå förlorad tycks inte bekymra utbildningsminister Björklund det minsta.

Och hur pedagogisk är en annan pedagogisk omsorg i förhållande till förskolan? Det sägs något om att det är viktigt att stimulera barns språkliga och matematiska utveckling oavsett verksamhetsform. Javisst, men barnomsorgspengen öppnar ju för nya former av barnomsorg som kommer att sakna förutsättningar att erbjuda sådan stimulans.

Det är också märkligt att det inte sägs ett dyft om barns rätt till utbildning och deras behov av att lära och utvecklas i en trygg och stimulerande miljö, som enligt FN:s konvention är en mänsklig rättighet.

Vi socialdemokrater tycker precis som de flesta föräldrar att förskolan är jätteviktig och där ska alla barn ges samma möjlighet att utvecklas och ha roligt tillsam­mans med andra barn. Inga barn ska utestängas. Därför vill vi fortsätta att satsa på den pedagogiska verksamheten på våra förskolor, på fritids och på den öppna förskolan. Våra barn är värda mer än en flummig barnomsorgspeng.

Pia

Kommunal medfinansiering är ett begrepp som de borgerliga politikerna håller kärt och som de gärna kramar om lite extra. Och vad är nu detta, kanske du undrar? Jo, det handlar helt enkelt om att låta kommuner och landsting vara med och betala vägar, järnvägar och sjöfart som är statens åtaganden. För bara några månader sedan var det inte tillåtet för kommuner att lämna bidrag till infrastruktur som inte ligger i direkt anslutning till den egna kommungränsen. Den lagen har nu majoriteten i Riksdagen ändrat så nu är fullt möjligt att kräva kommuner och landsting på pengar för i princip all statlig infrastruktur.

Men det intressanta är att det klart och tydligt står i lagtexten att det är en frivillig uppgift. Man får lämna bidrag men man måste inte. Det borde väl ändå betyda att ingen kan tvinga någon att lämna bidrag, oavsett orsak. Ändå framhärdar borgerliga riksdagspolitiker att om inte kommunerna är beredda att betala så blir det heller inga statliga pengar. Lagen säger en sak och borgerliga politiker något annat. Som vanligt, med andra ord.

Utbyggnad av slussen i Södertälje är ett objekt som just nu är föremål för kommunal medfinansiering. Den utbyggnaden är i princip ett måste för Mälarhamnars framtid så att de nya och betydligt större fartygen kan ta sig igenom kanalen. I dag är det en omöjlighet. I samband med en utbyggnad kan man också se till att öka vattenavtappningen från Mälaren, för annars riskerar stora delar av Mälardalen att hamna under vatten om det faller s.k. 100-års regn.

Nu kräver Västeråsmoderaten Staffan Anger prompt att både Västerås och Köping ska vara med och betala kalaset. Någonstans mellan 75-100 miljoner kronor anser han kan vara rimligt. Men, Staffan, hur var det nu med frivilligheten? Varje gång jag tar upp den diskussionen hänvisar han till näringsdepartementet och till statssekreterare Leif Zetterberg som, enligt Anger, säger att det inte blir någon statlig satsning om inte kommunerna pytsar in eget kapital.

Jag ställde frågan om kommunal medfinansiering till statsministern på hans frågestund den 15:e februari i år. Svaret jag fick den här gången (jag har faktiskt frågat honom om detta en gång tidigare) var följande:

"Det är klart att vi är beredda att lyssna om någon nu säger sig vilja ompröva detta och koncentrerar sina resurser till kärnan av välfärden. Det är för övrigt någonting som jag uppmuntrar alla som är aktiva i kommuner och landsting att nu överväga - att säkerställa att kärnverksamheterna har sina resurser och att annat får står tillbaka."

Detta säger statsministern medan både Anger och Zetterberg påstår annat. Vem tusan ska man lita på? Eller ska en utbyggnad av slussen betraktas som kärnverksamhet? Knappast. En sak är då säker, kommuner och landsting har inte råd med statlig infrastruktur. Man har inte ens resurser för att klara av sina egna åtaganden som skolan, vården och omsorgen. Här vankas det varsel av stora mått framöver om inget görs. Hur många förskolelärare, undersköterskor eller gymnasielärare ska behöva sägas upp innan regeringen är nöjd? Eller är det verkligen meningen att kommunerna ska välja mellan sjöfart och sjuksköterskor, mellan väg och vård?

