pias blogg

Häromdagen slogs vi återigen av häpnad i kammaren. De borgerliga riksdagsledamöterna skulle ännu en gång försöka övertyga oss andra om det förträffliga med att privatisera statliga myndigheter.

Den här gången gällde det Svensk Bilprovning. Men som vanligt lyser sakargumenten med sin frånvaro. I stället är det cirkelargumentet "det är bra att privatisera för att det är bra" som löper som en blå tråd genom alla debatter.

Svensk Bilprovnings kundnöjdhet ligger på 94 %. Jag tror att det bara är Apoteket som ligger högre. Trots det försöker de borgerliga göra gällande att det kan bli mycket mycket bättre om man släpper bilprovningsmarknaden fri.

Huvudargumentet sägs vara 700 fler arbetstillfällen. Alltså, en privatisering av bilprovningen kommer att kräva ytterligare 700 personer för att kunna utföra samma jobb som Svensk Bilprovning gör i dag. Hur effektivt är det på en skala?

Och dyrare kommer det att bli. I Finland fördubblades avgiften vid avregleringen. I dag betalar vi 300 kronor för en besiktning och fr o m 1 juli nästa år får vi alltså räkna med helt andra priser.

Det är ju inte så att vi kan välja att inte besikta bilen, det är något vi faktiskt är ålagda att göra. Och då har vi som bilägare inget val - det är bara vackert att betala.

Som sagt, är det inte val snart...

Så fick då till slut socialförsäkringsminister Husmark-Persson göra den nu så riksbekanta pudeln Verkligheten hann i kapp både henne och övriga i regeringen. Det förslag om stupstock i sjukförsäkringen som de borgerliga ledamöterna i Riksdagen applåderade i våras har visat sig överträffa dikten. - Inte var det så här vi hade tänkt, säger de nu en efter en.

Men statsminister Reinfeldt sa så sent som i förra veckan att det är svårt att tillfredsställa alla i en rehabiliteringsreform. Måhända är det så, men de som bäst behöver stöd och hjälp måste väl för bövelen också få det.

Hela vårt trygghetssystem bygger på att vi som är friska och kan jobba bidrar med mer än de som är sjuka och arbetsoförmögna. Det kallas solidaritet, något som regeringen inte ens tycks kunna stava till. Var finns empatin och förståelsen för människor i nöd, Fredrik Reinfeldt?

Nu kommer "personer med allvarlig sjukdom som kanske delvis kan jobba men vars hälsa förväntas förvärra" undantas från reglerna, enligt Husmark-Persson. Och vilka är det regeringen avser den här gången? Är det bröstcancerpatienter? Prostatacancerpatienter? Vad gäller för kvinnor med fibromyalgi eller för män med besvärande diskbråck? Vad gäller för whiplashskadade?

Det kanske är dags för regeringen Reinfeldt att plocka fram den där listan man skrev redan för ett par år sedan över vilka sjukdomar som inte skulle vara sjukersättningsgrundande. Att de flesta läkare skulle vilja ha ett och annat ord med i lagen tycks vara helt ointressant för en regering som vet bäst själv.

Är det inte val snart?

Pia

Om jag får säga det själv så blev årets bak av lussebullar ovanligt lyckat. Jag sparde varken på smöret eller sockret den här gången och det gav resultat. Tro nu inte att jag är någon bullmor, för det är jag då rakt inte. Jag brukar baka en laddning kanelbullar i juni som räcker sommaren ut och sedan är det lussebullarna så här runt första advent.

Och på tal om första advent så fullföljde jag traditionen även i år genom att gå till Sockenkyrkan och lyssna till Sockenkören och inte minst få sjunga Bereden väg och Hosianna. Jag gillar att gå till kyrkan  så här års, mest för att få känna stillhet och sjunga dessa härliga julpsalmer.

När vår dotter var liten tjatade hon till sig kyrkobesök varje söndag. Hon älskade att stå i kyrkobänken och sjunga med klar och gäll röst ur en opponervänd psalmbok. I dag är det andra tongångar som gäller, hon är ju 14 år gudbevars. Idag fick jag stränga order om att inte följa med till komfirmationssöndagen i Norrby kyrka eftersom det är pinsamt att jag sjunger så att andra hör.

