Det här är min version.

Jag borde inte bli förvånad men det verkar precis som att det viktigaste uppdraget för en samhällsredaktion i TV är att få göra en egen "josefssonare". Det gäller att hitta ett avslöjande, ju snaskigare desto bättre. Jag blev själv föremål för ett sådant förra veckan i programmet Insider i TV3 där jag betraktades som en fuskare. Redaktionen skulle nu äntligen avslöja att alla politiker fuskar med sin sjukskrivning. Med en majestätisk stämma basunerar herr Aschberg ut att vi politiker, som jagar vanligt folk med blåslampa, inte själva klarar av att leva upp till de sjukskrivningsregler vi har beslutat ska gälla. Redaktionen har läst våra bloggar och upptäckt att vi minsann har haft både den ena och andra krämpan utan att det har föranlett någon sjukanmälan.


Programmets syfte var förstås att misstänkliggöra oss som beslutsfattare. Jag har fått några uppretade mail från människor som fick vatten på sin kvarn och menar att det inte går att lita på politiker. Varenda mail har jag besvarat där jag kortfattat har berättat min version. De flesta har uppskattat min ärlighet och samtidigt uttryckt en viss förståelse för att mitt uppdrag är rätt komplicerat och många gånger svårt att jämföra med andra. 


Min förhoppning är att samhällsredaktionen på TV3 även fortsättningsvis kommer att läsa min blogg. Och till er och alla andra som läser detta vill jag passa på att berätta min version. Döm sedan själva om jag har fuskat eller inte.


För en dryg månad sedan blev jag uppringd av en man från redaktionen från Strix på TV3. Han ville höra min åsikt kring varför politiker så sällan är sjuka. Det är givetvis svårt att ge något generellt svar, men jag berättade att jag själv har jag turen att sällan bli sådär riktigt dunder-förkyld med hög feber och ont i kroppen. Mannen från Strix talade då om att han hade läst min blogg om att jag varit krasslig över juluppehållet och varför jag inte hade sjukanmält mig. Jag förklarade för honom att jag inte hade varit så sjuk att jag behövde sjukskriva mig. Under mina tre år i riksdagen har jag varit sjukskriven två dagar, och då var jag så sjuk att jag inte kunde ta mig ur sängen.


Det jag skrev om i min blogg i december var att kroppen reagerade efter en lång och arbets-intensiv höst. Jag hade känningar av någon slags förkylning som satt sig i bröstryggen, jag har en magmun som krånglar lite till och från och ibland drabbas jag av ögonflimmer som är ett tecken på migrän. Allt detta ramlade över mig under själva julhelgen. Jag minns att jag knappt fick i mig någon julmat under själva julafton för det kändes som om magen stod i fyra hörn. Då gick jag och la mig en timme på sängen. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?


När ögonflimret kom drog jag ner rullgardinen och la mig på sängen en halvtimme. Flimret försvann och jag kunde återgå till min debattartikel som jag satt och skrev. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?


Förkylningssymptomen som satt i bröstryggen kunde jag bota med Alvedon, vilket gjorde att jag höll smärtan i schack och de planerade arbetsplatsbesöken kunde genomföras. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?


Det här visar hur svårt det kan vara. Det vore ju en sak om jag bara hade utskottsmöten, kammardebatter eller andra sammankomster att ta hänsyn till. Är jag sjuk då så sjukanmäler jag mig. Men uppdraget innehåller så mycket mer: att läsa in handlingar, att skriva debattartiklar, att svara på mail, att planera arbetsplatsbesök och mycket, mycket mer. Någon reglerad arbetstid har jag inte, och det betyder t ex att den halvtimmeslånga vila som gick åt till migränanfallet fick jag ta igen senare på kvällen.


Min grundsyn är att man kan lita på människor, att människor är ärliga och vill gott. Och jag försöker själv leva upp till det. Det kan tyckas vara naivt men hellre det än att misstänkliggöra sin omgivning och betrakta medborgarna som fuskare.


Till sist, att vara riksdagsledamot är ett hedersuppdrag. För mig känns det oerhört viktigt att påminnas om det. Det är ni, svenska folket, som avgör om jag och andra ska få fortsatt förtroende att representera folket i Sveriges högsta beslutande församling. Men för att processen ska fungera måste både vi och media bli bättre på att prata med varandra. Tyvärr är det många medier som redan innan har bestämt sig för att misstänkliggöra oss och framställa oss som de stora skurkarna.


Jag är inte rädd för att bli granskad men jag blir ledsen när det inte går schysst till. Några nyanser i rapporteringen fanns inte. Några resonemang kring riksdagsuppdragets komplexitet berördes aldrig. Borde man inte kunna ställa de kraven på en samhällsredaktion bestående av idel framstående journalister? Det tycker jag.


Pia


Vad vill ministern?

