Blogg från en skurhink.

Jaha, då står man där med trasan i högsta hugg igen då. Dags för den årliga julstädningen. Och jag som varje år svär ve och förbannelse över detta idiotiska tilltag att storstäda bara för att det är jul. Varje år lovar jag mig själv (och andra) att inte flänga omkring som en galning härhemma för att få julfint. Det blir liksom jul ändå, sägs det.

Men något märkligt och oförklarligt händer såhär dagarna före dopparedan. Jag kan uppenbarligen inte nöja mig med att bara torka av diskbänken som vanligt utan då griper den otäcka städmanin in. Om jag ändå ska torka av diskbänken är det lika bra att torka av kaklet, och när jag ändå har torkat av kaklet är det lika bra att torka av skåpluckorna, och när jag ändå har torkat skåpluckorna är det lika bra att skrubba dörrposter, och när jag ändå....

Ja, sådär håller jag på. Hur sjukt som helst. Men det går inte att stoppa. Min mamma är likadan. Vad är det man säger, mamma är lik sin mamma.

Och det är definitivt inte med någon glädje jag springer omkring med min hink och trasor, nej lite småförbannad är jag mest hela tiden. Jag tror att jag ska göra som min sambo, gå ut och skotta snö i stället och låta dammråttorna vara i fred.

Pia

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback