Gymnasieval.

Mitt i nyhetskanonaden av Carl Bildts nästan nedskjutna plan, Ban-ki Moons hårt kritiserade ledarskap och BP:s fejkade bilder landar jag i mitt föräldraansvar. Det börjar bli dags för 15-åringen att fundera över sitt gymnasieval.

 

Det damp ner ett brev till oss vårdnadshavare om gymnasieinformation häromdagen. De stora feta versalerna pockade på uppmärksamhet om att det nu är skärpta behörighetskrav och ny examen som gäller. En yrkes och en högskoleförberedande examen, allt enligt minister Björklunds önskan. Tänk så mycket fattigare skolvärlden kommer att bli utan alla dessa begåvade och underfundiga yrkeselever som nu inte ges möjlighet att få delge oss sina fördjupade kunskaper i svenska, engelska och matte.

 

Vår 15-åriga dotter har dock haft lite olika funderingar kring sitt val.

En make-up-artist, mamma? Det verkar roligt.

 

Den i vanliga fall så ömma och lyhörda modern blir sådana gånger en mycket bestämd vårdnadshavare som väljer att predika om verkligheten (den mossiga) och hur den fungerar. Är man 15 år vet man inte det.

 

Då vet man att Blondin-Bella har inhandlat ännu en svindyr klänning, att bloggaren Kissie har varit på ännu ett röjarparty och att majoriteten av alla dessa bloggar-brudar inte gör annat än att handla mängder av mascaror, mirakulösa krämer och arsenaler av läppglans. Because you´r worth it.

 

Men den bistra verkligheten, åtminstone som den ter sig för de allra flesta av oss, vet en 15-åring ganska lite om. Den måste jag som förälder upplysa om. Och det gör jag så gärna. Livet är ingen blogg på rosor så satsa i stället på utbildning inom områden som ger jobb. Det räcker inte med en gymnasieexamen – fortsätt vidare till högskola eller universitet.

 

Make-up-artist är säkert urkul att vara, men hur många klarar av att försörja sig på det? Ett fåtal. Det går säkert att pyssla med sånt på annat sätt.

 

Nu vet jag att dottern är en klok 15-åring så någon större anledning till oro finns inte. Tror jag i alla fall.

 

Pia


Farväl Littorin.

Namnet på allas läppar just nu är förstås Sven-Otto Littorin. Denne trebarns pappa som med tårar i ögonen och darr på stämman lät meddela svenska folket i onsdags morse att han inte orkar längre och avgår som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan. Hade det inte varit klokare att vänta till efter valet? Det var med omtanke om barnen, hette det. Hans barn som blivit jagade av Paparazzi-liknande journalister.  Nu fick det vara nog. Svenska folket reagerade med vrede: Vet hut era eländiga journalister! Men det var i onsdags morse det.

 

Några dygn senare publicerar Aftonbladet uppgifter om att denne Littorin för några år sedan köpte sexuella tjänster av en f d prostituerad kvinna. Hur trovärdig är den uppgiften, kan man undra? Förmodligen rätt stor. Men Sveriges f d arbetsmarknadsminister låter via sin advokat hälsa att anklagelserna är falska. Sedan går Sveriges f d arbetsmarknadsminister bokstavligen upp i rök.

 

Detta f d PR-proffs är inte anträffbar för någon längre. Hur begåvat är det på en skala? Varför inte träda fram och bedyra sin oskuld? Förmodligen av den enkla anledningen att han är guilty as hell.

 

Kvar i Rosenbad står Sveriges statsminister Reinfeldt (ännu inte f d) och mumlar något knappt hörbart för en samling journalister som vill veta om statsministern kände till dessa uppgifter. Först blev svaret ett rungande nej som ett dygn senare fick modifieras om till ett förmodat ja. Men Sveriges statsminister litar ändå på att hans f d kompis har talat sanning och att något sexköp inte har ägt rum.

 

Jag tror att denne trebarnsfar har gjort sitt livs största klavertramp och inte vågar stå för det.

I stället ska trovärdigheten hos kvinnan som lämnat uppgifterna ifrågasättas. Vem talar sanning? En f d arbetsmarknadsminister eller en f d prostituerad?

 

Jaaa ni, vad är väl blott en Toblerone…

 

Pia


Inte Almedalen.

Nej, jag är inte i Almedalen. Jag är hemma. I Sala. Det är många som frågar, nämligen.

 

Det är inte så att jag saknar erbjudande. Ett antal kollektivtrafikanordnare har hört av sig om jag vill ingå i just deras paneldebatter, men jag har konsekvent tackat nej. Jag gillar inte den här typen av jippon.

 

I år är det nästan 1 400 seminarier som anordnas. Vilka kommer att gå på alla dem? Knappast väljarna. Inte journalisterna. I bästa fall de vidtalade politikerna. När jag ställer mig frågan vem som är mottagare av alla budskap som kommer att levereras så blir jag svaret skyldig. Det borde vara väljarna men jag är inte så säker på det.

 

Om ambitionen är att göra något avtryck under en Almedalsvecka så handlar det om att synas och höras så mycket som möjligt, helst i helt oväntade sammanhang och gärna med så kontroversiella uttalanden som möjligt. Då kanske någon av de 750 närvarande journalisterna nappar och skriver tre rader i en just för denna vecka exklusiv tidningsblogg, som nästa vecka är ett minne blott.

 

Almedalen har blivit en jättecirkus där kända journalister och rikskända politiker får ”brottas” med varandra i en välkrattad manege.  De seriösa och viktiga samtalen får en klart undanskymd roll till förmån för det glättiga och lättsmälta som mer faller media i smaken.

 

Rampljuset riktas förstås mot partiledarna som har en given plats i denna hisnande föreställning. Och vartenda ord ska analyseras av journalister och förståsigpåare som minsann behärskar den retoriska lärans alla konster och som minsann kan tolka vad som sägs mellan raderna. Man blir rätt trött.

 

Nej, jag håller mig hellre hemma. Här, under min korkek, för att i lugn och ro prata med människor som är mer oroade över jobben och sjukförsäkringen än om vilken musik Ulf Adelson och hans fru tänker spela på den stora Almedalsfesten som Tv 4 med flera är värd för.

 

Pia