Vad vill ministern? Vad vill egentligen Åsa Torstensson som är den minister i vårt land som är ytterst ansvarig över våra vägar och järnvägar? Vet du vad hon vill? Nej, inte jag heller. Som ledamot i trafikutskottet söker jag med ljus och lykta efter någon vision eller någon viljeinriktning från ministern, men jag hittar ingen. Är inte det lite märkligt? Tänk, jag trodde att det var varje ministers dröm att få förverkliga sina politiska ambitioner men jag börjar förstå att det kanske inte är så självklart för alla. Och det tragiska är att det i det här fallet drabbar allt som har med infrastruktur att göra: vägar, järnvägar, hamnar, trafiksäkerhet, kollektivtrafik och IT. Allt detta som är en förutsättning för så gott som all annan välfärd.


Vad vill ministern? Varför får vi inte veta hur mycket ministern vill satsa på järnvägar? Det finns ett enormt tryck i hela landet om att få mer järnvägsspår som i sin tur skapar fler avgångar så att ännu fler kan välja tåget i stället för bilen och flyget. Tänk om det är så att det helt enkelt inte finns några pengar kvar efter alla skattesänkningar som ministerns moderat-styrda regering har genomfört?


Ungefär 75 miljarder kronor har försvunnit ur statskassan. Jag ger mig tusan på att när ministern väl tar bladet från munnen så kommer det att heta att kommuner och företag måste betala för de vägar och järnvägar man vill ha annars blir det inget. Landets ekonomi är liksom "lite ansträngd".


Jaha. Lite ansträngd. Det har vi hört förut. Från Anders Borg. Är det måhända ministern som har hand om finanserna som bestämmer över ministern som har hand om infrastrukturen? Jag börjar tro det mer och mer. Innan ministern blev minister var det helt andra tongångar som kom ur hennes strupe i riksdagsdebatterna. Då var hon mycket kritisk till att Ulrica Messing inte vågade ta det första spadtaget till Citybanan utan bara ville utreda och utreda. Det var ju bara att köra i gång, tyckte ministern då.


Det första Åsa Torstensson gjorde när hon tillträdde som minister var att ge ett nytt utredningsdirektiv till det tredje spåret i stället för Citybanan. Se där, en viss beslutsamhet trots allt. Men varför ännu en utredning om något som hade skrotats för länge sedan? Det är väl ändå destruktivt. Det kanske var Anders Borgs förslag...


Vad vill ministern? Blir det någon Citybana med två nya spår in till centrala Stockholm, eller ska tågen få fortsätta att trängas på de två spår som finns? Något definitivt svar har vi inte fått. Det har varit förhandlingar med kommuner och landsting runt Mälardalen om att de ska vara med och betala motsvarande 2 miljarder. För Västmanlands del handlar det om 576 miljoner kronor.


Västerås stad har bl a sagt att man är beredd att betala under förutsättning att det blir dubbelspår mellan Barkaby och Kalhäll så att fler tåg från Västerås kan ta sig fram till Stockholm. Man är också beredd att betala till Citybanan om punktligheten blir bättre så att tågen kommer och går i rätt tid. Men frågan är, kommer de här kraven att uppfyllas? Det vet inte jag. Vet ministern det?


Vi vill ha besked om vad ministern vill. Det håller inte att skylla på oss socialdemokrater hur länge som helst. Det är hög tid att ministern visar handlingskraft och talar om för oss västmanlänningar och för hela svenska folket hur hon vill forma den nationella trafikpolitiken.



Pia



Bättre flyktingpolitik.

Vårt förslag om att inte låta flyktingar själva få bestämma var de ska bo har väckt en hel del diskussioner och funderingar, inte minst från journalistiskt håll. Många undrar om vi har ingått en pakt med våra danska vänner och antagit deras restriktiva hållning, men det här har ingenting med det att göra, frågan är betydligt större och viktigare än så.


Det handlar om att ge våra flyktingar en bättre chans till boende och försörjning. Det handlar om att skapa praktiska förutsättningar för att klara av flyktingmottagning. Det handlar om integration. Att då få höra antydningar men även raka anklagelser om att vi socialdemokrater skulle vara främlingsfientliga är barockt. Det här förslaget borde vi ha lagt fram för länge sedan och varför vi inte har gjort det vet inte jag.


Att ta emot flyktingar är en självklar solidarisk handling för oss socialdemokrater och utan vår invandring skulle vi stå oss rätt så slätt i vårt välfärdsbygge. Och så ser det ut ur ett globalt perspektiv också. Rent ekonomiskt är invandring en alldeles lysande affär. Den bidrar till att ge världens alla ekonomier ett rejält överskott. Det kan ibland vara svårt att förstå när det i debatterna nästan uteslutande målas upp en bild av att invandring är detsamma som bekymmer.