Nej, gå du ut och uppmana alla aktiva i kommuner och landsting om att säkerställa resurserna till kärnverksamheten och avstå från annat, Fredrik Reinfeldt. Börja gärna i Västerås.

Pia

Så här på den Internationella Kvinnodagen vill jag ta tillfället i akt att berätta om en fantastisk kvinnlig verkställande direktör som heter Gun Petterson. Hon leder arbetet på Sala Kaross, ett företag med runt 70 anställda som tillverkar skräddarsydda skåp till lastbilar. Största kunden har varit Posten med de stora gula skåpbilarna ni vet, men vad som händer framöver med den kunden står skrivet i stjärnorna. Svenska posten har ju gått samman med den Danska posten. Vem vet, det kanske blir en gul variant av Dannebrogen...

Är det någonstans man märker av konjunktursvängningar så är det här på Sala Kaross och just nu är det tungt. Men Gun har varit med länge i företaget och har sett goda och dåliga tider komma och gå. Hon är en sann optimist som vägrar att ge upp och hon älskar sin personal. Har det vänt tidigare så kommer det vända igen, är hennes måtto. Och hon utstrålar lugn, säkerhet och framtidstro. Jodå, visst har det hänt att även hon har vaknat halv tre på natten och undrat över hur det ska gå, men de tankarna knöcklar hon ihop och kastar bort i någon mörk vrå.

Gun Pettersson gillar när politiker kommer på besök till företaget, och det Gun gillar det smittar av sig på alla andra på företaget. Och det märks verkligen. Det är en härlig familjär stämning där allvarliga samtal bryts mot mer skämtsamma tongångar. Respektfullt, glatt och många intressanta diskussionsämnen.

- Man orkar inte var dyster och tänka på kriser hela tiden. Vi måste våga se framåt, säger Gun som den självklaraste saken i världen.

Och det är många på Karossen som vittnar om att man är trött på alla krisrapporteringar. Jag pratar med många på verkstadsgolvet som bara ruskar på huvudet.

- Hur sjutton ska man orka med vardagen om man ska ta in allt som sägs i TV eller som står i tidningarna om kriser i hela världen? Här gäller det att ta en dag i sänder, som en medarbetare uttryckte det.

Kritiska röster hördes, mycket kring Metalls räddningsplan om att gå ned i arbetstid till 80 %. Någon tyckte att jag borde se till att inte verkställa det förslaget, ett mandat som jag som Riksdagsledamot dock saknar. Jag fick hänvisa till Karossens egen Metallklubbs nyvalde ordförande Niklas 21 år. Jo, ni läste rätt. Killen är bara 21 år, men trots sin ringa ålder tycks han ha fullständig kontroll över avtal och egenavgiften som nu kommer att höjas. Regeringens begåvade förslag om egenavgifter till a-kassan får ju konsekvensen att ju fler arbetslösa inom ditt fackförbund desto högre avgift. Som om det vore fackens fel att arbetslösheten stiger.

Men inget från Rosenbad förvånar mig längre. De är så här. Är du arbetslös så är det ditt eget fel och du får betala mer i skatt, är du sjuk så får du skylla dig själv och betala mer i skatt. Om du är pensionär så kommer en skattehöjning som ett brev på posten. Att du har jobbat hela ditt liv räknas inte, du jobbar ju inte nu.

Oavsett den borgerliga regeringen så är då en sak säker - Sverige, Europa och världen behöver fler verkställande direktörer som Gun Pettersson som värnar sina anställda och vågar tro på framtiden. Det kanske vore något för bilindustrin att fundera över.

Pia

Vilken tur att jag nog aldrig kommer att gifta mig. För tänk om mitt stackars gemål skulle behöva förnedras på samma sätt som han, Daniel Westling? Tänk att behöva fråga hela svenska folket om man har valt rätt, om folket tycker att min eventuellt tilltänkte är den rätte för mig, och om man anser att han är tillräckligt röd? Och tänk om majoriteten skulle svara nej? Vad gör jag då? Kan jag riskera att förlora valet om jag ändå slår till, eller vadå?