Från den mer sekulariserade världen finns det ett och annat att oroas över. Var på fullmäktigemötet i torsdagskväll här i Sala och kan bara konstatera att de beslut som fattas av regering och riksdag i allra högsta grad påverkar Sala och alla andra kommuner.

Regeringen har ju anslagit ett extra statsbidrag för nästa år som för Salas del ger 16 miljoner. Vi borde väl vara själaglada över det tillskottet, men faktum är att det ställer till en hel del bekymmer eftersom det bara gäller just för nästa år.

I klartext betyder det att verksamheterna inom skolan, vården och omsorgen inte kommer att förstärkas med de här pengarna. Den personal som redan finns får behålla sina jobb ett halvår till innan nedskärningsyxan börjar svingas, för läget inför åren 2011 och 2012 ser inte bra ut.

Om regeringen kommer att dela ut mer pengar i vår? Knappast. De ska visst sänka skatterna ännu mer. Hur vore det med lite andra bullar...

Pia

Har ägnat stor del av dagen åt att strukturera och formulera ett anförande som jag ska hålla nu på onsdag i Riksdagens kammare. Ärendet som vi i trafikutskottet ska debattera handlar om ett förslag från regeringen om att bolagisera Banverket Produktion.

Det är idag en enhet som lyder under Banverket och som har hand om drift och underhåll av spåren men också anläggning av räls, kontaktledningar och annat. Man kan säga att de ser till att vi som tågresenärer kan ta oss fram på ett tryggt och säkert sätt.

Nu vill regeringen bolagisera den här enheten för man envisas att tro att det finns en järnvägsmarknad med många kunder och säljare. Så är icke fallet. I dag finns det en stor kund som heter Banverket och tre säljare där Banverket produktion är en.

Jag förstår ärligt talat inte vad problemet är? Varför envisas regeringen med att bolagisera? Det kostar faktiskt mer än 1 miljard att göra det. Redan idag upphandlas alla tjänster under affärsmässiga villkor, och trots det så kom det i genomsnitt in bara två anbud per upphandling förra året.

Jag tror att det är så här att regeringen vill sälja ut hela den här produktionsenheten som vi skattebetalare äger gemensamt. Man börjar med att bolagisera för att underlätta en kommande försäljning. Ännu ett exempel på en ideologiskt präglad privatiseringsstrategi. Blir någon förvånad?

Pia

De kommande åren lämnar de största ungdomskullarna sedan 40-talet gymnasieskolan. Det betyder att tiotusentals unga vuxna stiger in i vuxensamhället med liv och lust, med höga krav och många idéer. Det är en fantastisk möjlighet för vårt land.

I vårt socialdemokratiska Sverige skapar vi möjligheter för ungdomar att förverkliga sina drömmar till utbildning, till jobb, till eget företag, till bostad och till livsstil. Vi måste ta ungdomsgenerationen på allvar och förbättra deras inflytande inom alla områden – det ger framtidstro.

Nu ser vi att trösklarna för att gå över till ett självständigt vuxenliv höjs, inte minst på arbets- marknaden. De unga som lämnar skolan bakom sig möter nu ett Sverige präglat av historiskt hög arbetslöshet. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att radera ut arbetslösheten, som är den näst högsta i Europa. Det kan vi inte göra enbart av egen kraft och inte från en dag till en annan. Men vi är övertygade om att vi tillsammans med arbetsgivare och fackliga organisationer, som vet att arbetskrafts- och kompetensbrist väntar runt hörnet, kan göra skillnad.

Under kommande år kommer unga som saknar en gymnasieexamen att drabbas särskilt hårt av jobbkrisen. Vi tycker att det är fel att sänka kraven i gymnasieskolan. I stället måste det finnas fler alternativa vägar och en öppenhet för att man kan vilja ta saker och ting i en lugnare takt.

