pias blogg

Hon heter Sara Vivas. Lägg det namnet på minnet. En 16-årig tjej från Sala som sjunger gudomligt vackert och som Salaborna fick chansen att lyssna till på vårt torgmöte i lördags. Inte ett öga var torrt när denna unga tjej så självklart och så känslosamt sjöng "Halleluja". Hon berörde oss alla, och det var länge sedan så många slöt upp på ett torgmöte. Borta var den tunga trista marschmusiken. Tack och lov. Jag hoppas att vi får höra mer av Sara.

Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.

Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.

Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är,  utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.

Därefter vidtar klädproceduren som började redan kvällen innan. Ett par jeanstajts, brottarlinne och matchande stortröja med tryck. När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se "rätt" ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.

Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.

Pia