För att inte tala om alla löpsedlar. Tänk att bokstavligen behöva hänga ut bilder på sin tilltänkte på ta mig tusan varenda liten ledig väggyta? Att behöva vara lockbetet på allt från Hänt i veckan till Dagens Industri. Och tänk om det skulle dyka upp en bild som varken var till hans eller min fördel? Tänk om folket skulle stå och skratta? För att inte tala om att behöva fråga statsminister Reinfeldt om lov, som den ålderdomliga successionsordningen kräver! Grymma tanke.

Men det här är ju bara löjan. För det första kommer jag sannolikt inte att knyta några Hymens band och för det andra så är det ju bara kungligheter som råkar ut för den här typen av pöbel. Tack och lov för det. Men visst är det väl ändå något märkligt? Vi skriver år 2009 och trots allt snack om demokrati och människors lika värde så vet inte en stor del av det svenska folket och en lika stor del av den svenska journalistkåren till sig av förtjusning nu när det stundar kungligt bröllop. Äntligen, tycker många. (Tror dock inte att Fylking har uttryckt sig så denna gång).

Detta "äntligen" kan däremot vara rätt intressant att analysera. Många kanske menar att det var på tiden att hon nu äntligen har gått och stadgat sig. Andra kanske tycker att det var på tiden att hon äntligen valde en icke-blåblodig ung man. Skvallertidningarnas jublande äntligen är nog det som har låtit mest. Nu har de sin framtid säkrad, tror de i varje fall. Men det finns förstås de som också förfasar sig över hennes ack så simpla val. Det rojalistiska blodet riskerar att tunnas ut. Hemska tanke.

Nu är han visst en renlevnadsmänniska, denne Daniel Westling, men det slog mig häromdagen, vad övrigt känner vi till om Ockelbos stolthet? Om det nu ändå är så att svenska folket, ska tycka till så skulle jag vilja veta följande:

1. Om du vore kung skulle du avskaffa vårdnadsbidraget?

2. Om du vore kung skulle du hellre bygga vindkraft än kärnkraft?

3. Om du vore kung skulle du hellre satsa på jobb och utbildning än att sänka skatten?

4. Om du vore kung skulle du hellre satsa på mer personal i barnomsorgen och i skolan än att sänka skatten?

5. Om du vore kung skulle du då avskaffa monarkin?

Om han skulle svara ja på dessa fem frågor skulle jag skrika ett rungande ja till Vickan, han  är den rätte. Attans också, han kommer ju bara bli en prins, kom jag på. Och vad är väl blott en prins (om han nu inte har varit en groda i sitt tidigare liv)...

Och vet ni vad? Det sägs att allas vår egen Maud Olofsson har lämnat sitt godkännande till att vi, Sveriges skattebetalare, ska stå för bröllopsnotan på dryga 22 miljoner kronor. Kan det verkligen vara sant? Har precis för mig att samma Olofsson nyligen basunerade ut att vi skulle vara rädda om skattebetalarnas pengar. Då gällde det bara 15 000 jobb inom fordonsindustrin. Nu gäller det ju kungabalen. Det är skillnad det.

Pia

Det är mycket SAAB nu. Av förklarliga skäl förstås. 15 000 jobb står på spel och hela Trollhättan håller andan. Hur kommer det att gå? Kommer SAAB att överleva? Jag hoppas att de kommer att överleva både krisen och Maud Olofsson, som banne mig inte gör saken lättare genom sitt agerande. Är hon näringsminister eller vad? Jag tvivlar.

Vad har hon gjort för att skapa möjligheter för svensk fordonsindustri att utvecklas? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att stärka den svenska industrin inför framtidens utmaningar? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att skapa alla de jobb som hon och hennes allierade partier lovade alla väljarna? Inte ett skvatt....Förlåt, nu ljuger jag. Hon har ju infört avdrag för hushållsnära tjänster, gubevars. Där hör ni ungdomar, det är alltså med nyklippta gräsmattor och skurade golv som vi ska stå oss rustade när de goda tiderna så småningom kommer. Halleluja!

Jamen, är det verkligen rätt att låta de svenska skattebetalarna stå för notan när det amerikanska GM inte klarar av att ta sitt ägaransvar? Problemet är att den svenska regeringen inte tar sitt ansvar nu när så många skattebetalare, som också är löntagare, har det som svårast. Visst, GM har uppenbarligen brustit i sitt ägaransvar under en lång rad av år, men det rättfärdigar inte den brutala passivitet som den svenska regeringen visar prov på. Dessutom gör man allt man kan för att svärta ner ryktet för företag som SAAB genom att tydligt och klart deklarera att man inte tror på dem.  Jag hörde Fredrik Reinfeldt häromdagen kommentera framtiden för SAAB, och han lät nästan lite föraktfull och raljerande.