Om vi inte förmår fånga upp de skoltrötta ungdomarna, höra vad som är det verkliga problemet och hjälpa dem att hitta en väg framåt, så riskerar de att slås ut – inte bara från skolan utan också från arbetsmarknaden. Därför är det så viktigt att få flera chanser. Ingen ung under 25 år ska nekas plats i det kunskapslyft som vi vill införa

Varje ung som behöver det ska få utbildning, praktik, en lärlingsplats eller en subventionerad anställning från första dagen. I den offentliga sektorn vill vi skapa ett trainee-program, och en särskild jobb- och praktiksatsning för nyexaminerade unga akademiker.

Det behövs mer yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning för unga och fler lärlingsplatser för långtidsarbetslösa unga. En nära kontakt med arbetslivet kan vara avgörande för att finna motivation och mening med studierna. Det ska också vara lätt för den som saknar fullständig grundskole- eller gymnasiekompetens att läsa in den på komvux eller på folkhögskola.

Kommunerna måste prioritera sommarjobben som gör det möjligt för unga att skaffa sig erfarenheter i arbetslivet. Det första riktiga jobbet är ofta på en arbetsplats där man har sommarjobbat.

Vi sossar tar ungdomsgenerationen på allvar och vill ge alla möjligheter att förverkliga sina drömmar. Då krävs det en kraftfull politik. Det har vi.

Pia

Det är inte utan att jag känner mig lite ”bakis” i dag. Fem intensiva men fantastiskt givande kongressdagar har onekligen satt sina spår. Men hur arbetskrävande det än må vara så vill man bara inte vara det förutan.

Det är maffigt när 350 ombud från hela landet steg för steg formar den politik som Sveriges största parti ska jobba utifrån de kommande fyra åren. Det är maffigt när alla dessa 350 ombud och alla vi andra ger vår partiledare Mona Sahlin stående ovationer och applåderar så att taket i mässhallen nästan lyfter. Det är maffigt när kongressens yngste ombud 17-årige Niklas från Sundsvall och kongressens kanske äldsta, Gertrud Sigurdsen 86 år, förenas i en politik för framtiden.

Många bra och fräscha beslut blev det på område efter område. Det märks att rådslagsarbetet burit frukt och att vi har tagit vår hemläxa från valförlusten 2006 på största allvar. Många nya och spännande riktlinjer antogs som t ex stora satsningar på entreprenörskap, något som kanske inte har varit vår bästa gren direkt. Helt otippat antog kongressen dessutom Stig Malms motion om att se över bestämmelsen om arbetsgivarnas skyldighet att betala de 14 första sjukdagarna för sina anställda. För de allra minsta företagen är det tufft att både betala sjukersättning och vikarier. Ett bra beslut som visar att vi verkligen bryr oss om företagare och deras villkor.

En riktigt het fråga var den om vi som parti ska acceptera att privata utövare som bedriver skola, vård och omsorg ska få ta ut vinster. Kongressen kom fram till att vi inte kan acceptera det vi nu ser – en välfärd som alltmer styrs av företagens vilja att tjäna pengar. Välfärden betalas av oss alla med skatter och då har vi rätt att ställa höga krav på kvaliteten. Överskott behövs både i offentlig och privat verksamhet för att utveckla den, frågan är hur överskotten ska användas. Vår utgångspunkt är att skattepengar som är avsedda för skola, vård och omsorg ska användas för att höja kvaliteten – inte till vinstuttag som stoppas i några privata fickor.

Några belackare har hävdat att vi vill höja pensionsåldern, men så är icke fallet. Vi vill däremot ge de äldre som vill och känner att de orkar en chans att jobba några år till. Men det får inte äventyra jobben för de yngre som kanske ännu inte har kommit ut på arbetsmarknaden. Vi behöver fler arbetande timmar både från yngre och äldre.

Måste bara få säga att det är lite intressant att läsa Expressens rapportering från kongressdagarna. Det var inte utan att jag höjde på ögonbrynen när rubriken i mittuppslaget i söndags skrek ”Person stal hela showen från Mona”. Vilket nonsens. Det gjorde han definitivt inte.

De applådåskor som Ingvar Carlsson däremot drog ner i sitt brandtal innan Göran Persson äntrade talarstolen fick hela kongressen att koka. Snacka om fajter. Snacka om still going strong. Ingvar fyller 70 i år och kommer att medverka i sin 25:e valrörelse. Det hade han förvisso inte tänkt, men den högerpolitik som bedrivs av Sveriges regering har provocerat Ingvar så till den milda grad att han måste ut på barrikaderna. Härligt, Ingvar.