Men de bekymmer som finns måste vi ta på allvar och våga diskutera. Och det är ju vi som tillhör de demokratiska partierna som måste hitta lösningarna. Vi kan inte låta Sverigedemokrater eller andra främlingsfientliga krafter få "äga" de här viktiga frågorna. Men så blir det om vi andra väljer att stoppa huvudet i sanden och inte se de integrationsproblem som finns i många av våra kommuner. Rädslan för att bli anklagade för främlingsfientlighet gör att vi tiger. Men vi har inget fientligt uppsåt. Vi vill inte kasta ut invandrare från Tensta, Rinkeby eller Rosengård. Vi vill få integrationen att fungera bättre än vad den gör i dag och då måste hela Sverige hjälpas åt.


Det kan inte vara rimligt att Södertälje ska ta emot lika många flyktingar som hela New York gör under ett år samtidigt som Danderyd endast tar emot ett tiotal. Varför har det blivit så här? Borde inte Danderyd, Täby och många andra av våra rikaste kommuner vara de som tar emot det stora flertalet flyktingar?


I dag kan det in en trerumslägenhet i något av Södertäljes bostadsområden bo mer än 20 invandrande personer. Så får det inte vara. Ingen mår bra av det, allra minst barnen. Och möten med svenskar uteblir. De flyttar. Och varför ska en utbildad irakisk tandläkare bli arbetslös i Malmö när det finns ett skriande behov av tandläkare i Storuman?


Vi kan bättre. Låt oss visa det.


Pia


Vem förstår en elräkning?

Man skulle ju kunna tro att jag har hamnat i "klimateriet" som jag håller på och tjatar, men hellre "klimateriet" än klimakteriet som nog är ännu värre. Så, jag framhärdar i min klimat-odyssé och nu har turen kommit till vad många anser vara det allra h(el)igaste, nämligen elräkningen. Detta är verkligen ett kapitel för sig. Hand upp om du alltid förstår vad det är du betalar för! Inte? Nej, samma här och det retar gallfebern på mig att det ska behöva vara på detta viset. Varför i hela fridens namn kan inte en elräkning vara så pass begriplig att jag som elkund förstår vad det är som kostar och vilka av alla dem uppräknade posterna som jag kan påverka? Och det tycks inte spela någon större roll vilken leverantör jag än väljer, det är samma visa överallt.

Min mamma bad mig titta lite på hennes elräkning och förklara varför den var så dyr. Men ju mer jag läste desto mer förvirrad blev jag. Där fanns en rad uppräknade poster om det ena pålägget efter det andra, retroaktiv energiskatt, uppskattad förbrukning och den faktiska och en massa annat. Resolut tog jag och ringde upp leverantören och bad om en förklaring. Jag fick verkligen anstränga mig för att ens kunna ställa relevanta frågor. Det är inte så lätt när man inte behärskar elspråket.

Men kvinnan jag fick prata med berättade i alla fall att ett litet bekymmer är att det inte är hennes företag som läser av elmätaren hos mamma. Avläsningen och faktureringen sker dessutom vid olika tidpunkter, vilket är anledningen till att flera summor på räkningen är retroaktiva. Och så fick jag veta att leverantören naturligtvis vill gå med vinst så därför lägger man på en viss summa utöver själva elpriset som man rätt och slätt kalla för pålägg. Tänk, jag trodde att vinsten liksom ingick i det avtalade elpriset.

Min egen el-leverantör tycker att de har blivit mycket bättre. Nu skickar de räkningen varje månad i stället för en gång i kvartalet, och det kan man ju kalla framgång. Att samma obegripliga poster står med varje gång tycks inte bekymra dem det minsta. Och just denna månad upptäckte jag några helt nya poster. Vad sägs om nätövervakningsavgift eller elbredskapsavgift? Har ingen susning om vad det är. Visserligen inte så kostsamma men ändå, MAN VILL JU VETA VAD TUSAN DET ÄR MAN BETALAR FÖR.

Straffad blir jag som bara den om jag t ex måste tvätta före klockan 19 en vardagskväll under vintertid. Då är det en helt annan taxa, minsann. På elräkningen heter det ?Effekt, högpristid? Det kanske är bra att försöka jämna ut elförbrukningen över årstiderna och över dygnets alla timmar, som jag tror att förklaringen lyder, men det står åtminstone vårt hushåll rätt dyrt, ungefär 800 kronor mer varje månad.

Och som lök på laxen får vi betala moms på själva energiskatten. Hur rimligt är det på en skala, undrar jag då? Varför är det på detta viset?

När jag har frågat mig runt i vänskapskretsen om hur det står till med kunskaperna om elräkningen så får jag ofta långa djupa suckar till svar:
 - Neej, jag fattar ingenting, och det är nästan lite pinsamt att behöva erkänna det. Man betalar bara och låtsas som ingenting.