- Om det verkligen finns någon som vill gå in med ägarkapital i ett bolag som SAAB, så varsågod. Svenska staten kommer definitivt inte att göra det.

Nej, jag tycker heller inte att svenska staten ska köpa upp SAAB, men regeringen borde göra allt vad som står i deras makt för att uppmuntra potentiella ägare att våga satsa. Det gör man inte om man vid varje tillfälle som ges baktalar SAAB och ytterst svensk fordonsindustri. Och regeringen måste ta sitt ansvar så att de 28 miljarderna i lånegaranti som vi i Riksdagen har beslutat om till fordonsindustrin också kommer till användning.

Man har nästan lust att dra Borg, Reinfeldt och Olofsson i svansen eller ruska om dem riktigt ordenligt för att de ska förstå allvaret. Regeringen gör svenska folket en björntjänst om man så hårdnackat vägrar att ens diskutera statens ansvar för svensk fordonsindustri. Det är inte bara de som jobbar i den direkta produktionen som berörs - det är betydligt många fler. Inte ens sjuksköterskor eller förskolelärare kommer undan nu när de värst drabbade kommunernas skatteintäkter kommer att minska dramatiskt.

Nu hävdar Maud Olofsson att skattepengarna i stället ska gå till just sjuksköterskor och förskolelärare, men var finns de pengarna då? När vi har föreslagit satsningar på 10 miljarder till skola, vård och omsorg har regeringen sagt blankt nej. Retoriken är en sak, Maud Olofsson, praktiken något helt annat.

Som jag har sagt så många gånger förut- byt regering.

Pia

Det damp ner ett intressant mail från Vera, Moa, Agnes, Manda och Jonas från Globala gymnasiet i Stockholm. Ett gäng gymnasieelever som har startat en kampanj för att förbättra och bygga ut Sveriges järnväg som de tycker håller en oacceptabelt låg standard. De anser att Sverige som är ett rikt I-land borde göra sitt bästa för att ta till åtgärder som leder till en mer hållbar utveckling. Tåg är det enda miljömässigt hållbara färdmedlet vid längre inrikesresor medan flyg är det färdmedel som har störst miljöpåverkan per kilometer av alla, skriver de vidare. "Vi vill ha lägre priser, bättre kvalitet och snabbare tåg snarast!"

Precis så tycker jag med, så snabbt som ögat skickade jag ett svar med en inbjudan hit till mig i Riksdagshuset för att prata vidare. Svaret lät inte dröja, i onsdags dök hela ligan upp. Över Seven-Elevens nybakade bullar avhandlade vi det mesta kring politiska ställningstaganden och beslut vad gäller tågtrafikens prioritet kontra övriga transportslag. Och det var imponerande kunskaper och slutsatser som visades upp. De här gymnasisterna har lärt sin läxa och förstått att lyssna in, noggrant analysera, väga argument för och emot och ta in kunskaper från flera källor. Och deras drivkraft är kampen för miljön och kampen för ett hållbart samhälle.

Vera och hennes kompisar hade mycket riktigt noterat att det är skillnader mellan de politiska partiernas viljor och ansträngningar. Annars brukar det allt för ofta heta " de där politikerna ...", som om vi vore en enda hopknådad klump som tycker precis lika. Så är inte fallet. Den borgerliga regeringen satsar mer på järnväg i retoriken men knappast i praktiken.

Det har i regleringsbreven gått ut direktiv om att minst 50 % av alla nya investeringsmiljarder ska tillfalla vägar. Inte så värst framåtsyftande om man vill öka tågtrafiken. Det må vara så att minister Torstensson har en annan uppfattning, men uppenbart är att hon inte har en chans mot Borg och de andra stora elefanterna på finansdepartementet som håller i både plånbok och ratt. De tycks göra sitt allra bästa för att bygga flera vägar i stället för nya järnvägar. Är det någon som blir förvånad...?