Om Persson kommer att göra detsamma återstår att se.

Pia

Det händer inte ofta att jag går på högmässa en söndag. Men idag blev det så. Dottern har nämligen bestämt sig för att konfirmeras och då ingår 10st.besök på högmässor eller liknande. Lite förläget undrade hon efter frukosten i morse om jag möjligtvis kunde tänka mig att göra henne sällskap. Självklart. Jag gillar kyrkan. Inte på grund av någon förkunnelse om Guds ord, utan snarare den meditativa känsla jag fylls av genom att få sitta i stillhet. Att få vara stilla. Ingen mobil på, ingen dator att nå eller något nästa möte som väntar. Bara stillhet.

Nu var det förvisso tacksägelsesöndag, vilket innebar mer liv och rörelse i kyrkan än vad som är brukligt. Och det var riktigt trevligt och till och med ganska avspänt. Annars tycker jag att Svenska Kyrkans mässor ofta är mycket välregisserade föreställningar med asterixer som visar när man ska stå upp och sätta sig ner och bestämda citat både för prästen och för församlingen att läsa. I sådana stunder är vilda och spontana tungomål att föredra.

Men den här mässan var onekligen lite annorlunda. Prästen Lars valde t ex att inte hålla sin predikan från predikstolen där uppe utan stod kvar där framme, mitt framför oss, på samma nivå. Undrar om han gjorde det medvetet eller inte? Oavsett vilket så var det tilltalande.

Men något jag verkligen blev positivt förvånad över så var det när en av de många förbönerna lästes upp. Som den mest självklara saken i världen bad prästen för alla långtidssjukskrivna, alla varslade och arbetslösa, alla de som saknar ett hem, alla som inte får sin ekonomi att gå ihop och alla andra som lider nöd.

I mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske är så här det måste gå till; att be till högre makter om hjälp till de mest utsatta eftersom de som styr och ställer här på vår del av jorden inte gör ett smack.

Välsignelse var ordet.

Pia

För mig är det självklart att politik gör skillnad. Men jag vet många andra som tvivlar för man ser dem inte. De hörs ljudligt i retoriken men tystnar när man kommer till praktiken, påstår vissa. Därför är det med stor glädje och entusiasm som jag nu tänker presentera delar av vår budgetmotion, som är en tydlig motvikt till regeringens politik. Jag tänker visa vad politisk skillnad betyder i praktiken. Så häng med.

För oss sossar är det jobben som kommer först. Vi vill investera i 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Det handlar om att låta ungdomar läsa in de ämnen som fattas för att få en komplett gymnasieutbildning, längre praktikperioder, att införa ett förstajobbet-avdrag till arbetsgivare som anställer unga arbetslösa, ett utökat ROT-avdrag (renovering och tillbyggnad)som även omfattar, hyresrätter och skollokaler.

Vi vill också satsa mer på väg och järnväg som kan skapa många nya jobb, stöd till arbetslösa ungdomar redan från dag 1, traineeplatser för unga arbetslösa på kommuner och myndigheter, hjälp till våra miljöteknikföretag att nå ut till exportmarknaderna och att förenkla vardagen och tryggheten för våra företagare.

Vi gör också en rejäl satsning på skolan. En miljard per år i riktat bidrag. Pengarna ska användas till att anställa fler lärare och speciallärare så att så många elever som möjligt ges en chans att nå kunskapsmålen. I dag är det alltför många som inte klarar dem.

En miljard mer även till sjukvården. När vi jämför vården mellan olika delar av landet i dag ser vi stora skillnader, både vad gäller utbud och kvalitet. Ingen skör och sjuk människa ska riskera att lämnas i sticket eller få otillräcklig omvårdnad. Satsningen ska främst riktas till att modernisera sjukvården och att förbättra kvaliteten för de mest sjuka äldre.