Så ligger det till för många av oss. Men hur vore det om el-leverantörerna kunde bemöda sig med att skicka med enkla förklaringar till de uppräknade posterna? Förklara för mig på ett begripligt sätt varför jag måste betala en nätövervakningsavgift som jag inte har bett om. Och förklara varför vi måste betala skatt på skatten.
Jag är idel öra . . .

Pia

Många bäckar små...

Tänk så mycket intressant man kan hitta när man börjar rota i sina hyllor och vrår.

Häromdagen fann jag i min proppfyllda bokhylla material som jag producerade under min tid som informationsassistent på Sala ekokommun, en titel som kommunen med stolthet bar fram under 90-talet. Sala gick tillsammans med ett tjugotal andra kommuner i landet i bräschen för en hållbar utveckling i form av ett ekokommunprojekt. Det här var ju oerhört spektakulärt på den tiden och jag minns att många var skeptiska till projektet, inte minst inom mitt eget parti.


Men vår projektledare Lars Wiklund hade en mycket genomtänkt strategi för hur det här arbetet skulle vinna gehör hos alla anställda i kommunen men även hos invånarna i gemen. Och gissa om det gav resultat? Återvinningsstationen Returen öppnades, komposter poppade upp som svampar i jorden, ekoutbildning gavs till all anställd personal i kommunen på betald arbetstid, skolan och barnomsorgen fick en alldeles egen ekosamordnare, vissa bostads-områden fick källsorteringsstationer och så gott som alla föreningar höll studiecirklar i hur man källsorterar och lever sunt. Ett par år senare fanns begreppet Sala ekokommun på så gott som allas läppar.


Mycket material producerade vi under den här tiden, tryckt på miljövänligt papper förstås. Ett dokument hette Vision Sala år 2010 och längst ner på framsidan står det med små, knappt läsbara bokstäver, att visionerna inte är politiskt antagna utan ska ses som ett diskussions-material.


I detta så spännande visionsmaterial kan man läsa att alla sopor från hushåll, företag och offentlig förvaltning källsorteras och att lägenheterna är anpassade för bekväm källsortering. Grundvattnet används endast som livsmedel och större andel lokalt KRAV-odlade och tillverkade produkter säljs i butikerna.


Sedan kommer rubriken Satsning på orter vid järnvägar - mycket intressant för en trafikutskottare som mig. Där står att år 2010 satsar vi på samhällen som ligger efter järnvägarna, t ex Ransta, Kumla, Broddbo och Rosshyttan och att transportbehovet har minskat men att den sociala gemenskapen har ökat genom att bostäder, service och arbetsplatser blandas.


Alternativ energi ersätter fossila bränslen år 2010 och att användningen av biobränslen från regionen har ökat. Byggnaderna har flexibla energisystem med teknik som gör det möjligt att byta energislag. Samma sak gäller bilarna som har hybridmotorer med el på sommaren (från vattenkraften) och biobränslen (metanol och etanol) på vintern.


Nu, femton år senare, kan jag bara konstatera att väldigt många av de här visionerna nu är politiskt antagna. Det som i början av 90-talet delvis framstod som utopi är i dag realiteter, trots alla belackare som inte alls trodde att det var möjligt.


Bäst jag höll på att rota runt bland mina papperssamlare tittade en välkänd lite skrift fram, Många bäckar små..., en liten handbok som jag skrev med enkla och effektiva tips om hur var och en av oss kan bidra till en hållbar utveckling. Ett område handlar om förpackningar och hur man bäst hanterar dem. Visste du förresten att man kan hålla en 40-watts glödlampa tänd i 23 timmar med den energi som går åt för att tillverka en enda aluminiumburk?


Ett annat område behandlar rengöring både på längden och på tvären. Många bra tips om vad man kan använda vid rengöring av t ex toaletter, ugnar och kaffebryggare. SÅPA. Använd såpa och skippa allt annat, hur tilltalande reklamen än är. Fläckknep finns också med och om du får en blodfläck på kläderna så bör du lägga plaggen i kallt vatten och tillsätta 2 msk salt per liter. Ett otidsenligt råd som gäller år 2008 också. En helsida ägnas åt energi där jag lyckades luska rätt på att 60 % av all energi vi använder i hushållet går till uppvärmning. Så att sänka inomhustemperaturen någon liten grad är inte helt fel om man vill spara både energi och pengar.


De råd jag sammanställde i broschyren Många bäckar små...blir liksom aldrig för gamla. Kyotoavtal och Baliuppgörelse i all ära, men det viktigaste av allt är att de insatser som var och en av oss gör spelar roll. När vi är många når vi resultat i det stora miljöarbetet; i kommunen, i landet, ja faktiskt i hela världen.


Pia