Ska bli väldigt intressant att se slutresultatet av Veras, Moas, Agnes, Mandas och Jonas projektarbete, som ytterst handlar om påverkan. De har redan skickat in debattartiklar till de stora drakarna, de har startat ett upprop på nätet för bättre och fler järnvägar, de kommer att ta kontakt med generaldirektörerna för Banverket och SJ och de ska också ta kontakt med näringsdepartementet för att uppvakta Åsa Torstensson i frågan. Jag säger bara: lycka till. Fortsätt gärna er påverkan även efter projektets slut. Nu hittar ni ju hit till Riksdagen...

För övigt kan jag bara meddela att jag har ägnat helgen åt längdskidåkning i ett strålande solsken. Fick även med min sambo ut i spåret men hans kondition har sett bättre dagar så jag kände mig som den värsta Charlotte Kalla när jag spurtade om honom redan i den första lilla uppförsbacken. Efter det hade han inte en suck. Kom i mål ca fem minuter före. Sedan var det tyst resten av den dagen...

Pia

Jag fick ett mail från en orolig man för några dagar sedan. Han är bekymrad över borgarnas övertag i medierna och hur lite vi syns. Han är rädd för att Mona inte är den rätta ledaren utan undrar vem som bäst kan axla Göran Perssons mantel.

Vad gäller Görans mantel så är den inhängd i garderoben vid det här laget och där bör den så förbli. Hans tid som partiledare är över och mycket av det han gjorde var bra, men definitivt inte allt. Det är lätt att glorifiera svunna tider och minnet blir gärna selektivt sådana gånger - man minns det man vill minnas. Nu är det andra tider och vårt parti har valt en helt annan ledare med ett helt annat ledarskap som är modernt och som kräver ett ansvarstagande från oss alla. Jag är säker på att Mona kommer att få den kredit hon förtjänar, men just nu är det tydligen mer intressant att kommentera hennes lugg och dialekt i stället för politiken. Det känns lite tråkigt.

När våra arbetsgrupper som vi har bildat tillsammans med v och mp börjar leverera så kan det möjligtvis skapa intresse även hos delar av journalistkåren. Men nu är det Reinfeldt som står högst i kurs och behandlas som om han vore den store Räddaren, den store Landsfadern. Det är banne mig häpnadsväckande. Han slipper stå till svars för allt elände som den här regeringen ställer till med. I stället skickar han fram Maud Olofsson att ta allt skit, och för varje gång hon visar sig i TV-rutan så tappar centern i opinionen.

Däremot är jag lika oroad som den mailande mannen över den politik som förs. Den får förödande konsekvenser för folk. Och inga extra satsningar till kommuner och landsting, vilket är helt obegripligt. Det är ju där välfärdskärnan sitter. De minskade skatteintäkterna börjar få effekt nu och mer än 1300 personer är varslade inom landstingssektorn så här långt.

I det läget är det tydligen mycket smartare att byta samtalsämne - till kärnkraft. Det är ju strålande. Tänk så bra. Då behöver regeringen inte tänka på vad som nu händer på våra förskolor, i våra grundskolor eller på våra servicehem. Det får vänta. En sak i taget. Nu ska vi först hylla kärnkraften. Och medierna är med. Alla springer på samma boll.

Men jag säger det igen - tack och lov för våra smarta gymnasieelever. Jag var på besök hos en Estet 2:a här i Sala i torsdags för att samtala kring politik. Jag blir lika upprymd varje gång. Den som kommer och påstår att dagens ungdom skiter i politik, ja den har fel. Det finns väldigt många som bryr sig väldigt mycket. Men de flesta vet inte riktigt hur politiken fungerar i praktiken och vad det innebär att vara förtroendevald. Där kan vi tillsammans med skolan göra en jätteinsats.

Tänk att få höra Matilda i talarstolen i fullmäktige? Eller Amanda och Alexandra? Jag lovar att alla skulle lyssna andäktigt. Men jag kan samtidigt tänka mig att vissa av oss som har varit med ett tag kan få det lite bekymmersamt, för de här tjejerna skulle sannolikt ställa krav på snabbare förändringar. Då kan man inte låta allt dras i långbänk. Tänk, vad vitaliserande det skulle kunna bli...