Det ska självklart löna sig att arbeta men det ska också löna sig att ha arbetat. Pensionen är uppskjuten lön så därför ska lön och pension beskattas lika. Steg för steg vill vi minska klyftan mellan löntagare och pensionärer. Nästa år kan en pensionär få en skattesänkning med 400 kronor i månaden med vårt förslag.

A-kassan är en viktig del i vår jobbpolitik. Ekonomisk trygghet när man blir arbetslös är rimligt tycker vi. De försämringar regeringen har åstadkommit de senaste tre åren är många. Vi lägger nu fram förslag där ett medlemskap i a-kassan kommer att kosta under 100 kronor i månaden, ersättningsnivån blir 80 % för de flesta och att ersättningen per dag höjs från nuvarande 680 kr till 950 kr nästa år.

För att klara av att finansiera förslagen i vår budgetmotion säger vi nej till regeringens fjärde skattesänkningssteg. Det är inte försvarbart att sänka skatten nu när så många går arbetslösa och när bristerna inom skolan, sjukvården och rehabiliteringen är så stora. Vi vill också höja inkomstskatten och införa en förmögenhetsskatt för dem som tjänar mest.

Vår politik vilar på den trygga grunden att vi alla måste hjälpas åt för att få ett gott och varmt samhälle. Var och en ger efter förmåga och var och en får efter behov. Det är inte krångligare än så. Det kallar vi solidaritet och det gör skillnad. Också i praktiken.

Pia

Nu är det bara månader kvar. En epok är på väg att gå i graven. Det började med Sala Maskinfabrik år 1882 och slutar med Sjölanders Mekaniska år 2009. Allt från enkla jordbruksmaskiner till avancerad gruvteknik har tillverkats här av erkänt duktiga verkstadsarbetare under 127 års tid, i lokaler där dagsljuset med nöd och näppe lyckas leta sig fram men där yrkesstoltheten har lyst desto starkare.

Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.

– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.

– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.

Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.

– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.

Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.

Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.

Pia

En ny kollektivtrafiklag är på väg. Och…kanske du tänker och låter det passera med en axelryckning. Jag kan förstå svårigheten att bedöma den frågans vikt i förhållande till de stora frågorna om arbetslösheten, skolan och sjukvården. Men faktum är att just denna ”oansenliga” fråga kan få stor betydelse för övriga välfärdsområden. Det är därför jag med en dåres envishet brukar hävda att också kollektivtrafiken tillhör välfärdens kärna.

Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.

I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.

Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med

28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.

Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.

Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.

Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.

Pia

Hon heter Sara Vivas. Lägg det namnet på minnet. En 16-årig tjej från Sala som sjunger gudomligt vackert och som Salaborna fick chansen att lyssna till på vårt torgmöte i lördags. Inte ett öga var torrt när denna unga tjej så självklart och så känslosamt sjöng "Halleluja". Hon berörde oss alla, och det var länge sedan så många slöt upp på ett torgmöte. Borta var den tunga trista marschmusiken. Tack och lov. Jag hoppas att vi får höra mer av Sara.

Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.

Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.

Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är,  utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.

Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.

Pia

Sakta men säkert börjar verkligheten nu återanpassas till någon slags vardag igen. Det finns nog en massa sommar kvar men ledigheten har fått sitt slut för den här gången. Faktum är att jag har försökt och delvis lyckats med att göra saker som jag normalt inte brukar hinna med: läst en massa deckare, sett några bra filmer, gått i svampskogen, fiskat abborre på Långforsen, klappat katten, umgåtts med mina syskon, drällt både högt och lågt tillsammans med dottern och en massa annat skoj. Oj, så skönt det har varit.

Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.

Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att " jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort." När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .

Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.

Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:

- Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller...

En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:

- Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det...

Pia

Inte för att jag har badat så där förfärligt många gånger i sommar men något har hänt. Var är alla badsugna människor? När det var som varmast i början av juli tog vi vårt pick och pack och åkte till några olika badplatser här i kommunen. Vi for iväg tidigt på förmiddagarna, i tron att det kunde bli rätt mycket folk vid stränderna. Men tji fick vi. Där kom vi rustade till tänderna med en fylld kylväska, kaffetermos, bullar och kakor, tidningar, böcker, liggunderlag, en binge handdukar och allt annat som man kan behöva en dag på stranden. Men någon trängsel var det då alls inte tal om, det var snarare mycket glest mellan liggunderlagen. Trots stekande sol och svalkande sjövatten.

När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor

(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.

Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.

När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.

Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås...

Pia

Har du semester? Hur svarar man på den frågan? Egentligen har jag ju ingen semester som förtroendevald riksdagsledamot men jag tror nog att folk begriper att även jag behöver ledighet. Men det lustiga är att när jag står i kön på Coop eller ICA och pratar om skola eller Försäkringskassan med folk så betraktas inte det som jobb. Men för mig är det här en oerhört viktig del av mitt uppdrag.

Jag är så tacksam för alla de synpunkter som har framförts till mig i matbutikerna här i stan och som jag sedan bär med mig vidare i min politiska gärning. Den här typen av direkta och spontana möten är oslagbara. Och det kan många gånger vara människor som kanske aldrig skulle våga framföra sina åsikter annars. Det är heller aldrig någon som behöver begära ordet eller tänka på andra mötesformalia, sånt som gör våra traditionella politiska möten så himla tråkiga ibland.

Under mitt första år som riksdagsledamot kunde jag ibland våndas över att åka och handla. Jag trodde att folk vill ställa mig till svars över Göran Perssons agerande och vår förda politik, men Salaborna hade större behov av att berätta om sina egna vardagsbekymmer med myndigheter, dagis och sjukvård. Och så är det nu också. Visst får jag ibland en och annan gliring om vårt val av partiledare, men huvudsakligen är det politiska värderingar och sakpolitik som präglar samtalen. Då är det viktigt att lyssna och inte tillrättalägga. Det gjorde vi lite för ofta inför valet 2006 och det straffade sig rejält.

Det är också lite intressant att många inleder med att säga att de egentligen inte är så insatta i politiken och att de nog borde sätta sig in men man har inte tid. Men redan efter en stund har man klargjort sina åsikter kring en rad olika politikområden, allt från oschyssta löner och knepiga arbetstider till den fantastiska verksamheten på förskolan. Det händer också att en och annan halkar in på världspolitiken i övrigt och många har stora förväntningar på president Obama att han ska skapa fred i de länder där ingen annan har lyckats.

Om jag har semester? Nej, men jag passar på att fylla på med energi, idéer och kloka åsikter från människor som inte tror att de vet något om politik men som i själva verket är de största åsiktsbärarna av den politiska verkligheten. Tillsammans med kavaj, blus och jeans packar jag varsamt ner de åsikter jag har fått del av och rullar så småningom i väg med min resväska, vidare till Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Men inte än.

Pia

Nu har skolminister Björklund presenterat regeringens förslag till kommande skollag, den delen om offentliga bidrag på lika villkor. Några överläggningar för att söka gemensamma lösningar har vi från oppositionen inte blivit inbjudna till. Och det är synd. Det hade alla inblandade tjänat på, inte minst alla elever och all personal.

Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.

Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor. 

En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara "administrativt mycket krävande". Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?

att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.

Pia

- Försök nu att vara lediga i sommar och tänk på annat än politik. Passa på att umgås med era nära och kära. Med de orden vill jag tillönska er alla en riktigt skön sommar. Men...ja, de flesta av oss kommer ju förstås att träffas i Almedalen redan om några veckor...

Riksdagens talman Per Westerberg håller ett kort, kärnfullt och stundom lite småroligt sommartal i kammaren. Bara som han kan. Vi skrattar alla uppskattande åt hans små underfundiga skämt. Men samtidigt blir det lite parodiskt när han generat konstaterar att javisst ja, vi träffas ju snart igen, i Almedalen på Gotland.

Lite elakt skulle man kunna likna oss riksdagsledamöter med ett stort resande teatersällskap som gillar att umgås med varandra, i synnerhet när vi får upprepa samma argument ytterligare en gång, och en gång till, och ännu en. Och det är samma rollinnehavare som framför samma repliker gång efter gång. Och det är samma åskådaröron som lyssnar alla gångerna. Lite skrämmande.