Pia

I morgon, torsdag 5/2 kl.8.00, kommer det att osa hett i RadioVästmanland. Då ska jag äntra Heta Stolen och bli grillad av "grillmästaren" Gunnar Eriksson. Det ska bli riktigt kul. Nu får jag äntligen tillfälle att berätta om vår socialdemokratiska politik. Ni minns att jag skrev i mitt förra inlägg om hur viktigt det är att opponera på den politik som förs i dag, men att det är minst lika angeläget att föra fram vår egen politik. Man vinner inga val enbart på att kritisera de andra - det går inte väljarna på, tack och lov.

Och gissa om vi har bra förslag? Massor. I fokus står självklart jobben, jobben och åter jobben. Vad sägs om 50 000 nya utbildningsplatser? Allt från gymnasiekompetens till spetsutbildning inom industrin till högskoleplatser. Vi måste rusta oss till de bättre tiderna. Då kommer vi att behöva all kompetens som går att få för att klara den knivskarpa globala konkurrensen. Den fixar vi inte med hjälp av subventionerade hushållsnära tjänster.

Sänkt arbetsgivaravgift för företag med ett par tre anställda. Jätteviktigt. Statliga pengar och stöd till de nya gröna jobben måste till. Våra miljöteknikföretag har växtvärk och behöver hjälp. Det är vi beredda att ge. Vi vill också höja både barnbidragen och studiebidragen.

Pensionärerna är det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige. De får betala en straffskatt enbart på grund av att de är pensionärer. Något jobbavdrag får de inte se röken av trots att de flesta har slitit hårt i hela sitt liv. Det är skamligt, banne mig. Snacka om orättvisa! Så vill vi inte ha det. Vi vill som ett första steg ge alla pensionärer en sänkt skatt motsvarande 2 700 kronor per år. Vårt nästa steg blir att ta bort hela skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer.

Mer pengar till landstingen och kommunerna är ett måste för att trygga skolan, vården och omsorgen. 10 miljarder under två år vill vi förstärka deras kassor med. Det motsvarar 20 000 arbetstillfällen inom den offentliga sektorn.

Sist men inte minst - a-kassan. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att arbetslösa ska få ut 80 % av sin lön när de blir arbetslösa. Det här är en viktig del av vår jobbpolitik. Borgarna kallar det bidrag. Pyttsan. Det här är inget bidrag, det är en inarbetad och betald försäkring som ska ge ekonomisk trygghet under en övergångstid.

Vågar jag nämna ordet Försäkringskassan? Jag tror jag spar med det till Radio Västmanland i morgon bitti kl. 8.
Lyssna gärna.

Pia

Det bubblar, fräser och sjuder av liv i vår socialdemokratiska rörelse. Den som trodde något annat har helt fel. Våra Framtidsdagar i Västerås gav klara bevis för att vi sossar är på G med stort G. Så stridslystna.  Så revanschsugna. Så laddade. Och vi har all anledning att vara det. Ju fler pålagor som regeringen lägger på arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer desto större blir vårt engagemang. Vi måste självklart reagera som oppositionsparti när alla dessa orättvisor radas upp på varandra, men lika självklart är att tala om för människor vad vi skulle ha gjort om vi styrde Sverige i dag. Och det är precis vad våra Framtidsdagar har handlat om.

Inför valet 2006 vet jag att många sa att det inte spelade någon roll vilket parti man röstade på, att det inte var någon större skillnad. Inget kan väl vara så fel och det tror jag många också har insett. Visst finns det uppfattningar som förenar oss men de grundläggande värderingarna skiljer sig markant. Den människosyn som präglar den borgerliga regeringens beslut är så beklämmande att det saknas ord.

Hur kan de kräva att Eva, som har varit anställd som dagbarnvårdare i 23 år men som de senaste åren varit sjukskriven p.g.a. en svår artros, ska kunna ta vilket annat arbete som helst på den öppna arbetsmarknaden? Hon är enligt Försäkringskassan inte tillräckligt sjuk för att får sjukpenning längre, trots att hon varken kan stå eller sitta mer än ett par timmar i taget. Sedan måste hon lägga sig ner och vila. Vilket företag kommer att anställa henne? Hon kommer med största sannolikhet att bli hänvisad till socialen. Men om hon skulle råka äga en bil eller något annat av värde måste hon först sälja av det innan hon kan få något bistånd. Är hon dessutom gift kan hon glömma allt vad bidrag heter. Då får hon vackert gå till sin make och begära understöd.

Det här är bara ett exempel av många tiotusentals. Regeringen misstror alla människor som  uppbär bidrag av olika slag och låter utföra kollektiva bestraffningar. Den klick som missbrukar och utnyttjar våra trygghetssystem ska naturligtvis bestraffas, men Eva tillhör inte dem. Hon är så sjuk att läkare har bedömt att hon inte kan arbeta.

Men nu helt plötsligt har Försäkringskassans anlitat egna läkare som ska göra helt nya bedömningar. Är det överhuvud taget möjligt? Hur kan Doktor A komma fram till en slutsats och Doktor B till en helt annan? Kan det möjligen bero på att den ena doktorn är "köpt" av Försäkringskassan medan den andra inte är det? Jag hävdar att så är fallet och att Försäkringskassan utkräver lojalitet från de "köpta" tjänsterna. Undrar vad läkarna själva tycker?

Så här får det inte fortsätta. Den kränkande människosyn som regeringe gång på gång visar prov på måste till varje pris stoppas. Därför känns det trots allt ganska hoppfullt att ha träffat Amanda och Alexandra från Sala som är som de själva tycker politiska nördar. De funderar just nu över att gå med i vårt parti, inte som passiva medlemmar utan som aktiva tjejer som vill ta ansvar. Men de här smarta tjejerna köper man inte så lätt - de vill jämföra oss med ett annat rött parti först innan de tar ställning. Klokt.

Pia

Nu börjar spekulationerna ta fart. Vem ska bli vår nästa partisekreterare? På senaste partistyrelsen sa Mona att frågan har mognat hos henne och att hon nu är beredd att inleda samtal med partidistriktens ordföringar. Min första tanke var att nu har Mona bestämt vem hon vill ha på den posten. Men hon kanske menade att tiden nu är mogen för att på allvar låta partiet diskutera frågan och snart ta ställning.

I november blev det ju klart att nuvarande partisekreterare Marita Ulvskog går vidare till Europaparlamentet och jag tror att Mona har tänkt en hel del sedan dess. Och frågan tarvar mycken tankeverksamhet. Partisekreteraren är en nyckelperson som påverkar vårt parti både internt och externt. Och ska vi vinna valet 2010 måste vi tänka till, inte bara en gång utan många gånger, innan vi utser "den rätte". Jag är helt övertygad om att väljarnas sätt att relatera till vår politik är det som kommer att fälla avgörandet för om det blir en valvinst eller inte 2010. Inget mission impossible, men det kommer att krävas en hel del nytänkande för att Mona och vi andra ska få så bra förutsättningar som möjligt att kommunicera våra politiska budskap.

Det kunde vara intressant om partiet vågade lyfta fram någon som inte tyngs av gammalt statsrådsbagage. Tänk om det finns någon ung, hungrig, idérik och entusiastisk partivän som känner sig hugad? Men det faller väl på sin egen orimlighet. En ung spjuver som ska tala om för alla oss andra hur saker och ting ska vara? Nej, det går väl inte. . .

Det mest troliga är att vi utser en rutinerad person, väl förankrad i partiet och med högt förtroende bland oss förtroendevalda. Vi gör nog som vi alltid brukar göra, med andra ord. Sedan får vi hoppas att väljarna tycker samma sak.

I spekulationerna förekommer namn som Peter Hultqvist, riksdagsman från Borlänge och Niklas Nordström, f d SSU-bas. Häromdagen fick jag höra ett rykte om att Göran Johansson,

f d kommunalråd från Göteborg, var intresserad. Men herregud, vi ska väl ändå inte ha några föredettingar till en sådan viktig post?

Det viskas också från vissa håll om att låta Nuder få en ärlig chans. Det hade varit intressant och möjligt innan Mona valdes till partiledare, men definitivt inte nu. Han är ju den som inget hellre vill än att bli partiledare. En motspelare i stället för en medspelare till Mona. Det fungerar inte.

Min favorit är Margot Wallström. Hon är den som tillsammans med Mona skulle kunna lyfta partiet till nya höjder. Hon är den som tillsammans med Mona skulle våga föra in nya synsätt och vidga vyerna hos oss alla. Hon är den som tillsammans med Mona skulle kunna få oss att vinna väljarnas förtroende. Go for it, Margot!

Pia