För var finns alla de som vi pratar om? Alla arbetslösa som riskerar att få lämna hus och hem? Alla föräldrar som oroas av nedskärningar inom skolan? Alla långtidssjukskrivna som nu ska ut och slåss mot alla friska på den öppna arbetsmarknaden? Var finns ni? Finns ni i Riksdagen eller i Almedalen? Finns ni på våra torg- och föreningsmöten? Nej, ni finns ofta på platser där vi inte är, dit vi inte hittar.

Vi måste lyssna på rörelsen, brukar det heta, och det är viktigt. Men vi måste nog börja lyssna ännu mer på dem som står utanför rörelsen för där finns majoriteten av väljarna, alla de som vi säger oss värna.

Jag tror att jag gör större politisk nytta i kön här på ICA och vid gräsmattan på Tärnabadet än vid ett påkostat seminarium för redan frälsta i Almedalen.

Pia

Grattis Sverige! Nu är vi först i världen att avreglera all persontrafik på tåg. Konkurrens på spåren, heter det, men det kommer nog mer bli en fråga om konkurrens om spåren. Här i Mälardalen är det idag så knökfullt på spåren att det inte går att få in ett enda tåg till utan att äventyra säkerheten. Ändå ska det konkurreras. Och det ska visst bli så bra så bra, enligt minister Torstensson och hennes påhejare. Hur de kan veta det begriper inte jag för någon konsekvensanalys finns inte och därmed inte några sakskäl som styrker denna avreglering.

Nej, i stället upprepar de likt ett mantra att konkurrens på spåren är bra därför att konkurrens på spåren är bra. Det finns ingenting som talar för att den här avregleringen skulle gynna resenärerna. Tvärtom. I Nya Zeeland försökte man göra samma sak för några år sedan. Det resulterade i långa och dyrbara tvister mellan staten och inblandade tågoperatörer, som i sin tur gav upphov till dyrare biljetter, sämre service och svårare för resenärerna att planera sina resor. Staten fick till sist nog och tog tillbaka sitt monopol.

Men Sveriges borgerliga regering lyssnar inte på det här örat, inte ens på sin partikamrat Ulf Adelson som är den främsta kritikern av förslaget. Man har av ideologiska skäl bestämt att persontågstrafiken ska avregleras. Samtidigt står det klart och tydligt i propositionen att regeringen anser det svårt att bedöma effekterna och att den dynamik man hoppas på är genuint svår att kalkylera. I debatten i fredags beklagade Torstensson denna formulering som hon tyckte var olycklig, för "vi menar inte riktigt så." Men vad de menar fick vi aldrig veta.

Det finns nog rätt många som har synpunkter på SJ. Jag är en av dem. Att deras organisation, service och prissättning skulle fungera optimalt är inte sant. De har mycket att jobba med. Men, så länge SJ har huvudansvaret för persontågstrafiken har vi ändå bättre koll på läget,

t ex vad gäller bytespunkter och samordning av tidtabeller med övrig kollektivtrafik. Släpper vi konkurrensen fri så kommer varje tågoperatör att verka för sig och det blir det ren och skär vinstmaximering som kommer att råda. Kommer det att gynna resenärerna?

Huggsexa kommer det nog att bli på de mest lönsamma sträckorna. Vem kommer att dra det längsta strået i en sådan uppgörelse? Vi fick lite olika svar på det i fredags, men till sist kröp det fram att den som kan betala mest får köra sträckan. Och vad innebär det då? Jo, det kan betyda att t ex Green Cargos godstrafik får företräde framför viss interregional persontrafik, under förutsättning att de betalar bra. Är det riktigt klokt? Naturligtvis inte, men det här är borgerlig trafikpolitik när den är som allra sämst.

Vem kommer att vilja köra de olönsamma sträckorna som faktiskt är betydligt fler till antalet än de lönsamma? I dag kostar det SJ ca 200 miljoner om året, och anledningen till att SJ har råd att köra dessa är att de samtidigt får köra de lönsamma. Det är så det fungerar. Ska vi lägga ner trafiken på de sträckorna och utestänga många människor från att använda tåget?

Den här avregleringen som ska börja gälla fullt ut i oktober nästa år väcker fler frågor än vad det finns svar. Ogenomtänkt, oansvarigt och otroligt korkat förslag.

Pia